33 år och åter singel - hur orkade ni?

Jag känner igen mig i mycket det du skriver, är idag 33 och singel. Lämnade min man för ca 1,5 år sedan, förhållandet var bra på vissa sätt men fick mig samtidigt att må väldigt dåligt på många andra sätt. Jag insåg till slut att jag kunde välja mellan att stanna och vara "trygg" och förmodligen aldrig bli mer lycklig än så, eller att ta chansen och gå. Jag kom fram till att det minsta jag kunde göra för mig själv var att åtminstone försöka, att det var min skyldighet mot mig själv helt enkelt (och mot honom också, att låta honom bli lyckligare med någon annan). Så jag gick, efter nästan 8 års förhållande.

Livet sedan dess har varit både upp och ner. Jag har haft ett kortare förhållande och dejtat en del men inte träffat någon jag har fastnat för. Det har tagit tid men faktum är att idag mår jag mycket bättre än jag gjorde med min ex. Han är på många sätt en jättebra man och en av mina närmaste vänner idag (vilket jag är glad för) men vi kunde helt enkelt inte göra varandra så lyckliga som vi "borde" kunna bli i ett förhållande.

Som sagt det har tagit tid men idag mår jag väldigt bra som singel, klart att jag gärna vill träffa någon och bli kär igen men det känns inte som att det är någon panik, det blir som det blir med det. Snarare är det nog omgivningen som tycker att jag "borde" hitta någon, folk som frågar i princip varje gång vi hörs av om jag inte har träffat någon och så.... DET kan jag tycka är jobbigt, att det för vissa personer inte är "OK" att vara singel och dessutom lycklig!

Om jag var du så skulle jag definitivt ta steget att gå, just för att jag själv har gjort det och märker hur mycket bättre jag mår idag. Jag lever mitt liv på mina villkor och gör det JAG vill göra. Friheten är underbar, faktiskt!! Och vet du vad, vid 33 är du INTE gammal... Du är inte äldre än du känner dig! (själv känner jag mig som 25 ungefär...)

Våga säga nej till det som är bra för att kunna säga ja till det som är bäst! Det är du skyldig dig själv! Lycka till!