Att gifta sig ung efter endast 10 månader ihop

Inga råd

Funkar det inte så går det att skilja sig (även om man inte bör ha det som b-plan), det är ju inget oåterkalleligt som när man får barn ihop.

Självklart är ni unga och visst går det snabbt, men är det er önskan så är det och det skadar väl ingen annan?

Det finns stora händelser i livet, en del vill gärna dra ut på det en del, suga på godbitarna istället för att göra bort det på kort tid.

Ni kan fundera på vad ni har för önskemål som själva dagen, om er budget täcker det ni önskar.

Och lycka till

Jag kan inte mer än hålla med CoG. Är det det ni vill så är det väl bara att köra, det skadar ju ingen. Ni har ju en rimlig anledning att "få det gjort" snart också, är väl inget konstigt med det, även om det idag är ovanligt och kanske lite extremt att inte levt ihop eller haft sex innan man gifter sig. Och tja, funkar det inte så är väl inte det världens undergång heller, man kan ju skilja sig.

Om ni dessutom är medvetna om vad det innebär att vara unga, ni vet att livet och ens person förändras mycket forfarande, om ni är medvetna om det så kan ni ju också anpassa er efter det och vara extra måna om att växa tillsammans, så ni inte drar åt olika håll. Jag tror att sånt är viktigare att tänka på när man är ett ungt par, än ett äldre. Å andra sidan så är jag iofs inte så gammal själv (25), så vad vet jag om att vara ett äldre par... 
Jag skaffade själv barn som ung, när jag var 19, och skulle lätt kunnat gifta mig då om läget hade varit sånt. Nu bodde vi ihop och allt så ändå, så det var väl mest det romantiska som var poängen. Är himla glad nu att vi inte gifte oss, höll inte särskilt länge, men sånt vet man ju aldrig i stunden. Försök bara att lägga bort naivitet och se er situation för vad den är, då tror jag att ni har himla mycket större chans att lyckas. Särskilt som ni är så unga, och av min erfarenhet så sitter naivitet lite i åldern. 

Håller helt med ovanstående, om det känns rätt för er och ni verkligen vill gifta er så gör det! Att ni är unga har ju egentligen ingenting med saken att göra - de som väntar "för länge" får ju snarare höra små gliringar från folk som undrar om det inte är dags för dem att gifta sig snart, vad nu folk egentligen har för rätt att lägga sig i?

Men tyvärr får ni nog vara beredda att få höra kommentarer från andra, så fort man avviker från normen i Sverige så måste det tydligen påpekas ;)

Då tänker jag vara den avvikande i tråden och säga att JAG tycker att det är lite för tidigt. Nu lär ni säkert hata på mig för att jag säger det, men vi kan inte alla känna likadant 

Jag känner väl så som så att om ni är konventionella kanske ni skulle ha större respekt för äktenskap än "Vi kan ju ändå skilja oss om det skulle gå fel" (Vet att inte TS skrev detta). Dessutom kan så fruktansvärt mycket hända ett ungt par i den åldern, inga som jag känner som blev ihop då är fortfarande ihop. 

Sen är ni vuxna människor och gör precis som ni vill, och ni kanske dessutom är det där sällsynta unga nyblivna paret som lyckas! Så om ni tror att ni kan klara er igenom alla de faser som väntar ert förhållande, ha så kul och planera ert drömbröllop tillsammans 

håller med vad en del skriver - det är då bättre att kanske vara för snabb med att gifta sig, än att vara för snabb med att skaffa barn. man kan skilja sig och det skiter sig, men ett barn kommer alltid binda två människor till varandra oavsett om de vill eller inte. 

och känner ni att det är rätt så kör på! 

MEN - betänk att den här absoluta nyförälskelsen försvinner (och ersätts av kärlek, men ofta kan en del tro att de har slutat älska den andre) och att vissa egenskaper inte kommer fram förrän ett bra tag tillsammans. kommunikation är otroligt viktigt, oavsett förhållande egentligen, men kanske än mer viktigt då man inte varit tillsamman så länge. att man är ärlig. 

men annars - vem är andra att döma kärlek? :) 

Vi förlovade oss efter knappt 6månader (då hade jag varit borta i 2månader under dessa 6månader) och nu gifter vi oss i sommar, kommer ha varit tillsammans i knappt 1,5år...känns det rätt så känns det rätt, kör på!Visst, nu är vi äldre än er, men ändå

Jag tänker nog inte så mycket på er ålder egentligen. Mognad är så individuellt. Vi träffades också tidigt (18 och 22).

