Få frieri från hjärnan

Du behöver inte glömma det här med förlovning, bara tänka på något annat ett tag  

Jag är 26, och min sambo och jag blev tillsammans när vi var 20 och 21 (tror jag, kan ha varit 19 och 20 också, beroende på hur man räknar). Vi var ganska stensäkra på varandra redan från början, och jag minns hur vi pratade om bröllop några månader efter vi blivit tillsammans. Egentligen var det mest för att kolla läget, se så vi hade samma planer i livet. Och det hade vi Sedan turades vi om i några år att prata om förlovning, ena stunden ville jag, nästa ville han, dock aldrig samtidigt. 

Eller, till slut passade det oss båda, för nu har vi varit förlovade i ett och ett halvt år Det är så mycket annat som kan hända som gör att man skjuter på planeringen, tappar lusten eller känner att "nä, nu måste vi skynda oss!", men det är livet. Namn tillkommer och försvinner från gästlistan av olika anledningar, och det är inget man kan påverka.

Ni behöver inte ha en deadline, att ni måste vara redo om två år, eller om fem år. Även om du tycker det verkar flummigt så är det bra att veta att mycket händer mellan 20 och 25. Man blir tryggare i sig själv och ser på världen på ett annat sätt. 

Grattis till förlovningen!

Jo det är just tänka på något annat som jag har för avsikt att göra, men det är ju så svååårt :P och inte blir det lättare när hans föräldrar pratar om barnbarn, mina om att "man kan visst vara ung, för ni är som gjorda för varandra" och kompisarna tjatar om att bli bjudna på bröllopet. Detta trots att vi säger att det inte är aktuellt än. Så man blir ständigt påmind och då är det svårt att tänka på annat :)

När jag skrev om 2 år så var det mer en medeltid av vad vi pratat om. Vi har sagt att om ett, två eller tre pr kanske. Beror på. Dock känns tre år lite väl långt ^^ men ja, tills det är aktuellt (när det nu blir) så vill jag tänka på annat så jag inte blir tjatig eller allmänt knäpp av längtan :P

Hur ska jag göra för att få annat på tankarna? ^^

Hade jag redan hunnit vara ihop med en bra kille i fyra år när jag var 22 (eller 21)  hade jag varit överlycklig och definitivt redo för förlovning. Det är inte åldern i sig som är avgörande utan mognaden. Har man kommit fram till vad man vill ha ut av livet (familj, karriär, fritid), så skulle jag säga att man redan har hittat sig själv. Ni kanske bara har gått på klyschan att man "ska" vara i en viss ålder innan man gifter sig?

Den som väntar på något gott väntar vanligtvis för länge.

Tack 

Jag är allergisk mot att andra ska komma med pikar och åsikter. Det har hänt både i mitt nuvarande och i mitt förra förhållande. Mitt förra förhållande tog slut lite för att killen var en skitstövel (mest därför kanske) och lite för att hans föräldrar och alla andra tyckte att de hade rätt att pressa oss till att gifta oss eftersom vi varit ihop i några år och hade passerat 18. 

Nu har jag mer skinn på näsan och kan säga till svärfars att de ska skita i när de får barnbarn, det har de inte med att göra. (Vi kanske försöker och inte kan, måste vi berätta det för hela världen? Egentligen väntar vi på att gifta oss innan vi försöker, men det är vår ensak) Och vi har vänner som pratar om att de vill bli bjudna på bröllopet och frågar när det ska bli, men vi har inga skyldigheter att gifta oss bara för att folk vill bli bjudna. Nu planerar vi visserligen att gifta oss nästa sommar, men jag är liiite sugen på att stryka alla dem som tjatat  

Det finns ingen universallösning för att tänka på annat. I perioder längtade jag så det värkte i magen efter att få den där ringen på fingret som det står hans namn i. Sedan lyckades annat ta större plats, och jag glömde bort att jag längtade ett tag. Nu är det samma sak med giftermål. Jag längtar så det värker efter att få bli hans fru, men ibland händer något som känns viktigare att tänka på. 

