• Nonika
    Äldre 8 feb 22:17
    67483 visningar
    26 svar
    Inlägg från Nonika Visa alla inlägg
    26
    67483

    33 år och åter singel - hur orkade ni?

    Jag kände precis likadant i mitt förra förhållande. Jag var inte lycklig, men jag inbillade mig att jag var det. Jag var 27-28, och kände mig gammal - hade fått för mig att jag måste ha barn innan 30. Och den biologiska klockan slog...
    Han ville ha barn, och det var ju ett gott tecken. Sagt och gjort så gjorde vi ett barn Under graviditeten undrade jag ofta om det var rätt, och tänkte att "det här kommer inte att hålla", men för de mesta sopade jag känslorna under mattan och gick istället in för att bli Mamma.

    När vår dotter föddes förvärrades alla problem vi hade haft, och när dottern var nästan exakt 1 år, separerade vi. Jag var 29 när dottern föddes.
    Jag tänkte ofta; Hur stor chans har jag att leva ett "normalt" familjeliv nu? Vem vill ha en 30-årig småbarnsmamma? Hur srot chans är det att träffa en kille som INTE har barn, och som vill ha både mig och min sotter, och helst ett barn till med mig.
    Eller; OM jag träffar en kille som mot förmodan vill ha mig, (och en kille som JAG vill ha förstås...), då är chansen rätt stor att han har barn sen förut...och HUR ska det gå?! Hur är hans före detta i såna fall? Och framför allt; VARFÖR separerade han från HENNE? Då måste det ju vara nåt fel på honom...eller; Om han är i min ålder, och aldrig haft ett längre förhållande, vad är det då för fel på honom?!

    Ja, funderingarna var många....som du ser

    Att separera från honom var bland det bästa jag gjort, för jag mådde inte bra i det förhållandet. Hur jag fick ork att ta steget, ja, det kan man undra. Det var nog så att det gick så långt att jag varken visste ut eller in, utan kände bara att nåt måste göras. Jag höll på att bli knäpp, kändes det som. Var det jag som överreagerade, det kanske var bra ändå?

    Man har ofta svaret inom sig själv, även om man är bra på att ljuga om det, inför sig själv.

    Jag levde singel i 1 1/2 år, med min lilla dotter. Den tiden var blandad, men mest skön. Jag hade i alla fall fått ett barn, tänkte jag. Nu kvittar det om jag får leva ensam eller inte. Hellre leva ensam än i ett förhållande där man inte mår bra.

    Så träffade jag min drömprins...han har 3 barn sen förut. Och kan inte få fler. Vilket innebär att det med stor sannorlikhet inte blir några fler barn för min/vår del. Men vi har ju 4 tillsammans, så det räcker nog...

    Och det är fortfarande inte för sent för mig att skaffa barn, så även om jag inte haft min dotter sen förut, så hade det ändå inte varit försent. Jag fyller 34 i sommar.

    Det var lite om hur jag kände....

    Lycka till!
    Gå dit hjärtat leder dig.

  • Nonika
    Äldre 4 apr 10:55
    #0

    miss nina:
    Jag har inte läst den här tråden på ett tag, därav det sena svaret!
    Tack för berömmet!
    Nu kanske jag upprepar mig, för jag har inte läst vad jag skrev sist.
    Men det var främt det att jag inte var lycklig. Sen ville jag inte upprepa mina föräldrars historia; jag kunde höra hur jag lät precis som min mamma, som hon alltid har låtit när hon gnällt på pappa. Jag "såg ner" på honom, och det har jag alltid kännt att min mamma gjort med min pappa. Så jag kände att jag var tvungen att bryta mönstret, för både min, och min dotters skull. Jag ville inte att hon skulle växa upp i samma sorts förhållande som jag är uppvuxen i, där det var kärlekslöst (mellan föräldrarna), och mest gnäll och gräl.

    Så jag bröt cirkeln!

Svar på tråden 33 år och åter singel - hur orkade ni?
Logga in
Bli medlem