Däremot kan jag ju säga, efter 10 år tillsammans nu, att det tar tid att lära känna varandra. Tid att upptäcka alla irriterande egenheter, alla brister, alla guldkorn. Efter 3 månader hade jag inte aning om vem han egentligen var, däremot var vi väldigt nykära och väldigt gulliga och hela världen bestod av små rosa moln ungefär.
När det la sig kom den riktiga prövningen. De första 2 åren var skakiga, bråkiga och kantade med mycket hårt slit för att hålla ihop. Det fanns många stunder när vi inte trodde det skulle fungera, när vi var olyckliga tillsammans och var nära att ge upp. Inget av det där hade vi en aning om att vi skulle ställas inför under de första nykära månaderna.
Nu klarade vi ju av det och idag är vi oerhört starka i vår relation. Och det är ju inget som säger att ni inte kommer klara av det ni också givetvis. Men det är lite av en chanstagning när man inte lärt känna varandra än, det kan bli jättebra och det kan också visa sig bli jättefel. 

Ni låter dessutom inte som några som tar lätt på en skilsmässa?

Men jag önskar er ett stort lycka till.

Allt karlaaa säger :)

Tom efter 5år krävs det arbete för att håla ihop, mer än någonsin kanske just flr att allt glitter och fluff är borta men kvar finns en stark kärlek, men det är lätt att denövergår till vänskap om man inte jobbar på att behålla lite fjärilar i magen. Också acceptans för varandras irriterande vanor kräver jobb och som karlaa sa så har man inte ens en liten inblick i det efter 3mån.

När jag var 20ish så var jag nog väldigt naiv när det kom till kärlek, på många sätt. Alla är naturligtvis inte så, men jag såg det inte själv då, utan nu när jag är 30+ och ser tillbaka på mina gamla relationer som jag förstår hur inte redojag var för något allvarligt fast jag var så säker på att jag var det.

Så tänk efter, det är inte bråttom att gifta sig, ni har ju varandra ändå, men känner ni verkligen att det här är 110% rätt så önskar jag er bara lycka till och grattis!

Tre månader är kort tid i ett förhållande, särskilt i den åldern. Hade ni känt varandra länge när ni blev ett par, eller hade ni nyss träffats?
Jag har vänner som träffades och gifte sig inom ett år när de var 18-19 år och som fortfarande är gifta nu ca 15 år senare, så visst går det, men som en del här skriver så är det inte alltid lätt. Ta det lite lugnt. Ni kan ju börja planera bröllop nu om ni vill för slutet av sommaren, men ta er tid att lära känna varandra bättre och tillbringa också en del tid ifrån varandra, det ger perspektiv. Vänta med att skicka ut några inbjudningskort till ca 1-2 månader i förväg. Närmsta familj och vänner som ni absolut vill ha med kan ju få muntlig inbjudan i god tid, men om ni i april-maj känner att ni inte är redo och vill vänta lite, är det mycket lättare om ni inte redan skickat ut inbjudningarna.
Lycka till!

Generellt skulle jag säga att man bör vänta tills den första förälskelsen lagt sig, tar 0,5 - 2 år. Beroende på mognad behöver ni inte alls vara för unga, men er kärlek kanske är lite ung ännu? Kan du utan vidare räkna upp 5 dåliga sidor/störande egenskaper hos honom än?

Litar ni mycket på er själva kan ni flytta ihop utan att dela säng. (Rekommenderas inte av några pastorer jag känner men för rätt personer är det ett effektivt sätt att lära känna varandra i vardagen.) Har ni känt varandra länge redan innan ni blev ett par är det lättare, förstås.

Å andra sidan är det ett tag kvar till sensommaren, som Elna14 påpekade. Viktigt är naturligtvis att diskutera igenom vad ni har för framtidsplaner och drömmar vad gäller jobb, boende, utbildning, barn etc. Sedan är jag medveten om att det är mycket svårare att vänta när man inte redan bor ihop. Se det som att du försäkrar dig om att han har karaktär nog att vara trogen även när han är svårt frestad.

jag gjorde som ni...

jag var 18 år och min man 24 när vi gifte oss. Utan att varken bo ihop eller att ha sex.  

Det gick åt helvete med besked... O idag när jag snart är 40 år sitter det bittra djupa taggar kvar i mitt inre över saker som hände då som aldrig kommer att läka...  (svartsjuka , kontrollbehov och psykisk misshandel var något som följde med i äktenskapet och som dök upp först efter vi var gifta samt dom mindre smickrande egenskaperna som total egoist, hopplös på att ta hand om ett hem och ett sexliv som inte existerade... ) 

Det finns så otroligt mycket man inte har en aning om när man inte delar en vardag tillsammans. 

Att känna någon innebär inte att kunna namnge artister partnern gillar, det handlar inte heller om att kunna nämna en favoriträtt eller namnet på favoritparfymen eller vart man handlar sina kläder.  Att känna någon handlar om att förstå vad den personen tänker, att veta dom innersta hemligheterna, att bära den andras stora sorg, vad den andra känner och tycker och förstå att dessa bitar är det som kan bli skäl till gräl och meningsskiljaktigheter och ändå vara beredd att jobba på dom. 

