• miss Nina
    Äldre 8 feb 20:50
    67484 visningar
    26 svar
    26
    67484

    33 år och åter singel - hur orkade ni?

    Hej,

    efter flera år, inser jag att jag blir mer ledsen än glad i mitt förhållande. Jag måste nog lämna honom. Jag vill fråga er hur man vågar ta steget? Har någon erfarenhet och kan dela med sig?

    Det jag fruktar mest är att jag ska få vara singel jättelänge. Innan jag träffade min sambo var jag singel flera år. Jag längtar så efter fiftermål, barn och villa. Vi har en gemensam bostadsrätt och i så fall måste jag ju starta på ny kula.. Jag känner mig så gammal! Jag är 33 och ser hur familjelivet rinner mig förbi, så att säga. Jag har inte lust att träffa någon som redan har barn. Jag vill ha mitt drömliv - alltså att träffa någon, gifta sig och få barn. Nu känns det som om jag aldrig kommer att få det.

    Men om jag stannar, kommer jag kanske alltid att vara olycklig.

    Min fråga - har någon känt så här? Hur gick det för er?

    kram orolig

  • Svar på tråden 33 år och åter singel - hur orkade ni?
  • miss Nina
    Äldre 13 feb 18:23
    #0

    Det låter hoppfullt att höra att du träffat en bra man, marie!

    Alla som har svarat har varit positiva till att lämna ett dåligt förhållande. Finns det någon som har erfarenhet av att "lågan kan tändas, fastän det känns hopplöst"?

    kram nina
    ps Tyvärr känns det dock jobbigt att alla ni är så mkt yngre.. Jag lämnade min förre när jag också var 27, och träffade min nuvarande när jag var 29. Då var jag bombsäker på att detta var rätt.... Nu känns allt liksom för sent för mig. Förlåt - jag förstår att jag låter helt hopplös, men det känns så..ds

  • miss Nina
    Äldre 13 feb 18:28
    #0

    Hej igen,
    jag vill tacka alla gulliga kvinnor som har skrivit in - om jag inte gjort det tillräckligt!! tack för att ni tog er tid! Ettolrac och abnocto, tex, och anne på gfönkulla

    nina

  • Äldre 13 feb 19:56
    #0

    Det var verkligen inte meningen att göra dig mer medveten om din ålder - min poäng var snarare att "för gammal"-känslan sitter i huvudet och inte i åren (förvirrat, jag vet). Avsikten var iaf att markera att det var långtifrån "för sent" - inte tvärtom... Men jag tror du förstår. Du är värd att vara helhjärtat lycklig, oavsett om det är i ett förhållande eller på egen hand. Själv träffade jag rätt först när jag lärt mig uppskatta mitt eget sällskap och slutat nojja för att åren gick utan att jag träffade nån.

  • miss Nina
    Äldre 15 feb 19:08
    #0

    tack anne på grönkulla! Jo, jag håller egentligen helt med dig. Men tyvärr vill jag ha barn, och jag vill inte ha barn för sent, med tanke på de ökade riskerna. Sist jag var singel träffade jag aldrig någon intressant, så jag räknar kallt med att bli barnlös om jag lämnar mitt förhållande. Å andra sidan inser jag ju att jag inte kan skaffa barn i ett dåligt förhållande - det vore ju oerhört själviskt!!

    kram

  • caprea
    Äldre 15 feb 20:22
    #0

    Hm... orkar inte riktigt läsa igenom allas inlägg då de e så långa,mitt med kanske vem vet?
    Verkligen trist att du inte trivs i ditt förhållande! du skriver att du känner dig ledsen, varför gör du det? i vilka situationer känner du dig ledsen? jag vill inte verka tåkig oså men ibland tror jag att vi ger upp för lätt. Vill du kämpa i med ditt förhållande? du vet, vi har 5 olika kommunikationsspråk, ni kanske inte har ett enda gemensamt vilket leder till att man inte får uppskattning på det sättet man vill och förstår själv... har du sagt till honom att du behöver närhet, ömhet för att känna dig älskad? och att du vill höra att han älskar dig? Han kanske tror att allt är bra, att han ger dig det du vill ha. men bara du vet vad som finns i ditt hjärta, man ska inte tvinga sig att vara kvar i ngt som absolut inte är bra, men ge inte upp förrän Ni har försökt-tillsammans, han är värd att få en chans att veta att ngt är fel och försöka hjälpa till att rätta till det...

    haha oups, de blev lika långt det här.. sorry!

