• Äldre 8 Dec 11:58
    4306 visningar
    22 svar
    22
    4306

    När är det dags att gå?

    Har varit tillsammans med min man i nio år och gift i 2 år. Vi har inga barn tillsammans och är i 30-års åldern. Vår förmåga att prata med varandra blir bara sämre och sämre och jag känner att vi snart inte kan diskutera något alls utan att vi börjar gräla. Vi vill ingenting lika längre och delar inte samma drömmar. Eller rättare sagt min man verkar inte ha några drömmar alls medan jag vill erövra hela världen typ..


    Igår berättade lag lugnt och varsamt om hur jag kände inför eventuella aktiviteter den kommande sommaren och sa bara hur jag kände - att jag inte är bekväm med det tänkta upplägget. Han blev som vanligt vansinnig och sa till mig att gå därifrån så att "han skulle slippa höra på tjatet".. Gick återigen och la mig själv ledsen och uppgiven. Tårarna har sinat, orkar inte gråta mer. Känner mig bara uppgiven.


    Visst, jag har min fel och brister , detta handlar inte om att jag har rätt och han fel utan helt enkel om när det är dags att gå vidare i livet....??? Hur vet man det? Kan man veta det? Jag tänkter på vår tid tillsammans och vårt bröllop, resor, husdjur etc och kan inte fatta hur jag skulle kunna leva utan det, han är ju min bästa vän! Å andra sidan känns det omöjligt att leva med honom just nu.. Jag älskar honom men det känns som att jag stångar mitt huvud blodigt... Har försökt prata med honom flera gånger om att vi måste vårda vårt äktenskap och göra roliga saker tillsammans och han håller med men det går liksom inte. Han kan säga att jag är det bästa som finns i hela världen och sedan sparkar han bakut så fort jag tar upp något känsligt ämne. En extremt irriterande svär-familj gör det hela inte lättare.


    Finns det någon som lämnat? Gått i parterapi? Lämnat och ångrat sig? Löst en situation som denna? Behöver alla tips och tänkvärda kommentarer jag kan tänka mig! Hur tar man ett beslut som man vet kommer förhandla ens liv till ett helvete under en period? Kan det funka om man är ifrån varandra ett tag? Jag sitter och letar lägenheter/hus på hemnet varje dag, vi ska egentligen köpa ett boende tillsammans men jag letar bara boende till mig själv just nu... Har dock inte råd att köpa något själv... Suck!


    Kram till er alla!

  • Svar på tråden När är det dags att gå?
  • Anonym (regn)
    Äldre 9 Dec 14:54
    #11
    mab26 skrev 2011-12-09 10:33:58 följande:

    Det som skrämmer mig lite, eller skrämmer kanske är fel att säga men jag kan i alla fall konstatera, att jag har ett annat förhållningssätt till våra gräl nuförtiden. Förr när vi bråkade var jag extremt angelägen om att bli sams och det var alltid jag som krusade för honom och övertalade honom om att vi skulle reda ut det hela. Jag fick nästan panik av tanken att gå till jobbet och inte ha löst allt med honom, att sitta på jobbet var en plåga för jag ville bara hem och prata med honom. Men nu känner jag mig rätt lugn och tycker det känns helt ok att gå till jobbet och träningen trots att telefonen är tyst och vi inte pratat på flera dagar. Undrar varför jag kan leva med det nu - är det för att jag gett upp och inte är lika rädd att förlora honom eller för att jag blivit så van att bråka så att jag är helt blassé... ? Jag förväntar mig givetvis inget svar på detta - funderar mest..


     


    Nej jag skulle inte säga att du inte bryr dig eller har gett upp. Det är nog mer en vana. Bråkar/diskuterar man oftare så blir man ju bättre och lugnare på att ta konsekvenserna, alltså blir man lugnare efter bråket än man var förr i tiden. Det är nog mer att man har förstått att det inte lönar sig att vara en sån där person (att man måste lösa alla problem innan man går till jobbet, som du skrev) och att det tar mer energi. Du vet nog att problemen löser sig i slutändan och därför är du lugn.....så uppfattar och tolkar jag det.
  • Äldre 9 Dec 15:36
    #12
    Anonym (regn) skrev 2011-12-09 14:54:22 följande:
    Nej jag skulle inte säga att du inte bryr dig eller har gett upp. Det är nog mer en vana. Bråkar/diskuterar man oftare så blir man ju bättre och lugnare på att ta konsekvenserna, alltså blir man lugnare efter bråket än man var förr i tiden. Det är nog mer att man har förstått att det inte lönar sig att vara en sån där person (att man måste lösa alla problem innan man går till jobbet, som du skrev) och att det tar mer energi. Du vet nog att problemen löser sig i slutändan och därför är du lugn.....så uppfattar och tolkar jag det.

