• Anonym (?)
    Äldre 6 Mar 17:15
    2567 visningar
    13 svar
    13
    2567

    Gammalt som borde vara glömt

    För ungefär fyra och ett halvt år sedan gjorde jag slut med min dåvarande fästman. Då kunde jag inte ge någon anledning till varför, bara att det kändes fel att vara med honom. Jag kände mig pressad av hans familj att gifta mig eftersom de var tokreligiösa och jag var ung. 

    Efter alldeles för kort tid egentligen träffade jag min nuvarande karl och vi blev tillsammans under senvåren. Det var ungefär då som jag började få flashbacks. Mitt ex hade misshandlat mig och behandlat mig som skit under våra år tillsammans, men jag hade förträngt allt för att orka med livet. Att jag någonstans visste det var nog anledningen till att jag gjorde slut med honom. 

    Saken är den att under de fyra år som följt har min karl fått vara den som tröstat, lyssnat och skyddat mig när jag varit ledsen och rädd. Jag har gått i terapi och allt, så jag söker inte hjälp här. Däremot så har jag dåligt samvete för att jag lämpat över så mycket på någon som kanske inte hade behövt höra alla detaljer och dra så stor del av lasset. 

    Ljuspunkten i det hela är att jag nu, efter så lång tid, kan känna mig fri åtmistone till största delen. Jag är bara rädd att jag fortfarande låter det komma mellan. Det är småsaker, som att vårt preliminära vigseldatum visade sig vara mitt ex namnsdag. Jag vill byta datum nu, men vet inte om jag bara är överhispig.  

  • Svar på tråden Gammalt som borde vara glömt
  • Anonym (?)
    Äldre 6 Mar 17:44
    #4

    daniiel: Tack, jag försöker att säga det till mig själv också, att jag är stark och allt det, men det låter så platt när man säger det för sig själv. Min sambo och jag har redan gått igenom hela det här "for better or worse, sickness and health" under de år vi varit tillsammans. Jag har stöttat honom många gånger redan nu när anhöriga blivit sjuka och gått bort, bland annat. Anledningen till varför vi vill gifta oss nu är ju att vi får varandra att må bra och att vi gör varandra till bättre människor. Ingen kan få mig att känna mig så älskad som min sambo. Därför älskar jag honom mer än allt annat.
    Angående datum har vi inte berättat för någon än, bara gett hintar om vilken tid på året osv. Så jag tror jag ska prata med min gubbe om att byta datum. Han är van att jag blir hispig, så han tar det med jämnmod.

    Anonym: Av någon konstig anledning så tror man att man är helt ensam om att ha varit med om det. Mitt ex misshandlade mig egentligen inte särskilt ofta, det var någon enstaka gång, men jag lät honom bryta ner mig mentalt. Jag hade i stort sett ingen kontakt med min familj under ganska lång tid på grund av honom. De sa att han var dålig för mig och jag skämdes för att de hade rätt men vågade inte berätta för någon eller lämna honom.
    Min sambo var den första jag berättade för när minnena kom tillbaka och han var mest bara tacksam för att jag litade på honom nog för att säga det. Nu vet han om att han är klippan i mitt liv och den jag vill leva med för alltid. Han pratar om barn och framtiden, att bli gamla tillsammans och allt det där som jag inte vågade tänka på med mitt ex. Jag försökte bara överleva då. 
    Nu vet jag mer vad allt berodde på också, varför jag inte ville se vad som hände. Pusselbitarna har fallit på plats. Att kunna säga att jag inte är deprimerad och rädd längre, det trodde jag inte skulle kunna hända under månaderna och åren då jag bara grät och var rädd jämt.  

  • Anonym (?)
    Äldre 6 Mar 17:52
    #6
    Chicita skrev 2013-03-06 17:32:54 följande:
    Skulle du kanske kunna se datumet på ett annat sätt?
    Jag tänker mig lite typ:
    Att jag gifter mig på x-ets namnsdag visar mig att jag defenitivt inte har några band kvar till honom. Jag behöver inte respektera hans "speciella" dagar och att vi firar vår kärlek på hans dag är något som kommer att stärka mig framöver. 
    Jag förstår vad du menar, men på något vis har vi ju ändå ett band. Det har varit skitjobbigt ända från start, för vi hade massor av gemensamma kompisar som vi nu har delat på. De få som fortfarande är gemensamma har jag dålig kontakt med och är rädd för att prata med då jag inte vet vad jag kommer få veta. Jag vet inte heller vad de berättar om mig för honom. 
    När jag tänker på min bröllopsdag så vill jag att det bara ska vara vår dag. En dag då vi får fira hur mycket vi älskar varandra med våra nära och kära. Jag vill inte att den ska bli ett statement gentemot mitt ex. Han får göra vad han vill med sitt liv så länge han håller sig utanför mitt. 
    Även om jag sagt att jag inte vill ha kontakt med honom så respekterar han inte det, åtminstone inte i perioder. Så om jag kan göra en så enkel sak som att ringa lokalen vi preliminärbokat och flytta bokningen en vecka framåt så kommer jag att må bättre. Men jag förstår om det kan ses som att jag undviker honom och på så sätt ger honom mer utrymme än han förtjänar i mitt liv. Det är en balansgång på en knivsegg. 
  • Anonym (?)
    Äldre 7 Mar 10:15
    #9
    Anonym skrev 2013-03-06 17:50:08 följande:
    Vad jag vill säga är att det är rätt att inkludera din nuvarande pojkvän. Han måste få veta, även om saker är svåra för honom att höra.
    Jag har lärt mig inkludera honom och jag har berättat att jag har dåligt samvete över vad jag lastat över på honom. Men på något vis är det ju det som att leva tillsammans innebär, att man delar på bördan. Att jag vågar berätta för honom hur jag känner om små och stora saker är helt enormt för mig. Jag var rädd för det i början, men nu är det ganska naturligt. Han kan sucka och himla med ögonen ibland, men det kan jag leva med :) 
    Chicita skrev 2013-03-06 18:02:32 följande:
    Jag skulle nog ha glömt vem som hade namnsdag där eftersom jag aldrig har firat en namnsdag i hela mitt liv Flört 
    Mitt ex mamma firade namnsdagar lite som födelsedagar, och en sommar var jag tvungen att baka till mitt ex för att fira hans namnsdag. Därför hatar jag den dagen lite. Jag pratade min min sambo och med min syster igår och ingen av dem tyckte att det var något konstigt eller dumt.