  • allmos­t wife
    Äldre 15 feb 21:39
    #0

    Hej du...ska bara berätta lite kort va som hände mig...efter 19 års samboförhållande sa jag tack & adjö, och det var det näst bästa som jag har gjort...det bästa är mina två tonårspojkar...efter jag lämnat honom... (jag tröttnade på hans otrohetsaffärer!)så fick jag verkligen tebax livsgnistan igen...och jag behövde inte vara ensam länge...hittade den absolut rätta mannen!!! Så stå på dig & gör det som känns rätt innerst inne...om man inte vågar kan man aldrig vinna något...En kram till dig & hoppas det ordnar sig för dig...

  • Therés­e
    Äldre 16 feb 11:31
    #0

    Jag känner igen mig i mycket det du skriver, är idag 33 och singel. Lämnade min man för ca 1,5 år sedan, förhållandet var bra på vissa sätt men fick mig samtidigt att må väldigt dåligt på många andra sätt. Jag insåg till slut att jag kunde välja mellan att stanna och vara "trygg" och förmodligen aldrig bli mer lycklig än så, eller att ta chansen och gå. Jag kom fram till att det minsta jag kunde göra för mig själv var att åtminstone försöka, att det var min skyldighet mot mig själv helt enkelt (och mot honom också, att låta honom bli lyckligare med någon annan). Så jag gick, efter nästan 8 års förhållande.

    Livet sedan dess har varit både upp och ner. Jag har haft ett kortare förhållande och dejtat en del men inte träffat någon jag har fastnat för. Det har tagit tid men faktum är att idag mår jag mycket bättre än jag gjorde med min ex. Han är på många sätt en jättebra man och en av mina närmaste vänner idag (vilket jag är glad för) men vi kunde helt enkelt inte göra varandra så lyckliga som vi "borde" kunna bli i ett förhållande.

    Som sagt det har tagit tid men idag mår jag väldigt bra som singel, klart att jag gärna vill träffa någon och bli kär igen men det känns inte som att det är någon panik, det blir som det blir med det. Snarare är det nog omgivningen som tycker att jag "borde" hitta någon, folk som frågar i princip varje gång vi hörs av om jag inte har träffat någon och så.... DET kan jag tycka är jobbigt, att det för vissa personer inte är "OK" att vara singel och dessutom lycklig!

    Om jag var du så skulle jag definitivt ta steget att gå, just för att jag själv har gjort det och märker hur mycket bättre jag mår idag. Jag lever mitt liv på mina villkor och gör det JAG vill göra. Friheten är underbar, faktiskt!! Och vet du vad, vid 33 är du INTE gammal... Du är inte äldre än du känner dig! (själv känner jag mig som 25 ungefär...)

    Våga säga nej till det som är bra för att kunna säga ja till det som är bäst! Det är du skyldig dig själv! Lycka till!

  • Knuten
    Äldre 19 feb 21:45
    #0

    Jag blev dumpad när jag var 30! Fortfarande singel och e 31. Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Ångrar inte en sekund. Jag har ett alternativ. Har jag inte träffat prinsen när jag e 35 åker jag till Finland/ Köpenhamn och kör insemation. Så jag har en plan B om det inte skulle funka. Jag vägrar vara i ett dåligt förhållande igen.

  • lindan­sare
    Äldre 19 feb 23:16
    #0

    Inte jag men ett gäng bekanta har brutit upp eller inte hittat rätt förrän efter 30 och samtliga har faktiskt överraskande snabbt fått hela famijepaketet. En fördel med att ha haft längre relationer och att ha kommit upp lite i ålder är att du förhopningsvis vet vad du vill. Gemensamt för mig själv och mina bekanta som träffat våra partners realativt sent i "barntermer" mätt är att vi varit oerhört tydliga med den nya partnern. "Såhär vill jag ha mitt liv: Jag vill ha barn inom två år, jag vill bo i hus i framtiden, det är viktigt för mig att vara gift bla bla". Själv hade jag det snacket omedelbart när jag träffade min sambo.

  • Myrian­a
    Äldre 2 apr 00:57
    #0

    Jag är 30 och singel sedan flera år, vill gärna ha åtminstone 1 barn. Känner ingen panik än, men vet att jag inte har hur många år som helst på mig.

