I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Nu ska jag göra i ordning äggröra och käka frukost, för nu har de andra mumsat sina mackor..
Jag klarar bara inte att sitta bredvid och se dem än...

Fan att man skulle bli en mack-alkoholist, kunde jag inte fått noja på att samla kottar istället??

Till er alla som jag glömt att skriva nåt till här, ni finns i mitt hjärta, det är bara hjärnan som inte har rätt uppkoppling...

Daa... hur går det med Axel och Fälga och er själva?
(maken kom förbi och frågade )

Och så undrar han hur det är med familjen Helipanzer?
Och hälsar maken att inlägget som Heloise skrev om att sitta ner i båten var synnerligen klokt och insiktsfullt, jag håller med honom, och att du är fantastisk på att uttrycka dig!

Kramar till er alla och hoppas ni mår gott!

*gör liftar-tecken till Ingis*

Vad ni är gulliga
Ta med er vinterkläder, -20 imorse!

Jag ska på födelsedagsfest hos en kompis på lördag
Ingen stor tillställning, men det ska bli mysigt att sitta och surra med henne och äta gott, dricka gott.
Just idag känns det som att det är dags att torka tårarna, räta på ryggen och lyfta blicken.
Men innan kvällen så kan det kännas annorlunda...
Jag känner mig rätt bräcklig ändå. Som att jag går på krossat glas och inte vet när skärvorna ska skära in i fotsulorna.

Flamman: många varma kramar. Klart du känner dig bräcklig efter allt som varit och allt som är. Glöm bara inte bort att du är underbar och fantastisk.

En liten rapport bara (det börjar snart vara dags för mat för små hungriga parvlar, gissar jag):
Vi har insett att det idag är en månad sedan som dagen började med ett piiiiijoff! (när fosterhinnan gick sönder lät det så tyckte jag ) och fortsatte med förvirring och förundran. En hel månad!

Axel och Fälga växer och frodas. De äter därefter och jag producerar så gott det går och fyller ut med ersättning. Axel väger nästan 3,5 kg och Fälga är med sina 2,8 lika stor/liten som jag var när jag föddes. Det får mig att tro att det inte var något fel som gjorde henne liten för sin ålder, utan att det helt enkelt är mamma-arvet. Vi har fått ha några relativt lugna nätter när barnen sovit mellan matningarna.

De kan strula rejält när det är dags för amning och göra att jag allvarligt överväger att sluta amma för att de inte är intresserade, för att vid nästa tillfälle suga ivrigt och bli mätta och nöjda. Så jag antar att jag fortsätter att delamma så länge jag orkar. Det där med dubbelamning verkar ligga alldeles för långt borta för att någonsin bli verklighet. Men jag har blivit överraskad förr.

Jajamen, nu signalerar Fälga kris och panik.

Tänker på er. Många kramar och ett helt gäng ar