Prata om din längtan så att han vet hur du känner, men tjata aldrig. Min sambo hade säkert kunna förlova sig tidigare med mig, men han var livrädd för att jag skulle säga nej om han frågade. Och den rädslan var han tvungen att släppa själv för att kunna förlova sig. (Han frågade aldrig utan körde ringen på mitt finger, men det var ett mycket stort steg för honom )

Jag var i bröllopstankar länge innan min blivande var det (han har aldrig förstått vitsen med giftermål eftersom hans föräldrar inte är gifta och de har minsann hållit ihop länge). Till slut var vi dock på samma plan även om vi sa att det får komma om några år! Grejen för oss var att jag skulle börja en ny 2-årig utbildning och vi hade andra mål som vi ville klara av innan giftermål. Jag gick utbildningen, vi åkte på en lång resa bara han och jag till Kalifornien (förut hade vi bara rest tillsammans med andra vänner så nu skulle vi känna på att resan på tu man hand en lååång resa), efter det satte jag blicken på att skaffa körkort och när allt detta var avklarat (!) tre år senare ungefär bestämde vi oss för att nästa är blir det bröllop! Den 16 augusti i år är det dags för oss

Så mitt tips till dig och er är att tänka på andra mål du/ni har i livet. Vill ni flytta? Vill ni ut och resa? Vill du lära dig ett nytt språk? Få ett nytt jobb? o.s.v. Livet har massor att erbjuda!

Jag är förlovad med min första pojkvän. Han hade precis fyllt 16 när vi blev tillsammans och jag var 17. 2 veckor innan jag fyllde 22 (nu i juni) friade han och vi planerar bröllop sommaren 2016.

Det var ett outalat gemensamt beslut. Han hade pratat om ringar ett tag och det sista halvåret gjorde jag rätt tydliga hittar och planerade bröllop.

När vi gifter oss är jag 24 och han ska fylla 23 och jag har precis tagit min examen medan han fortfarande studerar.

Jag känner mig inte som enung brud. Vi har varit tillsammans i 5 år, 7 vid bröllopet och hans släkt känns som min egna, vilket för mig är en av huvudsaken med giftemål. Vi blir familj.

Sedan väljer man själv hur länge man väntar med bröllopet. Jag hade velat gifta mig snart men vi väntar två år för att spara ihop lite pengar. Vi har inte fått höra av någon att vi ska gifta oss inom ett år, vi har snarare fått hört att de tycker vi ligger långt i planerna

Åh, vad roligt med lite olika svar med olika perspektiv! Blir superglad över att flera tar sig tid att svara.. Tack! :)

Jo vi vill flytta tillbaka till vår födelsestad där båda växt upp bär vi får barn. Dock så dröjer det till vi är mellan 25 och 30. Först då har vi nog ekonomi och tid till det :) Detta är båda överens om och har varit sedan den dagen då jag flyttade utomstädes. Vi känner att familj ä viktigt och att det därför är viktigt att barnen ska ha nära till mormor/morfar och farmor/farfar.

Angående andra språk så har han bott utomlands i ett år och talar det språket flytande. Jag ska läsa ett språk till hösten och kommer tack vare det att plugga på 150% (hör själv när jag säger det att jag nog inte kommer att ha tid att tänka på annat än plugg nästa år).

Sen har båda rest mycket under uppväxten och även tillsammans. Jag har varit i Kina, han i USA och Indien. Sen har vi ju tågluffat tillsammans i en månad och nästa sommar planerar vi att bestiga Kebnekaise och tälta för att kompensera för den hör sommaren. Utöver det har vi varit på en weekend i Londob och sol- och badsemester ihop, så vi har gjort flertalet och olika resor tillsammans :) alla har varit heeelt fantastiska! <3

Båda går yrkesutbildningar (jag lärare och han läkare), och jag blir klar i juni nästa är,så vi vet vad vi vill arbeta med och vilka liv vi vill leva.

Alla dessa saker kanske är att "finna sig själv", jag vet inte. Att åka till Thailand och festa är lixom inget för varken mig eller honom, men för många som jag pratar med "måste" man göra det innan man ska binda sig (gärna klasskompisar i övre 20-års åldern/30-års åldern). Det är väl mest därför jag tycker att det känns flummigt och ingenting för mig.

Men vi kanske ska prata igen, utan att jag ska tjata (hatar själv tjat över allt annat och vill inte utsätta min älskling för det). Bara för att klargöra hur väldigt viktigt detta är för mig :)

Kan inte hålla mig: Man måste inte alls göra omogna dumheter utomlands! En del klarar av att växa upp utan att trassla själva.

Spontant tycker jag att du verkar rätt genomtänkt. Du får väl se vad ni kommer fram till.

Vad skönt att höra att någon annan tycker som jag, att man inte måste göra det! Vi får prata i veckan och se vad som händer ^^ hihi