När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?

Jag uppfattade det som att ni var sambos redan.
Speciellt efter det där med att ni skulle gå till en advokat så att du inte blev hemlös om det skulle hända honom något...

Jag tycker nog att det visar på mognad hos honom att inte släppa in en ny tjej i sin familj (han och barnen) utan att känna sig riktigt säker på det.
Att ni umgås och tillbringar tid med varandra men inte har samma adress gör det enklare för barnen om det inte skulle hålla.
Det finns inga garantier i livet och det spelar ingen roll om du/ni känner just nu att det kommer att vara ni för all framtid. För i morgon kan det ändras...
Och om man släpper in en ny person som liksom ska "ta över mammarollen" eller som ska presenteras som "viktigare än mamma" så kan det skada barnen.
När man är plastmamma så får man liksom acceptera att man är nummer 3 ibland.
I vissa bitar är man nummer 1 men ibland får man stå tillbaka och låta barnen ta mer plats och även att försöka vårda relationen med den riktiga mamman. Man behöver inte bli kompisar, men man måste kunna umgås på ett civilicerat sätt.

Om du inte klarar av det så kanske du ska fundera på om det här är vad du verkligen vill.
Hans barn och hans ex kommer att vara en del av ert liv i alla fall tills barnen är 18. Kanske längre.
Det tar en speciell typ av person att gå in och vara plastförälder. Det är en balansgång och man måste vara trygg i sig själv och trygg i vart man står i förhållandet till ens partner, barnen och exet. Man kan inte vara allt för ego...
Och det är svårt... 

Nu har du fått en massa bra svar och samtalet har flutit på en stund här i tråden, men spontant måste jag säga att jag tror du måste backa och sortera bort din relation med din pojkvän från hans relation med sina barn. Du tävlar varken med hans barn eller hans ex. Vad någon skulle få ut av såna deklarationer inför barnen, hur stora de än är, om er relation jämfört med den han hade med deras mamma begriper jag faktiskt inte, det känns bara fel. 

På mig låter det som att du borde berätta en del saker som du sagt här om hur du uppfattar hans agerande och prata om vad du resp ni gemensamt vill ha ut av er relation. Att barnen pratar om sin historia och du uppfattar det som försök att mobba ut dig, ja, så kan det säkert vara - barn kan agera manipulativt om de ser att det finns sprickor som de tror sig kunna vinna fördelar i - det är inte elakhet eller så utan en reaktion på situationen. Ser flera exempel i min närhet på bonusfamiljer med såna bekymmer, men barn prövar dem de litar på mer än andra, tro mig. Men det är ju upp till er vuxna att hantera situationen. 

Jag ser också att TS fått en massa kloka råd redan. Här kommer en synvinkel till. Jag är i samma sits som TS pojkvän. D.v.s. jag har barn och inte min blivande man. Och jag har varit väldigt försiktig med mitt nya förhållande, även om barnen är stora. De var 14 och 20 när vi träffades, men jag och deras pappa var väldigt nyskilda och det var svårt för dem.

Jag har varit noga med att tala om för min nya att jag har bra kontakt med barnens pappa, det har varit ett krav från oss båda att vi ska kunna umgås för barnens skull. Så vi träffas t.ex. när de fyller år och vi pratar i telefon om det behövs. Och tack vare att jag varit så tydlig med det är det inga problem för min nya. Han pratar med barnen om deras pappa och visar intresse, även o han kanske inte är så jätteintresserad. Nu är det den yngsta dottern som bor hos mig, som är 16 nu, och när hon varit hos sin pappa frågar min nya vad de gjort och ber henne berätta om det är något speciellt.

Och det tror jag är viktigt. Mina döttrar älskar min blivande man, och jag tror mycket beror på att han är så genuint intresserad av dem. Han vill veta vad de ser för filmer, lyssnar på för musik, gör på fritiden, hjälper till med skolarbeten o.s.v. Han har tagit emot dem med öppna armar, samtidigt som han inte trängde sig på.

Och jag kan säga att om inte det funkat så vet jag inte hur vi hade haft det med vårt förhållande. Om han hade haft krav på att jag skulle visa att jag är lyckliga med honom än än med barnens pappa. Framförallt skulle jag aldrig acceptera att han ville att jag sade till barnen vem jag är lyckligast med.

