Syrianska svärföräldrar

ingen???

puffar igen.. skulle verkligen vilja komma i kontakt med någon som är i ungefär samma situation som jag..

hade ni några problem i förhållandet som baserades på att du var svensk? Mitt problem är att svärföräldrarna inte accepterar vårat förhållande och gör allt för att vi ska gå skilda vägar. Men det lyckas inte, och min undran är nog egentligen vad som händer om vi går emot de och håller ihop ändå.. eftersom jag inte vet några andra som har samma problem som oss så har jag ingen att jämföra oss med..

Nej, de har inte sagt att problemet är att jag är svensk, utan problemet är att jag inte är som dom. Men för mig är det väl egentligen sak samma eller?!

brud 070901, din bror och hans tjej har de gift sig? Hur har det gått för tjejen med relationen med hennes familj?
Det jag i undrar över är vad som kan hända mellan min m2b och hans föräldrar? Hur pass vanligt är det att syrianska föräldrar verkligen vänder ryggen åt sina barn, trors att de hotar med det? Vi har haft dessa problem i några år och efter ett antal grova personangrepp mot mig har det resulterat i att jag inte klarar av att träffa de längre. Tidigare hade jag inget emot att lära mig de syrianska tradionerna och sederna, men nu står de mig upp i huvudet då det är bara det som gäller, att jag är svensk och mina traditioner, enligt svärföräldrarna, är inte lika viktiga utan jag är tillsammans med en syrian och då ska jag följa deras traditioner och seder, men för mig känns det konstigt att jag ska vända min svenska bakgrund ryggen istället för att utgå ifrån både den syrianska och den svenska.. Och att tillägga är att jag och min m2b är helt överrens, det är bara hans föräldrar som ställer till det.. :(

Jag hoppas och tror på att det kommer att ordna sig tillslut. Det som kommer sedan är ju att kunna förlåta de för vad de har gjort, alla dessa år av påhopp och falska anklagelser. Alla dessa tårar och sårade känslor. Bara för att de trodde jag var något som jag inte var.. Känns så onödigt. Men antar att man måste kunna förlåta den dagen det blir aktuellt för att kunna gå vidare. Både för ens egen skull och ens m2b.

frågan är ju hur länge tålamodet räcker..

mitt också.. ungefär lika länge.. Men varför får du inte träffa hans föräldrar så de kan få se med egna ögon att du inte är som de tror? Är det för att de inte vill eller?

hej. Försök bara vara dig själv så vet du i allafall att du inte har gjort något fel. Hoppas att det går bra för dig.

När jag träffade mina svärföräldrar var jag inte alls beredd, visste inte ens att det skulle ske utan det hände av en slump. Men jag försökte bara vara mig och självklart trevlig och öppen, men det gick visst inte så bra ändå ;) Tyvärr är vi nu i det stadiet att jag har blivit så sårad av de och min självkänsla har fått sig en rejäl törn av detta bråk om jag att jag är si och så. Att någon kan lägga ner så mycket energi på att inte tycka om mig och försöka få mig bort ur deras sons liv. Hur hemskt måste jag vara? Och enda sättet just nu för att skydda mig själv är att jag inte träffar de längre. Inte blir situtaionen bättre men jag mår lite bättre iallafall..

ja absolut, det har du helt rätt i. Det är ju de som får ta den största smällen av att stå mitt emellan. Man kan bara stötta så gott det går..
Önskar er lycka till!!