    Hm, ja det låter ju klokt! Jag har ju funderat på om det innebär att jag inte är lika rädd att förlora honom längre men det behöver ju inte alls vara så - kan ju vara som du säger!


    Vad knasigt det är när man inte själv VET vad man känner - inte nog med att försöka lista ut vad andra människor känner/tänker, utan nu har jag börjat försöka tolka mig själv också!! Puh!

  • Anonym (känne­r igen)
    Äldre 9 Dec 17:15
    #13

    Jag och min sambo har haft det väldigt likt sista tiden. Däremot är han aldrig grälsjuk utan snarare tvärtom. Han gillar att sopa allt under mattan och inte kommunicera alls (han är extremt konflikträdd) medan jag gillar och behöver rensa luften ibland. Är inte hetlevrad på nåt vis men jag tycker problem ska tas upp och hanteras. Jag vill identifiera problemen och pratar gärna om hur man kan förbättra osv. Det har han totalvägrat, vilket har gjort mig oerhört provocerad! Min provokation i sin tur gjorde (gör) honom olycklig...


     


    Satt precis som du och tittade på eget boende istället för att fortsätta drömma om gemensamt framtida boende. Jag började även drömma och fantisera om en framtid ännu längre fram där han inte fanns med.


     


    Så för några mån sen fick jag nog och köpte en egen lägenhet. Allt gick snabbt och vi bröt förlovningen, ställde in bröllopet (eller sköt upp) och blev särbo (fast vi hade inte för avsikt att göra slut). Efter jag flyttade tog det mig inte många veckor tills jag insåg vad han betydde och vad förhållandet egentligen var värt! Det var den bästa wake-up-call jag fått i hela mitt liv. Nu bor vi isär och umgås på ett helt annat sätt än förr. Vi "lär" oss att ha roligt och hitta på saker igen. Han tvingar sig att kommunicera och jag låter honom säga det han vill. Jag lär mig att inte trycka på provokationsknapparna och ta det lite piano...


     


    Vi kommer flytta ihop igen, gifta oss och allt det där, det vet vi nu (det var inte helt säkert där ett tag)... Men det får bli när det blir och då lär vi känna större glädje än om vi gjort det utan att vara särbo ett tag!


     


    Så, var inte rädd att ta ett steg för förändring och bryta gamla mönster. Kanske kan du hyra en lägenhet i andra hand bara en månad eller två, för att testa vad det göra med era känslor? Inte som ett steg isär utan för att växa ihop igen?

  • Äldre 12 Dec 10:00
    #14
    Anonym (känner igen) skrev 2011-12-09 17:15:23 följande:

    Jag och min sambo har haft det väldigt likt sista tiden. Däremot är han aldrig grälsjuk utan snarare tvärtom. Han gillar att sopa allt under mattan och inte kommunicera alls (han är extremt konflikträdd) medan jag gillar och behöver rensa luften ibland. Är inte hetlevrad på nåt vis men jag tycker problem ska tas upp och hanteras. Jag vill identifiera problemen och pratar gärna om hur man kan förbättra osv. Det har han totalvägrat, vilket har gjort mig oerhört provocerad! Min provokation i sin tur gjorde (gör) honom olycklig...


     


    Satt precis som du och tittade på eget boende istället för att fortsätta drömma om gemensamt framtida boende. Jag började även drömma och fantisera om en framtid ännu längre fram där han inte fanns med.


     


    Så för några mån sen fick jag nog och köpte en egen lägenhet. Allt gick snabbt och vi bröt förlovningen, ställde in bröllopet (eller sköt upp) och blev särbo (fast vi hade inte för avsikt att göra slut). Efter jag flyttade tog det mig inte många veckor tills jag insåg vad han betydde och vad förhållandet egentligen var värt! Det var den bästa wake-up-call jag fått i hela mitt liv. Nu bor vi isär och umgås på ett helt annat sätt än förr. Vi "lär" oss att ha roligt och hitta på saker igen. Han tvingar sig att kommunicera och jag låter honom säga det han vill. Jag lär mig att inte trycka på provokationsknapparna och ta det lite piano...


     


    Vi kommer flytta ihop igen, gifta oss och allt det där, det vet vi nu (det var inte helt säkert där ett tag)... Men det får bli när det blir och då lär vi känna större glädje än om vi gjort det utan att vara särbo ett tag!