Jag var lycklig då, vi fick våra barn. Det är något som ingen kan tävla med. Nu är jag lycklig med min nya man. Lyckligare än jag någonsin var med barnens pappa, men det behöver inte de veta.

Jag tänker på hans ex med värme. Jag är glad att han haft det bra innan vi träffades och att han fått och fått ge kärlek. Jag kan bli alldeles varm när jag tänker på att han haft det bra förut. Och nu är det jag som gör honom lycklig.Så är livet. Min blivande man säger också att han är glad att jag hade mitt ex så jag fick mina barn som han älskar. Eftersom vi inte kommer få några egna barn får han liksom två vuxna döttrar på köpet.

Ja, nu blev det långt men jag fick mycket tankar av TS inlägg

Jag tycker att du ska börja med att kolla upp det jurdiska angående det där med hans barn. Om jag inte missminner mig så har hans barn lika stor arvsrätt som du även om ni är gifta.
Du ärver 50% och hans barn 50% däremot om ni har gemensamma barn ärver dom först när du går bort. Däremot finns de någon härlig klausul. Du kan sitta i orört bo tills du avlider men din mans barn har rätt att ärva 2/3 av bas eller något sånt redan när han går bort. Alltid lika svårt att försöka läsa lagar.

Jag tycker inte att du på något sätt ska baktala barnens mamma det ska inte din kille göra heller. Dom har varit en familj, han älskade barnens mamma och oavsett vad du har för roll i hans liv kommer dom alltid vara mamma och pappa till sin gemensamma barn. Om du vill leva med någon som har familj sen tidigare måste du acceptera detta. Det kan du aldrig komma ifrån.

Han kan älska dig högt över allt annat men du kan inte begära att han ska försöka visa sina barn att du är viktigare än deras mamma. Det är du på ditt vis, men du måste känna detta och inte kräva bevis för det. Hur hade du känt som barn om din pappas nya flickvän hade försökt få det att låta som att din mamma inte var viktig? Jag personligen hade blivit galen om pappas nya hade haft den inställningen. Min mamma är min mamma och hon är bäst, så känner de flesta barn.

Det här problemet grundar sig egentligen inte på din kille, han har sagt att han inte vill gifta om sig, att han inte vill förlova sig och att han inte tror på äktenskap.
Jag tror du måste bestämma dig för om du verkligen vill leva med honom. För om du älskar honom och inte kan tänka dig livet utan honom så måste du nog bestämma dig för att vara hans sambo och inget mer. Vem vet han kanske så småningom ändra sig men det kan du inte veta.

Man måste kunna kompromissa i ett förhållande och mötas på halva vägen, men om han inte tror på äktenskap men du tycker att ni ska förlova er/gifta er då är det inte en kompromissa längre. Då förväntar du dig att han ska behöva göra något han inte tror på för att bevisa dig sin kärlek.

Om han nu gifte sig med barnens mamma gjorde han förmodligen det enbart av jurdiska skäl för att det är enklare att vara gifta om man har barn ihop.

Älskar du honom så pass mycket att du kan ta till dig hans barn, acceptera hans förflutna och leva med honom utan att vara förlovade/gifta i framtiden? Du behöver nog verkligen fundera på vad du vill, snarare än att fundera på sätt att omvända honom.

Jag vill inte komma in här och låta jätte negativ men jag skulle aldrig stått ut med att ha det som ni. Inte för att jag skulle kräva någon form av "vi hör ihop" grej utan snarare för att det låter som om han håller dig på halset på grund av en speciell anledning. Jag menar att om det känns rätt mellan två människor, så spelar det egentligen inte så stor roll om man vill gifta sig eller ej eller hur andra relationer sett ut utan att det där med att visa att den nya mannen/kvinnan står och ska förbli stående vid ens sida för resten av livet visas automatiskt.

Att han skulle behöva förklara för sina barn att han aldrig ville gifta sig med deras mamma eller att (jag citerar dig) "Det som jag vill åt är att det ska vara tydligt att jag är den mest betydelsefulla relationen han har haft eller den kvinna han har haft mest gemensamt med eller något sådant." känns ju bara så fel på något vis. 

