33 år och åter singel - hur orkade ni?

Jag har inte läst hela tråden men vill dela med mig.

Jag gjorde slut och separerade från min fästman efter drygt sju år tillsammans, då var jag 29.

Jag kunde inte se det längre att vi skulle gifta oss, jag var inte lycklig med honom, det var bara bekvämt och tryggt (mycket ekonomisk trygghet).

Jag funderade i drygt ett halvår samtidigt som vi pratade mycket om det, men mitt beslut att lämna honom närmade sig mer och mer ju mer tiden gick. Det som fick mig att ta steget var tanken på min mamma.

Min mamma har levt hela sitt liv (och lever ännu) med en man som har gjort henne väldigt olycklig, och jag vill aldrig_aldrig hamna i samma situation. Hellre separera och riskera leva ensam länge, kanske fattig och utan barn än att leva resten av sitt liv olycklig!

Visst slog mig tanken att jag kommer nog vara mycket äldre innan jag och någon ev ny man är redo att skaffa barn. Jag kommer bli en "gammal" mamma om jag ens får några (chanserna minskar ju) men jag tröstade mig själv med att tänka med ett skratt "tja, får jag inga barn så skaffar jag raskatter och en hund och lägger pengarna + tiden på dem".

Kanske du har starkare vilja att få barn och skulle bli djupt olycklig utan men då finns det adoption som alternativ. Hellre det än att leva olycklig med en man.

Lycka till och kram! Tror du på dig själv så kommer det ordna sig!