     


    Så, var inte rädd att ta ett steg för förändring och bryta gamla mönster. Kanske kan du hyra en lägenhet i andra hand bara en månad eller två, för att testa vad det göra med era känslor? Inte som ett steg isär utan för att växa ihop igen?


    Det ska jag verkligen ta till mig!! Ett steg isär kan ju faktiskt handla om att växa ihop! Mycket tänkvärt! Tack!
  • Anonym
    Äldre 12 Dec 10:35
    #15

    Jag känner också igen mig i vad du skriver. Jag och min blivande man har också haft sjukt svårt att kommunicera.
    Jag satt också och tittade på eget boende på nätet, allt kändes helt hopplöst och jag trodde aldrig att vi skulle kunna prata med varann.

    Trodde aldrig att han skulle vilja följa med på familjerådgivning men det gjorde han. Han sa själv att hade han inte gjort det hade det ju varit att ta ställning till att inte försöka lösa våra problem. Familjerådgivningen hjälpte oss otroligt mycket, men det tog ett tag innan vi båda vågade/lärde oss att öppna oss där. Vi gick ganska många gånger, även när förhållandet kändes bra igen. Till slut kände vi att vi inte hade något mer att ta upp, men jag tror ändå att det kan vara bra att att gå på "underhåll" typ en gång per år eller så.

    Jag skulle absolut rekommendera det, och det vet jag att min sambo också gör till sina kompisar när dom haft problem. I vår kommun är det gratis, vet ju inte hur det är där du bor men det kan lätt vara värt det! Dock tror jag att det har ganska stor betydelse vem man går till, att personkemin stämmer. Testa!

    Man behöver ju faktiskt inte vilja samma saker som den andre, huvudsaken är att man kan respektera och stötta varandras drömmar. Det låter ändå som att ni har något värt att bevara och kämpa för, jag tycker inte du ska ge upp än, men håller med vad andra skrivit här om att du måste prata med honom, kanske skriva ett brev.

    Kärlek och monogami är fan inte lätt alltså! :) Lycka till och kram!

  • Äldre 13 Feb 11:55
    #16

    Suck, ja fasen vad svårt det är att få något att hända... Jag bara tänker och tänker hela tiden. Känner mig instängd och fångad. Vill ut och se något annat av världen. Min man sitter bara hemma och är "nöjd" som han själv uttrycker det. Plötsligt vet jag inte ens längre om jag är intresserad av att "rädda" äktenskapet. För vad finns där att rädda? Vi har ju inga barn. Kan inte komma överens om någonting. Har knappt roligt tillsammans längre, jag känner ingenting när vi har sex. Känns som att vara med en främling. Just nu sitter jag bara och räknar på hur jag ska ha råd att köpa en egen lägenhet. Få vara för mig själv och göra som jag vill. Ingen snusförnuftig gubbe som tjatar. Jag tänker hela tiden att vi måste rädda vår relation och gå i terapi - men varför då? Känns det så jäkla dåligt kan jag väl lika gärna skita i det... Ok, vi har gift oss, men va fasen - det rör ju bara oss två.. Känner en enorm sorg - men frågan är om det är för att jag är rädd för att mista honom eller för att packa ned alla bröllops-fotona och erkänn för mig själv och alla andra att vi misslyckades? Jag har inte pratat med honom än för jag vet inte vad jag ska säga.. Antingen säger jag tack och hej eller så föreslår jag terapi. Problemet är att jag vet att oavsett från den sekund som jag säger något av detta så börjar en otroligt jobbig period. Det kan ju vara så att han känner likadant och också vill gå i terapi - och det måste ju vara skitjobbigt - att dra upp allt till ytan och gräva i det. Under tiden kommer ju knappast relationen vara på topp... Skiljer vi oss direkt blir det ju ännu värre. Är det inte ändå så att man måste tro på relationen för att terapi ska funka? Jag tror ju verkligen inte på oss - oavsett hur mycket jag vill. Jag tror vi är helt fel för varandra från början, men varför är det då så svårt? Är rädd för att bli ensam, hela mitt liv har jag byggt upp kring denna människa, kompisar och allt socialt umgänge är hans. Jag har givetvis egna vänner kvar men inte på det sättet. Jag förlorar allt om jag lämnar honom - vänner, pengar etc. Möjligtvis tar jag med mig hunden för den är faktiskt min.. Puh, vad tungt det känns idag. Ville bara skriva av mig. Önskar att jag bara helt plötsligt kunde få kraften att ta mina saker under armen och starta om!