    jeanettejohansson: Det som berör mig mest med den här tråden är att det är så många andra som varit med om samma sak. Jag har på något vis alltid trott att jag har varit ensam om det, fast jag ändå vet att jag inte är det. Att gå i terapi var inget jag ville från början, men det blev enda lösningen eftersom jag mådde så dåligt och var så otroligt rädd fast jag hade flyttat långt bort från mitt ex. 
    Jag kan bli rädd för min sambo ibland nu fortfarande, men då kan jag säga det till honom. Vi bråkar och höjer rösten ibland, men jag känner mig aldrig hotad som med mitt ex. Åtminstone inte nu längre. Jag kan fortfarande få panikattacker när min sambo håller om mig för hårt utan att jag är beredd på det, och jag klarar inte av att saker rör sig mot mitt ansikte eftersom jag är rädd att bli slagen.

    Värst av allt är egentligen att inget av det här syns på utsidan. Jag trodde i flera års tid att han skulle leta reda på mig och skada mig, men ingen som jag inte berättat för vet om hur rädd jag varit. Och en del som jag berättat för verkar inte bry sig utan tycker det är okej att skämta om våld mot kvinnor. Jag blir så vansinnigt besviken och förbannad att jag bara vill gråta. 
  • Anonym (?)
    Äldre 8 Mar 15:33
    #11
    Chicita skrev 2013-03-07 10:24:52 följande:
    Nu lever jag mitt liv som jag vill leva det. Men självklart utan att trycka ner andra för att komma dit jag vill.
    Vi som haft hemska händelser i vårt liv har kanske en annan förståelse för sånt... 
    Ja, jag tror du har rätt. Jag pratade med min sambo och min syster igår, så nu är det ordnat. Ingen av dem tyckte att det var konstigt. De förstår, eller försöker åtminstone förstå, vad jag har varit med om. 
    Redan innan jag träffade mitt ex och han vände upp och ner på min värld så hade jag aldrig kunnat tänka mig att trycka ner någon annan för att må bra själv. Nu förstår jag att det var det han gjorde mot mig. Genom att behandla mig som skit och trycka ner mig i skoskaften så stod han över mig, fast han själv mådde dåligt. Varför han mådde dåligt kommer jag aldrig få veta, och helt ärligt så bryr jag mig inte. Om man inte kan göra något bättre av sitt liv för att man haft en taskig barndom eller vad fasen som helst så har man ingen rätt att få andra att må dåligt.
    Jag hoppas bara att jag var den sista han behandlade så.  
  • Anonym (?)
    Äldre 11 Mar 10:18
    #13

    Jag började den här diskussionen eftersom jag hade lite ångest över vad jag utsätter min blivande man för, men samtidigt så vet jag att han ställer upp för mig oavsett vad som händer. I helgen förklarade han för mig att jag är den enda flicka han någonsin älskat. Förutom sin mamma då, men det är ju inte samma sak ;) Såna stunder så tänker jag att det spelar ingen roll vad som hänt mig innan jag träffade honom, nu är han min värld och gör allt för att jag ska må bra. 
    Att det är så många andra som skrivit här och varit med om samma sak gör att jag känner mig mindre ensam. Vi har klarat det allihop, tänk på det!
    Och jag vet att det säkert finns medlemmar som läser det här men inte vet vad de ska göra. Jag gick i fyra års tid och mådde dåligt och trodde inte att någon skulle tro mig om jag berättade. Det är inte en enda som har misstrott mig, förutom jag själv när jag polisanmälde mitt ex och utredningen blev nedlagd. Jag stötte ifrån mig min familj under åren med mitt ex eftersom jag skämdes så fruktansvärt, men de relationerna har gått att laga.

    Jag är väldigt tacksam över alla era svar, och jag kommer vara det den dagen jag får gifta mig med min drömprins och leva lyckligt i alla våra dagar också. 

Svar på tråden Gammalt som borde vara glömt