• Albertina83

    Skaffa barn eller inte?

    Jag och min fästman har varit tillsammans i snart 4 år och i somras flyttade vi ihop i hus.
    Vi har inte bestämt om vi vill skaffa barn eller inte, än har vi inte kännt nån längtan efter barn. Jag är 28 år och min fästman 34 år så vi har tid att fundera hur vi vill göra gällande barn. Fast tiden går fort, till våren blir jag 29 år och om det blir barn så vill jag ha 2 barn. Jag vill helst inte skaffa barn när jag är över 35 år. Jag fundera mycket på hur det skulle vara att bli föräldrar, vi har pratat om namn på barn och hur vi skulle uppfostra barnen. Fast vi vet inte ens om jag kan bli gravid, nån av oss kan ju vara infertil.  Om vi inte kan få biologiska barn så kommer vi inte skaffa barn. Adoption är uteslutet för min fästman är adopterad och för han är det extra viktigt med biologiska barn. Dom människorna som adopterade han var inte lämpliga föräldrar, dom var inte snälla och vände han ryggen när han behövde dom som mest.
    Men tänk om längtan efter barn alldrig dyker upp, risken är ju stor att vi ångra oss om vi alldrig skaffa barn.
    Min fästman vill helst att vi ska gifta oss först innan barn kanske blir aktuellt. Börja känna mig lite stressad för åren går fort. Fler som inte vet om om dom vill skaffa barn eller inte?

  • Svar på tråden Skaffa barn eller inte?
  • Krystal

    Känner igen mig i vad TS skriver....fast vi är 32 resp. 39 år och har varit tillsammans i 9 år till våren...

  • JNT

    Känner också igen mig lite grann. Min tvekan handlar om att jag har ett antal sjukdomar som dels gör att jag kan få svårt att få barn och dels påverkar mig med smärta som gör att jag funderar på om jag överhuvudtaget skulle orka. Jag är också 28 år, skulle helst vilja få barn före 30 och definitivt före 35. Känner att tiden går väldigt fort och att jag behöver komma fram till ett beslut snart.

  • aniara

    Det låter ju som att ni vill skaffa barn och om ni är överens om det är det väl bara att sätta igång. Även om jag inte tror det är någon stress. Ni har (troligtvis) många år på er.

    Jag är också 28 och jag har alltid sagt att jag vill bli mamma innan 30. Det vet jag dock nu att jag med största sannolikhet inte kommer bli. Vi kan inte skaffa barn nu pga sambons jobb som dels är instabilt, dels gör att han är borta väldigt mycket. Och vi vill ju båda att han ska kunna närvara som pappa, både för barnets och för min skull.

    Appropå din fästmans erfarenheter av adoption måste jag bara säga att det tyvärr finns en hel del olämpliga biologiska föräldrar också.

  • Daludd

    Hm, inte för att vara supernegativ, men jag blir så beklämd bara när man säger att man vill skaffa barn kanske kring 35... Det är nog bra att tänka på det lite innan i alla fall. Det blir ju svårare redan vid 30 att bli gravid och extremt mycket svårare efter 35. IVF och hela det köret är ju dessutom inte kul (eller billigt) att gå igenom. Jag tänker på alla par man ser på Drömmen om ett barn och Barn till varje pris, dom som iofs lyckas vid 38-39 men som inte direkt är i majoritet där. Sen dom andra... som aldrig får barn. Nu är ju samhället som det är, inte alls anpassat efter att man ska skaffa barn när kroppen borde, så det blir ju så här.

    Om du tror att risken är stor att ni skulle ångra er så tror jag att det är dags att börja fundera på det allvarligt, även om längtan inte är så stark. För då vet du ju ändå någonstans att du med största sannolikhet skulle vilja ha barn ändå. Den där starka längtan kanske inte sätter in för alla?
     
    Jag är 23, så jag har börjat tänka på det tidigt och har också längtan så det är ju lite lättare för mig, men jag tror att mötet med en som jag känner nu, för några år sedan, fick mig att liksom fatta hur lite kontroll över  det där man har. "Jag vill ha barn när jag är 33" - att man liksom inte kan tänka så eftersom kroppen inte lyder alla gånger. Hon fick nämligen aldrig barn, nu några år senare är hon omgift med en annan man och är snart 40. Hon började försöka strax efter 30. Fick världens uppvaknande av det här, att hon aldrig fick barn, trots sjukvård i all oändlighet.

    Säger alltså inte att ni måste göra det nu för tänk om ni inte kan, men tänker så att om det som det verkar är så att du vet att ni nog skulle ångra er, så är det väl lika bra att börja tänka på det ganska snart... 