    Förut ville jag också träffa nån barnlös. Nu skulle jag faktiskt inte ha något emot en man som redan hade ett eller två barn, men kunde tänka sig ett till. Då skulle vårt gemensamma redan ha syskon, utan att jag behövde trycka ut fler

    Jag tror att det är viktigt att tänka: man har inga garantier i livet, och man kan inte planera ALLT. Miss Nina, jag råder dig att tänka en extra gång innan du lämnar din pojkvän, om du nu fortfarande har starka känslor för honom. Men känns det ändå inte rätt, hur du/ ni än försöker - gå. Du har allt att vinna och inget att förlora. Och försök koppla bort det där med familj och barn för en tid, det blir bara en press. Du är absolut inte för gammal än! Min moster fick sitt sista barn när hon var nästan 40 och det gick hur bra som helst.

  • Sashim­i
    Äldre 2 apr 09:42
    #0

    Jag har inte läst hela tråden men vill dela med mig.

    Jag gjorde slut och separerade från min fästman efter drygt sju år tillsammans, då var jag 29.

    Jag kunde inte se det längre att vi skulle gifta oss, jag var inte lycklig med honom, det var bara bekvämt och tryggt (mycket ekonomisk trygghet).

    Jag funderade i drygt ett halvår samtidigt som vi pratade mycket om det, men mitt beslut att lämna honom närmade sig mer och mer ju mer tiden gick. Det som fick mig att ta steget var tanken på min mamma.

    Min mamma har levt hela sitt liv (och lever ännu) med en man som har gjort henne väldigt olycklig, och jag vill aldrig_aldrig hamna i samma situation. Hellre separera och riskera leva ensam länge, kanske fattig och utan barn än att leva resten av sitt liv olycklig!

    Visst slog mig tanken att jag kommer nog vara mycket äldre innan jag och någon ev ny man är redo att skaffa barn. Jag kommer bli en "gammal" mamma om jag ens får några (chanserna minskar ju) men jag tröstade mig själv med att tänka med ett skratt "tja, får jag inga barn så skaffar jag raskatter och en hund och lägger pengarna + tiden på dem".

    Kanske du har starkare vilja att få barn och skulle bli djupt olycklig utan men då finns det adoption som alternativ. Hellre det än att leva olycklig med en man.

    Lycka till och kram! Tror du på dig själv så kommer det ordna sig!

  • Fea
    Äldre 2 apr 18:05
    #0

    Du frågar också om det finns folk som har hittat glöden igen. Själv har jag inte varit i den situationen, men det hände min bästa vän. I nästan två år, varenda gång vi träffades så pratade hon bara om hur svårt det var i förhållandet. Hur hennes sambo inte kunde gå henne till mötes på några enkla saker som var väldigt viktiga för henne.

    Jag undrade hela tiden varför hon inte lämnade honom, och det var nog delvis för att hon var rädd för att vara singel. Men så till slut så gick de i familjerådgivning. Bara fem gånger eller så, men det gjorde att de förstod hur de pratade förbi varandra och varför de missförstod varandra. Så numera har de det bra tillsammans, sedan något år eller två. Hon är jättenöjd, de har fått barn och ska gifta sig. För dem gick det, men de behövde professionell hjälp.

    Kanske kan det vara en grej att pröva, att gå i familjerådgivning. Om det inte lyckas så har du i alla fall gjort allt du har kunnat. Samma sak om han säger nej till att göra det, då har du gjort vad du kan men han vill inte möta dig. Då vet du var du står.

    Det är nog alltid läskigt att bryta upp från ett långt förhållande. Det är OK att vara rädd men ibland måste man göra det ändå. Särskilt om han inte är snäll mot dig.

  • miss Nina
    Äldre 3 apr 22:52
    #0

    Hej alla gulliga tjejer som har svarat! Jag tänkte bara uppdatera, ifall någon händelsevis är nyfikna på "min dokysåpa"
    Fea, tack för ditt råd! Vi har faktiskt gått i rådgivning några ggr. Oj, vad det är bra!! Det har hjälpt oss jättemycket. Vi har fått en ökad förståelse. Eller, för att vara krass, så är det faktiskt främst min sambo som har lärt känna sig själv lite bättre och blivit lite snällare..

    Just nu vill jag (och han också) alltså ge det en chans till, så det är vad jag gör nu. Det svåra är bara att lägga allt gammalt bakom sig, glömma, förlåta och gå vidare.. Ibland rasar det och vi bråkar igen, men det känns inte så hopplöst längre!

    Jag har lyssnat på alla era råd och jag är jättetacksam för alla inlägg! De har gett mig lite styrka!

