När...???

När man känner att man inte har mer att ge och det kan man ju bara själv känna.

När man känner att kampen inte är värd det...

Kan ett förhållande bli bra även om starten (första året) är tuff..?? Eller är det tecken på att inte är helt rätt för varandra?

Tufft pa vilket vis?

Tufft i den bemärkelsen att det förekommer heta gräl, bråk, konflikter, osämja... Kanske inte borde finnas i ett förhållande redan under första året..?! Frågan är NÄR och VAR gränsen går..?? Nästan alla relationer har bråk och gräl någon gång - men frågan är vad som är "normalt" eller "okej" och vad som inte är det.

Lambo Nera skrev 2007-11-29 13:39:31 följande:

Vi hade inget vidare första år, men samtidigt var vi helt övertygade om att det skulle vara vi två (fastän vi knappt kände varandra). Men det fixade sig, på något vis och nu är vi mycket lyckliga.

Det första året var det enda stormiga för oss, så det behöver inte alls va en promenad på rosor i början... Det beror väl lite på hur man bråkar och om man är i samma stadie i livet om man kan få det att funka ändå. Finns det kärlek i förhållandet ska man absolut jobba på sina problem! Tycker att många ger upp för lätt. Äkta kärlek är värt att kämpa för! Hoppas att ni löser det.

Det finns olika slags motgångar i livet och ibland är början på en relation inte den fantastiska rosenröda dröm som vi önskar oss. Det som jag ändå tycker definierar om det är värt att satsa på är om man genom alla svårigheter står på samma sida. Om man krigar mot varandra istället för med varandra är risken stor att man aldrg kommer kunna landa på samma sida i framtiden heller.

Det är vad jag tror och mina erfarenheter säger mig.

Svårt att sägaa i det enskilda fallet när man inte vet så mycket. Men generellt är det väl så att en relation ska ge mer än den tar.

Vi hade väl heller inte ett rosenrôtt första ar.. det var väl snarast da vi började sätta gränser och sa..
Jag har aldrig ansett att det är osunt för ett förhallande med brak, men det beror ju ocksa pa HUR och VARFÖR...?

När hela himlen sjunger "Res dig upp och gå". Det där känner man...

Ja, då är det sannerligen dags att gå. Men för det mesta är det ju inte så självklart.

mitt förhållande med exet började fint och slutade i en totalkatastrof...
jag kan nämna följande punkter som är en deal-breaker för mig (han prickade in allihop):

otrogenhet
ljuger (om fruktansvärt viktiga saker)
pengafuffel (kul att stå för älskarinnans saker?)
påtvingad intimitet
våld
hot
nedvärdering
sönderslitande bråk (när det verkligen känns som du går sönder innuti)
manipulering

om du får ont i magen av alla bråk eller sättet han ser ut på ibland eller vad som helst så är det läge att dra.

sen kan förhållanden naturligtvis vara stormiga men när det är mer gräl en bra stunder så bör man kanske kika på förhållandet.

däremot m2b's och mitt förhållande började skakigt, mest pga att jag höll på att lämna mitt ex och var lite för trasig innuti... och nu är det bästa som någonsin hänt mig.

Lambo Nera skrev 2007-11-29 13:39:31 följande:

Första året för mig och min sambo var jätte tufft.
Jag höll på att lämna mitt ex och samtidigt träffade jag min sambo.
Jag rörde till dig fruktansvärt för jag ville ett tag ha båda två.
och gjorde det dumaste man kunde göra. Vara otrogen, sända sms, ljuga. Allt deta mot min sambo. Till sisst orkande jag inte mer så jag lätt honom hitta min mobil i bilen så att han kunde se vad jag hade gjort.
Min sambo blev rasande, så klart. Så jag fick reda ut det hela och tala om vad som hänt.
Vi bestämde oss för att vi skulle försöka ändå. Men jag kämpar varje dag för att bevisa att han ska kuna lite på mig.

Alla relationer går upp och ner, men när det är mer ned än upp tycker jag att det är dags att fundera ordentligt..... Sen om det gör saker och ting så mycket enklare vet jag inte...

Min erfarenhet säger att det finns inget som äter så mycket energi som en dysfunktionell relation.

Min nuvarande relation blir ett år lång i mars och det första halvåret var det rejält bergochdalbana. Efter nio månader hade vi en rejäl kris när relationen nära nog upphörde och sen blev vi tihgtare än någonsin och efter det har det varit så lungt att vi ibland skojar om vad som egentligen har hänt....

Finns nog inget rätt och fel, håller med om att jag tycker att det är viktigt att kunna bråka.

Hoppas det blir bra hur det än blir!

Tänk på att första året är en jättestor prövning för det är ju man lär känna varandra och tar reda hur vilka värdegrundar man har och vad man liv utav livet. Sen väljer man ifall man kan leva med det eller ifall det går emot allt man själv vill.

Men jag tycker inte att grälen i sig är problemet utan hur man reagerar och beter sig under bråken och ifall man klarar av dem. Kan säga att för varje bråk jag och min m2b har klarat av och kämpat oss genom har stärkt ochh och fått oss att uppskatta varandra mer. Jag menar så klart inte att man SKA bråka utan att man ska kämpa för att lösa alla problem som kommer i vägen.

Sen är det upp till båda två ifall det är någon man vill lösa.