hur hinna med allt som förälder??

Jag har inte läst alla de senaste inläggen så noga, var här i förrgår och spanade i den här tråden. Men jag reagerade också på att det för många verkar vara så självklart att mammorna drar det största lasset för såväl barn som hem, och om det är någon som har en karl som hjälper till hemma så hyllas denne och hon anser sig så lyckligt lottad.

För mig är det självklart att dela på hushållsarbetet, även nu när vi fått barn (har en 6 månader gammal dotter). Jag är föräldraledig, min sambo jobbar heltid. Att ta hand om vårt barn är mitt jobb just nu, jag förstår inte varför jag skulle ta ett större ansvar för hemmet bara för att jag är föräldraledig? Det är tvärtom så att mitt "jobb" tar mer tid än hans, för vår dotter behöver ammas, bytas på, tröstas och ibland underhållas även kvällar och nätter... (Det var någon som räknade ut att nyblivna mammor tillbringar 30 timmar/ vecka med att amma. Och det är bara amningen!) Självklart hjälper min sambo till med även detta (förutom amningen såklart =) men faktum kvarstår att det är ett heltidsjobb att ta hand om ett litet barn, och jag ser det inte ett dugg rimligt att jag ska dra ett större lass med hushållet bara för att jag är hemma. Självklart gör jag det jag hinner dagtid, om det inte är något annat som bör prioriteras (vissa dagar är man glad om man hinner ta en dusch), men om det finns disk kvar när min sambo kommer hem från jobbet är det lika självklart för honom att ta itu med det än att han ska få vila ut sig och titta på tv och jag ska behöva göra det när dottern har gått och lagt sig.

Det här var kanske lite OT... Vad gäller tiden när man fått barn så får man helt enkelt TA sig tid till det man vill. Självklart hinner man inte med allt som man gjort innan man fick barn, men det som är viktigt för en får man prioritera och helt enkelt se till att kunna göra. Annars mår man inte bra. För mig är det t.ex. jätteviktigt att kunna komma iväg med väninnorna, utan barnen, och bara snacka över ett glas vin då och då. Och jag tränar regelbundet åtminstone en gång i veckan (vilket är bra för att vara jag =) Bl.a. dessa saker hinner jag med trots att jag har ett spädbarn hemma, som dessutom varit otroligt svårhanterlig från början (fick t.ex. gå och bära på henne de första tre månaderna, hon vägrade ligga i vagnen eller sängen). Men å andra sidan kanske det är för att jag är så "lyckligt lottad" med en sambo som hjälper till... =)

Du slår huvudet på spiken tycker jag. Vilka män tycker att kvinnan är snäll som hjälper till när hon diskar efter middagen? Och sen är det så att du är MAMMAledig, inte hemmafru vilket är väldigt olika saker. Dessutom läste jag någonstans att mammalediga lägger energin på att sköta hemmet medan pappalediga lägger energin på att träffa andra pappalediga och kompisar.

[citat]Dessutom läste jag någonstans att mammalediga lägger energin på att sköta hemmet medan pappalediga lägger energin på att träffa andra pappalediga och kompisar.[/citat]Det kan jag väl tänka mig!

Jag har tre barn , varav 2 sv dem är under två och ett halvt år och är just nu mammaledig.
Tycker det är en självklarhet att jag som är hemma hela dagarna också under tiden sköter mkt av hemsysslorna. Finner ingen som helst prestigeförlust i detta. Tvärtom. Om jag har hunnit undan mkt när sambon kommer hem på kvällen får ju hela vår familj lite tid att faktiskt umgås med varandra och det är i vår sits just nu superlyx.

mme Monique skrev 2008-11-17 21:41:19 följande:

Jag ser heller ingen "prestige" i att man delar på hushållssysslorna, men ser det heller inte som du, "självklart" att jag jag ska sköta det mesta eftersom jag går hemma. Det jag hinner göra på dagtid efter att jag hunnit med den dagliga hygienen och fått min dagliga dos av socialt liv, som jag prioriterar framför dammråttorna under soffan, gör jag naturligtvis, men jag tycker inte att det är ett dugg självklart att det är min uppgift att hålla ordning hemma. Vissa dagar hinner jag inte med något alls, och då gör såklart min sambo ett ryck när han kommer hem, eller så hjälps vi åt när dottern somnat. Fast oftast prioriterar vi lite egentid för oss själva och dammråttorna får vänta till helgen =)

Sen tror jag iofs att det beror mycket på hur ens barn är. Hade jag haft en unge som bara sover hela dagarna (i sin säng bör nog tilläggas, för fram tills nyligen ville min dotter bara somna ute med vagnen i rörelse, och då är det svårt att städa samtidigt...) hade jag såklart hunnit göra mycket mer hemma. Men vår dotter är som sagt kräsen på den punkten och sover för övrigt inte mycket alls på dagarna. Och jag tänker inte låta henne spendera sin uppväxt i babysittern tittandes på mamma som far runt och pysslar hemma. Nej, då är det viktigare att leka och upptäcka världen med henne, och som sagt se till att jag själv inte säckar ihop till nån osocial eremit. Min sambo kommer nog hellre hem till en lycklig och glad tjej som fått sina personliga behov tillfredsställda, men med en och annan dammråtta under soffan och lite disk i köket, än att komma hem till ett rent och prydligt hem med en tjurig och bitter ragata...

