Hur hantera nära vän som mår dåligt?

Hej!

Jag och min vän har känt varandra i närmare 7 år nu. När vi lärde känna varandra var hon ensamstående med ett barn och jag hade endast min sambo.

Vi umgicks väldigt ofta, jag var hos henne på kvällarna då hennes barn låg och sov.

Nu några år senare bor vi i samma kvarter. Vi har båda fler barn och hon har även en man. Jag brukar alltid finnas där för henne. Ringer hon så svarar jag, skriver hon så svarar jag. Behöver hon barnvakt finns jag där.

Vi har alltid umgåtts mycket båda familjerna men nu sedan ca 10 månader sedan har vi knappt umgåtts. Vill hon hitta på något så kan jag "offra" mig, strunta i det jag har tänkt göra bara för att hon vill ha med mig.

Tyvärr så har hon lätt för att ställa in saker, stora som små, speciellt på senaste tiden. Kan vara nå litet som en promenad som vi planerat. Sambon har stannat hemma för att vi ska ut och promenera. När det väl är dags går det inte, hon kommer med någon dålig ursäkt. Alltid dessa ursäkter oavsett vad det handlar om! När det är något hon vill göra och frågar om ställs det sällan in.

Ibland kan hon läsa mina meddelanden utan att svara. Men när hon vill fråga mig om något så kommer hon på sig och svarar snabbt för att direkt kunna ställa sina frågor eller be om något.

Det här låter jätte fjantigt när jag läser det här. Men det är så mycket och så ofta så jag blir less! Till och med min sambo kan bli less på hur hon bara tänker på sig själv. Så länge hon får nytta av det är det ok, ungefär så känns det.

Jag har misstänker att det är lite dåligt i deras förhållande, mycket husrenovering och småbarn. Hon har endast nämnt en grej men både jag och sambon känner av det när vi är där..ja juste, de hälsar aldrig på oss, för det går bara inte. De hälsar aldrig på någon, försvarar sig med att de är så hemma-kära.

Jag tog upp det med henne för några veckor sedan, att jag saknar henne och hur vi brukade umgås. Fick förklaringen att hon är deprimerad mm. - Det är precis det jag har trott också!

Men nu då? Vad ska jag göra? Jag vill så gärna vara en bra vän och finnas där. Men samtidigt är jag trött, trött på att alltid finnas där men ändå vara så ensam. Jag brukar alltid tänka "ge och ta" i relationer, alla slags relationer. Men i denna ger jag hela tiden utan att få något tillbaka.

Samtidigt känner jag mig så otroligt kass! Hur kan jag tänka och känna så här när hon mår dåligt?! Blir galen! Sedan blir det inte bättre av att jag är en grubblare..

Jag har märkt att hon shoppar mycket för att sedan visa upp det på instagram och Facebook. Kanske en fasad? Något som gör henne glad? Vad vet jag.

Vill ibland bara strunta i när hon skriver åt mig men jag blir så himla glad så jag svarar direkt jag kan.

Hur hade ni gjort? Fortsatt som vanligt och mått dåligt men försökt tänka att hon bara är sån? (Deprimerad hela livet)

Jag tror mycket har med deras relation att göra. Hon ställer för höga krav på honom och han blir sur, enligt henne. Min sambo brukar säga åt hennes man "varför gör hon inte det själv?"..han rycker på axlarna och suckar lite lätt.. Men jag kan inte ändra deras relation. Jag är maktlös i allt. Jag kan inte få henne att må bättre, även fast jag försöker.

Känner mig så hemsk men som sagt, väldigt less.