  • Albertina83

    Just nu känner vi att det är för tidigt med barn för vi har bara bott ihop i några månader och min ekonomi är inte stabil. Jag har sjukbidrag men till våren förlorar jag mitt bidrag. Söker efter ett deltidsjobb men det är svårt för jag har ingen utbildning, vill helst jobba på bageri eller med djur. Jag vill ha en stabil ekonomi innan barn kan bli aktuellt för jag vill inte att min fästman ska behöva försörja både mig och barn,
    Min fästman vill att vi ska gifta oss först men inget bröllops datum är bestämt än, vi har inte råd att gifta oss än.
    Det som gör oss nervösa om vi skaffa barn är hur doms skolgång kommer bli. För vi har både haft ett helvete till skolgång pga mobbning. Mobbningen fick oss att mår så dåligt så att vi fick självmordstankar, min fästman försökte ta livet av sig flera gånger under sin skolgång. Men idag mår vi bra, vi är så himla lyckliga tillsammans.
    Men detta kommer inte avskräcka oss om vi verkligen vill ha barn. Vi kommer bli medvetna föräldrar som av egen erfarenhet lärt oss känna igen signalerna på att nåt inte står rätt till, när nån inte mår bra.
    Det  som gett mig en tankeställare gällande barn är att min bror och hans sambo kommer bli föräldrar för första gången i början på nästa år, det blir mammas första barnbarn. Min bror är 31 år och hans sambo 26 år.
    Och min styvsyster har fått reda på att hon alldrig kommer kunna bli gravid, hon är 31 år. Hennes förhållande gick i kras för några månader sen för dom hade stark längtan efter barn men sen fick dom reda på att hon alldrig kan bli gravid pga skador efter cystor, hon har opererats flera gånger.  

  • Daludd

    Usch ni har inte haft det lätt :( Jag förstår att det inte är aktuellt med barn nu, men kanske kan tanken på att ordna till det lite för att kunna ha det på det sätt du önskar med barn vara något av en morot? Jag antar att skolgång inte känns så kul när man varit mobbad, jag har haft två långa relationer med personer som varit väldigt mobbade i skolan så jag har sett hur de mått efter det, det är ingen vacker syn. Så hemskt!

    Kanske ska du först och främst fokusera på jobb/utbildning och när du kommit igång med det ta upp tankarna på barn igen? Under tiden för att lugna dig skulle du kunna göra en äggledarspolning och se så att du har fri passage (inga cystor) och om du får gott besked där kanske du inte behöver oroa dig för att det ska vara problem med cystor för din del? Bara en tanke...
     

  • Albertina83

    Först måste jag ordna så att jag får en stabil ekonomi innan barn kan bli aktuellt. Men det finns inga utbildningar eller jobb inom dom område jag vill jobba där jag bor. Känner mig stressad för i maj förlorar jag mitt sjukbidrag. Jag har social fobi så jag känner att jag alldrig kommer klara att jobba heltid. Mitt mål är att jobba deltid och vara hemmafru deltid. Min fästmans chef har många kontakter så hon kan nog hjälpa mig med att hitta ett jobb. Men då blir det nog ett jobb som städare, vill helst inte jobba som städare. Men jag måste ha nån inkomst, utan utbildning och med tanke på att jag alldrig jobbat så är det nästan bara städ jobb som jag kan få.
    Jag oroar mig inte så mycket för om vi kan få barn eller inte. Vi har bestämt att om vi inte kan få barn på naturlig väg så skaffa vi inte barn. Min gynekolog har sagt att allt ser bra så jag hoppas att det  inte ska bli så svårt för mig att bli gravid.
    Kollade Linda Skugges checklista. Så vet du att du är redo att skaffa barn. Det är en hel som som stämmer in på mig. Det som stämmer in på mig: gud vad många gravida det är här! Plötsligt en morgon ser du magar och vagnar överallt, du är skengravid inför varje mens, "ömmar inte brösten", "mår jag inte lite illa" etc, du gör namnlistor i smyg. Kollar på scb.se hur vanliga namnen är( fast inte i smyg för jag och min fästman har pratat om vilka namn vi tycker om), plötsligt drömmer du bebisdrömmar istället för sexdrömmar( för ett tag sen drömde jag att jag var gravid och att vi fick en jättesöt bebis) och jag kollar på bebisplagg. Fast det är mest min fästman som brukar säga att barn och bebisar är söta. Jag är säker på att jag hittat rätt pappa till våra barn för han gillar barn, han är ubildad barnskötare, han tar ansvar, jag litar på han till 100%, vi kommer stå ut med varandra för resten av livet för vi skulle inte stå ut med att vara utan varandra.
    Jag kan stå naken och gallskrika och krysta och kräkas och bajsa på mig inför honom för han har sett mig när jag varit som sårbarast, när jag brutit ihop och haft panikångest.

  • Krystal

    Det var bara första i den listan som jag skulle kunna kryssa för....men så är det inget ovanligt att plötsligt se massa magar synliga under öppna jackor på våren. Sen den där om suparkvällar på krogen...men det har ändå aldrig varit aktuellt för mig då jag inte dricker.... Så om man ska tro henne så är jag inte redo att skaffa barn...

  • Albertina83

    Det där om suparkvällar skulle jag med kunna kryssa för. Jag dricker inte, är absolutist.

Svar på tråden Skaffa barn eller inte?