33 år och åter singel - hur orkade ni?

Hej. Jag sitter i lite samma sits och förstår precis hur du känner. Jag träffade min karl i Spanien för 3,5 år sedan och efter ett halvår som vänner (vi spelade i samma band) blev vi tillslut ett par. Det tog lång tid trots att attraktionen fanns där tidigt pga att han är väldigt mycket yngre än jag och det tog mig lång tid att komma förbi åldersnojan. 

Igår firade vi tre år tillsammans och jag var bekymrad över att han verkade ha glömt bort det men så visade det sig att han inte vill fira för han vet inte om han vill vara tillsammans längre. Han känner att han bara är en belastning i mitt liv. Till saken hör att han flyttade hem till Sverige med mig i oktober och jag har försörjt honom sedan dess då han läst sfi och letat jobb. Nu när han tillslut fått ett jobb ses vi knappt eftersom han jobbar kvällar och jag jobbar normala arbetstider. 

Jag tror att vi båda på ett sätt insett att vi mår bättre när vi inte är i varandras närhet. Sen han fick jobbet har han flyttat ut på soffan i vardagsrummet och jag känner mig allt mer ensam i vår stora säng. Samtidigt bråkar vi nästan jämnt när vi ses, mest om att han inte tar ansvar för vårt hem. Han säger förlåt och att jag har rätt men förändrar inte sitt beteende. Det är ofta små skitsaker som för mig är otroligt svåra att förstå - som att slänga strumporna på golvet trots att han står precis bredvid tvättkorgen eller lämna skräp på köksbänken trots att källsorteringen är i lådan under där han står. Jag fattar att han inte orkar städa när han jobbar och pluggar och knappt är hemma men begär bara att han ska sluta skapa så mycket röra för mig att städa upp. Jag jobbar själv heltid och ansvarar för att renovera vår lägenhet så jag har fullt upp som det är. För mig får det mig att känna mig oälskad att han inte kan göra ens den minsta ansträngning för att underlätta min vardag.

Nu vart det ganska mycket bakgrund men poängen är i vilket fall att vi har inte några "stora problem" bara en väldig massa små problem. Jag fyller 34 i höst och han fyller 23, vi har båda en tuff och brokig barndom bakom oss som gör oss äldre i skallen och det känns så tungt att ge upp allting för småsaker. Att börja om, hitta någon som kan "fatta mig" trots allt mitt bagage. Därtill är jag inte alls lika attraktiv som jag en gång var. Jag känner inte igen min kropp och hur mycket jag än försöker banta tillbaka till de gamla storlekarna så händer inget. 

Jag har egentligen aldrig velat ha barn men nu när den biologiska klockan börjar ticka längtar jag efter "det där som alla andra har". Mina vänner har alla gift sig (eller är på väg) och jag själv står kvar och väntar på att livet på något sätt ska börja. Jag har inget direkt stöd från mina föräldrar, de flesta som jag kallar vänner är mest bara vänner på ytan och jag har ingen jag känner att jag kan ringa när det känns som värst. Min kille är min bästa vän och nu är jag påväg att förlora honom också. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur orkar man gå vidare, ensam i världen, 34 år, extrakilon och barnlös?