Vi har fastnat i ett bråk och kommer ingen vart..

Jag och min man har fastnat i ett stort ganska onödigt bråk. Det började litet och blev jätte stort och nu har vi inte sagt ett ord till varandra på tre dagar.

Det började på kvällen med att jag och barnen satt och väntade på honom, vi var i ordning för sängen och kl var nästan halv tio när han kom hem. Barnen lägger sig 19.30 i vanliga fall.

Han åkte iväg för en viktig sak, men efteråt "fastnade" han hos sina föräldrar och dröjde. Jag gjorde i ordning barnen och mig själv och vi väntade, jag kan inte natta alla själv av olika anledningar.

När han kom kände jag mig irriterad men bestämde mig för att inte göra någon stor sak av det.

Väl hemma skulle han bara gå på toa och sen skulle vi natta ungarna. När han kommer ut från toan står jag i köket och dricker vatten och då kommer han med sina dyblöta händer och tar typ tag i mitt nattlinne och torkar av sina händer på det. Då exploderade jag (en aning onödigt, jag vet det)

Det utlöste att jag slängde mitt halva glas vatten över hans tröja och han blev jätte arg. Jag fick höra att jag var dum i huvudet, fittjävel, och att jag kunde söva "mina" ungar själv. Sen försvann han ner till duschen.

Jag gick efter och sa att vi hade väntar på honom att han måste komma och hjälpa till och får då höra att jag är en fittkärring och så tar han duschen och spolar vatten rakt på mig.

Han la sig den natten och sov på soffan. Och sen har vi inte pratat mer.

Skickade ett sms från jobbet igår och sa förlåt, men också att jag tyckte att jag inte riktigt förtjänade allt jag fick tillbaka. Svar fick jag efter en timme där han undrade vad jag skulle laga för middag.

Kom hem efter och vi har sedan fortsatt under tystnad. Barnen märker att nått är fel, och det är jätte jobbigt att vara hemma. Men jag mår fan illa när jag tänker på vad han sa till mig. Jag gjorde absolut också fel, men detta känns inte helt ok.

För en stund sen kom han till mig och sa förlåt, fast han tycker inte att det är han som borde göra det sa han också.

Jag sa att jag ju skrivit förlåt, men att jag inte vet om jag kan förlåta han för det han sa. Då skatta han åt mig och sa att jag får räkna med att få höra lite när jag gör så som jag gjorde. Och sen stormade han ut och sa att han inte tänker bry sig då eftersom han inte ens borde vara den som säger förlåt alls. Och nu kommer vi ingen vart.

Jag vill bara bli sams, och glömma allt, slits mellan att ge mig och säga förlåt och att jag inte kan förlåta honom för det han kallar mig.

Faktum är att detta inte är första gången, för ett par år sedan fick jag ständigt höra dessa saker när han blev arg och vi bråkade. Fitta, kärring, håll käften, dra åt helvete, idiotjävel m.m Men han slutade och insåg själv att det inte är ok att säga sånt fast man är arg. Och för två veckor sedan bråkade vi också om nått onödigt och då fick jag höra att jag var en fittkärring. Och nu det här.

Jag är helt bredd på att ta på mig skulden för det jag gjorde, men jag vet inte hur jag ska kunna förlåta honom för det han kallar mig. Det sårar ända in i själen. Vad lär han våra barn? Jag vet också att hans pappa kallat dom fula saker när han varit arg på dom. Gör det fortfarande ibland dom få gånger dom hamnar i konflikt. Dom är ganska förtryckta hemifrån tyvärr, han och hans syskon. Där bestämmer pappa vad man ska tycka och tänka och gör man inte det så får man höra det ena och det andra. Och dom bara accepterar det, och säger inget tillbaka trots att Dom är vuxna. Det är ofattbart för mig. Och hag tycker inte det är okej. Jag kan inte leva så.

Är allt mitt fel? Eller vad är rätt och fel? Hur går man vidare när hela kroppen säger att det här inte går att komma över?