  • Odium
    Äldre 19 Feb 19:58
    #17
    mab26 skrev 2012-02-13 11:55:14 följande:
    Suck, ja fasen vad svårt det är att få något att hända... Jag bara tänker och tänker hela tiden. Känner mig instängd och fångad. Vill ut och se något annat av världen. Min man sitter bara hemma och är "nöjd" som han själv uttrycker det. Plötsligt vet jag inte ens längre om jag är intresserad av att "rädda" äktenskapet. För vad finns där att rädda? Vi har ju inga barn. Kan inte komma överens om någonting. Har knappt roligt tillsammans längre, jag känner ingenting när vi har sex. Känns som att vara med en främling. Just nu sitter jag bara och räknar på hur jag ska ha råd att köpa en egen lägenhet. Få vara för mig själv och göra som jag vill. Ingen snusförnuftig gubbe som tjatar. Jag tänker hela tiden att vi måste rädda vår relation och gå i terapi - men varför då? Känns det så jäkla dåligt kan jag väl lika gärna skita i det... Ok, vi har gift oss, men va fasen - det rör ju bara oss två.. Känner en enorm sorg - men frågan är om det är för att jag är rädd för att mista honom eller för att packa ned alla bröllops-fotona och erkänn för mig själv och alla andra att vi misslyckades? Jag har inte pratat med honom än för jag vet inte vad jag ska säga.. Antingen säger jag tack och hej eller så föreslår jag terapi. Problemet är att jag vet att oavsett från den sekund som jag säger något av detta så börjar en otroligt jobbig period. Det kan ju vara så att han känner likadant och också vill gå i terapi - och det måste ju vara skitjobbigt - att dra upp allt till ytan och gräva i det. Under tiden kommer ju knappast relationen vara på topp... Skiljer vi oss direkt blir det ju ännu värre. Är det inte ändå så att man måste tro på relationen för att terapi ska funka? Jag tror ju verkligen inte på oss - oavsett hur mycket jag vill. Jag tror vi är helt fel för varandra från början, men varför är det då så svårt? Är rädd för att bli ensam, hela mitt liv har jag byggt upp kring denna människa, kompisar och allt socialt umgänge är hans. Jag har givetvis egna vänner kvar men inte på det sättet. Jag förlorar allt om jag lämnar honom - vänner, pengar etc. Möjligtvis tar jag med mig hunden för den är faktiskt min.. Puh, vad tungt det känns idag. Ville bara skriva av mig. Önskar att jag bara helt plötsligt kunde få kraften att ta mina saker under armen och starta om!
    Jag tycker det låter som att du redan bestämt dig, men är väldigt rädd att faktiskt ta steget.
    Om du lämnar honom, ja då blir det ett helvete först. Men gör du inte det så lever du i oro och är olycklig en längre tid.

    Jag kan barase till mig själv när jag säger att om jag hade haft dessa problem med min blivande och vi gick i terapi skulle det inte ändra så mycket. Jag skulle fortfarande vara rädd att vi skulle slinka tillbaka till det dåliga, efter en period av bra tider.

    Du tror inte på förhållandet, då är det inte mycket annat att göra än att gå. Ni gör er kanske bättre som vänner då, om ett tag när all infektion lagt sig.
    Och varför är det svårt? Du säger det själv, ni har vart ihopväxta under nio år. Man integrerar sin egen personlighet med sin partners och då är det skrämmande att stå helt själv igen. Men det är värt det.
    Lycka till.
  • KirsiL­aa
    Äldre 19 Feb 20:36
    #18

    Jag levde också i ett sådan förhållande, som du beskriver, i nio år. De sista 4 åren var vi särbos. Jag ville avsluta förhållandet (främst pga fysisk och psykisk misshandel), men han höll envist kvar. När han flyttade till egen lägenhet försvann de där "vardagsgrälen" helt. Vi behövde inte irritera oss på att det bara var den ena som diskade, tvättade, städade... Det var bara allt möjligt annat vi bråkade om.  Det sista året var riktigt illa, det kunde gå en vecka eller så utan att vi varken pratades eller sågs, till sist kom vi fram till att det inte går att fortsätta förhållandet. Att han hade träffat en ny hjälpte till väldigt mycket. Jag sörjde i kanske en vecka, och sen var det bara skönt att få vara ensam.

    Det känns lite skrämmande att ni inte pratar med varann alls, när ni bor ihop och allt. Jag tolkar det som att det inte finns något kvar i förhållandet att hålla sig fast vid. Det är klart, man kan gå i familjerådgivning, men går han verkligen med på det om ni inte kan prata alls?

    Lyssna på vad din magkänsla säger. 