äktenskap handlar inte om gräddbakelseklänningar eller en blingbling ring utan om att hålla ihp resten av livet.   

att vakna upp i blodiga menstrosor och ha blodat ner sängen, att ta hand om magsjuka, att tvätta skitiga kalsonger, att känna ilska när partnern sviker en för 3445:e gången samma vecka, gräla om heminredning och ogilla varandras släktingar ...  och ändå tokälska varandra....  

jag kan tillägga att vi skilde oss efter 11 månaders äktenskap. Han bröt ner mig totalt .  Vi hann vara lyckligt nygifta i ca 3 månader.. sen bröt det loss totalt och katastrofen inträffade.   Jag begärde skilsmässa för att överleva. Jag försökte ta mitt liv och låg på psyk när jag insåg att jag visste ingenting om mannen jag var gift med. Det kom fram nya sidor hela tiden jag inte hade en aning om och alltihop var bara skrämmande och helt främmande.  Vem var han egentligen? Alla tyckte bra om honom och ingen trodde att han kunde göra en fluga förnär.  Det gjorde det hela ännu mer absurt . 
Jag trodde verkligen att jag kände honom. På riktigt.  Vi hade hängt ihop så tajt, vi hade blivit en enhet - trodde jag.   Vi var ihop i 1.5 år innan vi gifte oss och trodde vi kände varandra. 

men nej... 

han lämnade mig i spillror .   Det tog 8 år innan jag vågade lita på en man igen . Och jag vågade gifta om mig.  Nu har jag varit gift i snart 11 år och fortfarande finns det sidor hos min nuvarande man som jag inte sett förrän nu men det är inga överaskningar. 

Jag och min sambo flyttade ihop efter 3 månader och köpte hus tillsammans efter 6 månader. Så här 3 år senare kan jag känna att det kanske var lite väl tidigt, vilket flera i vår omgivning även tyckte. Vi väldigt kära, men vi kände inte varandra. Vi hade besparat oss mååånga bråk och onödiga diskussioner om inredning, renovering m.m om vi hade bott ihop en längre tid innan vi skaffade oss ett husprojekt.

Fast jag ångrar det inte ett dugg! Vi har jobbat för att hålla ihop då det inte bara är att flytta isär när vi har hus och huslån. Om jag bara talar för mig själv vet jag inte om jag jobbat lika hårt på relationen om det varit enklare att sticka.

I sommar gifter vi oss, vilket känns helt rätt!

Det går att skiljas och aldrig ses mer om man gifter sig eller köper hus. Skaffar man däremot barn med någon sitter man ihop med den personen för resten av livet.

Hur ser ni på skilsmässa? 

tar ni det lika högtidligt och traditionellt med skilsmässa kan det vara väldigt klokt att tänka både 2 och 3 gånger före ni gifter er.   Ser ni äktenskapet som en institution som inte ska brytas bör ni heller inte ta lätt på att "bara gifta sig".. 

Det är inte så enkelt att skiljas som man kan tro. Det är verkligen inte "bara att gå" när det krisar.  Även för mig som hade ett misshandelsförhållande kunde inte bara ta mitt pick och pack och gå.  Lagligt betyder äktenskapet en massa skyldigheter gentemot varandra.  
Man kan inte bara gå därifrån om det inte passar.  Lagligt måste man gå igenom det som krävs för en skilsmässa.  Och plötsligt var det inte längre lika enkelt ...  

har ni klart för er vad lagen säger om en skilsmässa när det gäller en bodelning och vad som gäller bostad, pengar och allt ni äger?   Det är inte bara att packa och gå... 

Jag är väl lite av djävulens advokat här som ständigt tjatar om folk ska ha äktenskapsförord. Vet att många andra har sagt det också men jag ville bara nämna det. 

Många har sagt till mig att jag också är för ung (är 25 i år) för att gifta mig och för en massa andra saker som t.ex att skaffa hund. Man måste tydligen ha hunnit med en massa saker innan man gifter sig vilket jag i och för sig har gjort, såna saker som att bo utomlands, resa, ha kul och plugga. 

Jag tycker att det är jätte kul med eran inställning till saker och ting och jag önskar er alla lycka. 

En av de smartaste personerna jag någonsin träffat sa en gång att man ska göra det man tycker är kul just nu för man vet ju ändå inte vad som ska hända och då har man iallafall kul under tiden. Den personen låg i och för sig i en ganska jobbigt skilsmässa men ändå... smarta personer kanske inte alltid är smarta. 

Ingen kan ju stoppa dig... Jag skulle aldrig i h-vete gjort det då det är helt annorlunda att leva med någon efter 3-4 år när alla hormoner från förälskelsen lagt sig. Gör det om du vill - men skaffa ABSOLUT inga barn förrän ni levt tillsammans ett par år och verkligen vet att vardagen funkar. Sett så många skiljas efter att skaffat barn fort och det är hemskt för både barn och föräldrar (mest barnen)....

Kör hårt!

Jag friade till min sambo i veckan, och han sa ja! Vi har i maj varit tillsammans i ett år och nu till sommaren ska vi åka och kolla på diverse kyrkor, bröllopet blir sommaren 2016!

Tycker ni att det känns rätt, gör det. Jag har lärt mig att om det är något man vill så ska man självklart göra det!

Lycka till! :)