Egentligen handlar det väl om prioriteringar. Hade jag verkligen velat hålla det tip-top här hemma hade det nog inte varit några problem. Men varken jag eller min sambo tycker att det är något jag måste göra bara för att jag är mammaledig, eftersom det knappast är särskilt mycket ledighet egentligen, och mellan matningarna, sövandet och lekandet prioriterar jag först att ta hand om mig själv lite. Hinner jag därefter dessutom diska är det bara strålande! =)

jag kan garantera att vi har inget tip-top hus heller, men med tre barn så krävs det att man ligger i järnet heeela tiden ,annars hamnar man så långt efter med all tvätt, disk , alla läxor, handling etc. så då kommer man liksom aldrig ikapp igen. Därför måste jag verkligen ligga i.
Sen är det en självklarhet att inga barn blir åsidosatta till förmån för flera timmars städande, utan jag gosar, leker och läser med dem naturligtvis.

Men för att hålla näsan över vattenytan så att säga så gäller det att ligga i, småbarnsåren är ett evigt slitjobb

Jag och min m2b har tillsammans 3 barn (5 år, 4 år och 6 månader). Och eftersom jag är mammaledig nu så blir det naturligt att jag försöker hinna få undan lite hemma innan han kommer hem. Men allt har faktiskt att göra med hur dagen förlöper. Är instingen kinkig och väldigt ledsen så blir det inget annat än att ta hand om henne. Så är det! Sedan hjälps jag och min m2b åt när det gäller hushålls- och trädgårdsarbetet. Vi har inte skinande rent hemma och jag anser inte att vi behöver ha det heller. Då sitter jag istället och myser med barnen. När vi fick vårt första barn så var det en jättechock när vi insåg hur mycket som förändrades. 1 år och 14 dagar senare kom vårt andra barn och återigen kom en chock. Alla rutiner som fungerade med ett barn, fungerade inte med 2 barn. Nu när de är lite större och minstingen kom till oss så vändes det mesta upp och ner igen. Men när det är något jag vill göra, ställer min m2b upp och tar över ansvaret för barn och hushåll. Samma sak gör jag för honom. Vår egentid får vi på kvällarna när barnen somnat. Visst kräver det mer planering nu när vi vill göra saker, men man lär sig snabbt vad som fungerar och vad som inte fungerar. Så familjelivet med barn är inget betungande när man inser att man inte behöver vara en übermench. Jag är övertygad att OM du vill ha kvar ditt liv som du hade innan du fick barn så kan du det OM du har en förstående omgivning. Man kan inte längre komma loss med kort varsel, emn om man istället får ett heads up några dagar innan så går det mesta att lösa.

Amen
Jag tycker som du..

Det är klart att det är tufft att vara förälder de första åren och en stor omställning i ens liv och tyvärr är det inte självklart i alla förhållanden att man hjälps åt med allt runt omkring.
Men gör man det och visar varandra respekt och ger varandra utrymme så underlättar det så klart för förhållandet och påverkar positivt till en gladare mamma eller pappa.
Allt handlar om gemensamma krafter och att man respekterar varandra, sedan som grädde på moset så är barnen det bästa som finns!!!

Citat från min mamma som fick tiden att räcka till med 3 barn, hus, jobb, stor trädgård, gympaledare.

"Mammor idag klagar över att de inte har tid men de har tid att sitta på stan och fika med väninnorna"

Allt är en prioriteringsak och vilka värderingar man har om vad som är viktigt.
Men skall man leva sitt "eget" liv mitt allt så kommer man knäcka sig själv och förhållandet på sikt.

Å, jag tänker bli 102 år minst, och fick barn först vid 30. Snart blir han 8 år, det innebär att om sådär 12 år till lär han flyga själv sedan ett tag. Shit vad mycket egen tid jag kommer att ha sammantaget!

Jag tror tvärtom - om man INTE lever sitt eget liv så riskerar förhållandet att spricka.

Att reducera sig själv till bara mamma är knappast nyttigt på sikt -vem vill förresten ha ett förhållande med någon som ENBART är pappa och inte älskare också?

Det finns ett liv bortom blöjor och barnkräks, ta vara på det för tids nog slutar barnen ha blöjor (men kräks gör de emellanåt ändå när vinterkräksjukan härjar) och då är man glad åt att ha en älskare igen.

Givetvis skall ingen reduceras till endast mamma eller pappa utan förhållandet i sig är ju prio 1.
Men som TS skrev hur skall allt ren fysist funka???
Detta gäller givetvis mannen med.
Det blir ju bara ett stort stressmoment att pyssla ihop alla tider och saker bunkas efter hand som inte hinns med.
Är det nyttigt för förhållandet?

Intressant tråd.

mme Monique skrev 2008-11-17 21:41:19 följande:

Exakt, det är ju ingen tävling utan ett sätt att få allt att flyta så bra som möjligt.