  • Äldre 17 Mar 16:37
    #19

    Tack för alla råd. Det är så oerhört overkligt bara. Jag sitter hemma hos mina föräldrar. Har packat en väska med det nödvändigaste och tagit med mig hunden. Jag har ingenstans att ta vägen men jag tror inte att jag sover hemma inatt. Skulle helst vilja vara ensam men det får duga att vara hos mina föräldrar. Känns helt absurt. Mina ben är som gelé och det känns som om jag inte sovit på två veckor...

  • Äldre 17 Mar 16:47
    #20
    mab26 skrev 2012-03-17 16:37:39 följande:
    Tack för alla råd. Det är så oerhört overkligt bara. Jag sitter hemma hos mina föräldrar. Har packat en väska med det nödvändigaste och tagit med mig hunden. Jag har ingenstans att ta vägen men jag tror inte att jag sover hemma inatt. Skulle helst vilja vara ensam men det får duga att vara hos mina föräldrar. Känns helt absurt. Mina ben är som gelé och det känns som om jag inte sovit på två veckor...
    Kram! Det måste ha varit ett par tunga månader för dig. Hoppas och tror att du gör det bästa av situationen och att allt löser sig till det bästa. Blir så ledsen av det du skriver, även om jag inte helt kan förstå hur det känns eftersom jag aldrig upplevt det själv.. Men det kan inte vara lätt. Kämpa för ditt eget välbefinnande!
  • Odium
    Äldre 17 Mar 21:45
    #21

    Jag hoppas du finner styrkan att göra det som är bäst för dig.
    Kram

  • Anonym (livet går vidare­)
    Äldre 18 Mar 12:20
    #22
    Odium skrev 2012-02-19 19:58:00 följande:
    Jag tycker det låter som att du redan bestämt dig, men är väldigt rädd att faktiskt ta steget.
    Om du lämnar honom, ja då blir det ett helvete först. Men gör du inte det så lever du i oro och är olycklig en längre tid.

    Jag kan barase till mig själv när jag säger att om jag hade haft dessa problem med min blivande och vi gick i terapi skulle det inte ändra så mycket. Jag skulle fortfarande vara rädd att vi skulle slinka tillbaka till det dåliga, efter en period av bra tider.

    Du tror inte på förhållandet, då är det inte mycket annat att göra än att gå. Ni gör er kanske bättre som vänner då, om ett tag när all infektion lagt sig.
    Och varför är det svårt? Du säger det själv, ni har vart ihopväxta under nio år. Man integrerar sin egen personlighet med sin partners och då är det skrämmande att stå helt själv igen. Men det är värt det.
    Lycka till.
    Mycket kloka ord, jag tänker likadant.

    TS, jag tror att om du stannar i relationen kommer du så småningom att känna en sorg över det liv du aldrig levde. Du vill inte vara kvar hos din man, du tror att ni är fel för varandra, och precis som du säger så hjälper nog inte parterapi om den ena parten (kanske till och med båda?) redan har gett upp och inte är intresserad av att försöka lösa problemen. Det är tufft att lämna och skrämmande att stå på egna ben, Men det är ingenting mot att leva ett helt liv i en grå, meningslös tillvaro där man bara känner sig som ett djur i bur, rastlös, instängd och uttråkad.

    Mitt råd vad gäller det praktiska är att du slutar gräma dig över att du inte har råd att köpa en egen bostad. Du verkar vara en äventyrslysten kvinna med aptit på nya platser, nya människor och nya utmaningar. Då är det synd att låsa sig vid en bostad i det här läget. Testa att hyra en lägenhet i andra hand ett tag, spela roll att du inte ska bo där permanent, man behöver inte börja med en fast bostad för att kunna bygga ett nytt liv. I en tillfällig bostad får du utrymme att verkligen fundera över vad du vill göra. Kanske har du alltid velat bo och arbeta i London? Svenskar är sjukt populära i Storbritannien. Kanske vill du läsa spanska och samtidigt jobba extra i Spanien?

    Allt är möjligt, tro mig. Jag har tillbringat flera terminer utomlands, några gånger pluggade jag, några gånger jobbade jag som servitris, helt utan vare sig restaurangutbildning eller erfarenhet av yrket. Det GÅR att göra så kallade "lappkast i livet", alltihop handlar om att vara modig, att våga tro på sig själv.

    När du väl har landat i din nya tillvaro, när du känner dig trygg med ditt eget sällskap och trivs med att leva ensam, när du funderat ut vad du vill jobba med och var du vill bo, då kommer du att ha alla förutsättningar att finna den stora kärleken.

    Varmt lycka till!
Svar på tråden När är det dags att gå?