När vi förlovade oss julafton 2009 (hade varit tillsammans 2 år då) så var det bara mamma, pappa, bror och min ena syster (som gav oss en grattis-bukett efteråt!) som visste om det, resten fick veta det vid julmiddagen och alla blev glada och positivt överraskade, och två av mina systerdöttrar grät av lycka när min fästman gick ner på knä framför mig efter ett litet tal som han höll, och det var en helt fantastisk känsla :D
Sen dess pratade vi lite hemligt om att gifta oss, men vi visste inte om eller när det skulle bli av så vi ville hålla det hemligt för att inte göra en för stor grej utav det, men i och med att min mamma och pappa bestämde sig för att gifta sig förra året (efter 26 års äktenskap!) tyckte vi att det var lika bra att berätta att vi också skulle gifta oss inom en snar framtid, och när min närmaste släkt fick veta så blev det mest "Jaha! Va kul, grattis!" (förutom mormor som blev het rörd och sa "Åh jag har hoppats hela tiden på att ni ska gifta er!) och inte så mycket mer. Kanske mest för att de är oroliga för att inte ska klara av det med tanke på att vi inte har den bästa ekonomin för tillfället, men nu när vi köpt ringar så kan man ju hoppas att de får upp ögonen mer för vad som kommer att hända och faktiskt tror på oss ^^
Min svärmor och resten utav min fästmans släkt är knappt taggade alls som det verkar just nu eftersom att de anser att bröllop verkligen är överskattat, onödigt och kristet i princip, fastän vi har sagt att vi ska gifta oss borgerligt utan några inslag av religon, men man kan ju hoppas på att de i slutändan känner sig glada för vår skull =)