    Tänk, vad många goa tjejer det finns "out there"!

  • caprea
    Äldre 3 apr 23:47
    #0

    vad glad jag blev!!! Hoppas att det går bra även i framtiden, sånt här tar tid... Lycka till! All the best wishes! Kram

  • Nonika
    Äldre 4 apr 10:55
    #0

    miss nina:
    Jag har inte läst den här tråden på ett tag, därav det sena svaret!
    Tack för berömmet!
    Nu kanske jag upprepar mig, för jag har inte läst vad jag skrev sist.
    Men det var främt det att jag inte var lycklig. Sen ville jag inte upprepa mina föräldrars historia; jag kunde höra hur jag lät precis som min mamma, som hon alltid har låtit när hon gnällt på pappa. Jag "såg ner" på honom, och det har jag alltid kännt att min mamma gjort med min pappa. Så jag kände att jag var tvungen att bryta mönstret, för både min, och min dotters skull. Jag ville inte att hon skulle växa upp i samma sorts förhållande som jag är uppvuxen i, där det var kärlekslöst (mellan föräldrarna), och mest gnäll och gräl.

    Så jag bröt cirkeln!

  • Fre 12 jul 2019 18:17
    #26

    Hej. Jag sitter i lite samma sits och förstår precis hur du känner. Jag träffade min karl i Spanien för 3,5 år sedan och efter ett halvår som vänner (vi spelade i samma band) blev vi tillslut ett par. Det tog lång tid trots att attraktionen fanns där tidigt pga att han är väldigt mycket yngre än jag och det tog mig lång tid att komma förbi åldersnojan. 

    Igår firade vi tre år tillsammans och jag var bekymrad över att han verkade ha glömt bort det men så visade det sig att han inte vill fira för han vet inte om han vill vara tillsammans längre. Han känner att han bara är en belastning i mitt liv. Till saken hör att han flyttade hem till Sverige med mig i oktober och jag har försörjt honom sedan dess då han läst sfi och letat jobb. Nu när han tillslut fått ett jobb ses vi knappt eftersom han jobbar kvällar och jag jobbar normala arbetstider. 

    Jag tror att vi båda på ett sätt insett att vi mår bättre när vi inte är i varandras närhet. Sen han fick jobbet har han flyttat ut på soffan i vardagsrummet och jag känner mig allt mer ensam i vår stora säng. Samtidigt bråkar vi nästan jämnt när vi ses, mest om att han inte tar ansvar för vårt hem. Han säger förlåt och att jag har rätt men förändrar inte sitt beteende. Det är ofta små skitsaker som för mig är otroligt svåra att förstå - som att slänga strumporna på golvet trots att han står precis bredvid tvättkorgen eller lämna skräp på köksbänken trots att källsorteringen är i lådan under där han står. Jag fattar att han inte orkar städa när han jobbar och pluggar och knappt är hemma men begär bara att han ska sluta skapa så mycket röra för mig att städa upp. Jag jobbar själv heltid och ansvarar för att renovera vår lägenhet så jag har fullt upp som det är. För mig får det mig att känna mig oälskad att han inte kan göra ens den minsta ansträngning för att underlätta min vardag.

    Nu vart det ganska mycket bakgrund men poängen är i vilket fall att vi har inte några "stora problem" bara en väldig massa små problem. Jag fyller 34 i höst och han fyller 23, vi har båda en tuff och brokig barndom bakom oss som gör oss äldre i skallen och det känns så tungt att ge upp allting för småsaker. Att börja om, hitta någon som kan "fatta mig" trots allt mitt bagage. Därtill är jag inte alls lika attraktiv som jag en gång var. Jag känner inte igen min kropp och hur mycket jag än försöker banta tillbaka till de gamla storlekarna så händer inget. 

    Jag har egentligen aldrig velat ha barn men nu när den biologiska klockan börjar ticka längtar jag efter "det där som alla andra har". Mina vänner har alla gift sig (eller är på väg) och jag själv står kvar och väntar på att livet på något sätt ska börja. Jag har inget direkt stöd från mina föräldrar, de flesta som jag kallar vänner är mest bara vänner på ytan och jag har ingen jag känner att jag kan ringa när det känns som värst. Min kille är min bästa vän och nu är jag påväg att förlora honom också. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur orkar man gå vidare, ensam i världen, 34 år, extrakilon och barnlös?

Svar på tråden 33 år och åter singel - hur orkade ni?
Logga in
Bli medlem