Vill inte såra dig eller göra dig arg men om du hade varit den mest betydelsefulla relationen han har haft borde han visa det automatiskt. Inte ska du behöva be honom att visa dig och omvärlden det?  

Jag tror du måste omformulera problemet. Det handlar inte om att alla andra ska uppfatta dig som viktig i hans liv, det handlar om att DU ska känna dig viktig i hans liv. Fokusera mindre på hur barnen ser dig, hur exet ser dig, och hur alla andra ser dig, och mer på vad du behöver för att känna dig älskad och uppskattad. Ta sen reda på om han kan ge dig det eller inte. Du vet redan att han inte vill förlova eller gifta sig, men han kan tänka sig att bli sambo lite längre fram. Är det något du kan leva med? Vad är det som gör att han vill vänta med att flytta ihop? Kan du förstå hans sätt att se på situationen?

Börja med och flytta ihop och bo ihop. Om ni bara varit tillsammans i tre år och inte levt tillsammans så är det ju inte så konstigt att barnen inte ser dig som styvmamma direkt. Tror förtroendet kommer med tiden så ge hela förhållandet tid om han är mannen i ditt liv. Kan du däremot inte tänka dig ett liv utan giftemål bör du ta dig en ordentlig funderare om detta är det liv du vill leva.

Sen vill jag även flika in att även när ett skilt par har vuxna barn så kommer de att ha med varandra att göra: barnen tar studenten, gifter sig, får barn. Din kille och hans ex kommer då att vara morfar-mormor och/eller farfar/farmor tillsammans. Att han har barn från en tidigare relation är liksom inte ett "övergående problem" tills dess barnen flyttar hemifrån. Antingen accepterar man det eller så får man försöka hitta en kille som inte har barn sen tdigare. Den man fått barn tillsammans med kommer ALLTID att vara betydelsefull för en, that's it.

Som svar till ta på hur länge man ska vänta på att ens göra ett försök med att flytta ihop:
det är ju såklart individuellt men om du partner sköt upp flytta ihop biten så måste det ju ha funnits en anledning. Det låter som att han är väldigt mån om barnen och att det inte ska gå för fort, vilket ju är jättebra. För hur lyckliga skulle ni vara om barnen vantrivdes och alla mådde dåligt i den nya familjekonstellationen?

bara för att ta mig själv som exempel, min sambo frågade sina barn om vad de skulle tycka om vi flyttade ihop. Han frågade också dem när det väl började bli giftastankar, om de ville att vi skulle gifta oss. Jag i min tur pratade med mina barn. Hade någon av barnen sagt nej hade vi varken flyttat ihop eller gift oss. Självklart hade man ju velat veta varför men jag skulle inte ha tvingat in dem i det hela. De måste vara med på tåget liksom :)

Hm, av svaren jag får att dömma så är jag tydligen en av få som tycker det var självklart att det var mina föräldrar som valde vilken ny partner de ville ha och när de skulle flytta ihop, var vi åt middag på kvällarna mm. Skulle aldrig kunnat tänka mig att äventyra mina föräldrars framtida lycka genom att tex säga att jag vill ha pappa för mig själv. Känns helt horribelt för mig om jag skulle ha fått sätta stopp för deras relationer eller säga nej till att de flyttade. De är ju jättelyckliga nu många år efteråt och jag har sedan länge flyttat hemifrån. Det är ju deras nya partners som de ska vara lycklig med resten av livet, jag skulle ju bara vara med tills jag skaffat ett eget liv!! NU får jag göra som jag vill, men som barn åker man lite med på tåget och det funkar rätt bra, har iaf gjort i den familj jag kommer från. Det finns mycket som är omställningar i livet elelr där man bara får gå med på det någon annan bestämmer. Skulle mina föräldrar frågat mig om det var ok att vi flyttade till ett annat hus tex när de fortfarande bodde ihop? Enligt mig är det de vuxna som avgör om man behöver flytta eller ändra situationen. Det är bra om barn kan vara delaktiga, men inte om de får bestämma.  Jag inser att det finns många (kanske nästan alla här) som har helt andra åsikter, kanske från att ha andra upplevelser själva. Det här var mer en reflektion över hur olika man kan uppleva saker.  För mig är det konstigt att höra om hur barnes vilja ska få styra och det är det faktiskt för min pojkvän också. Han vill att barnen ska vara delaktiga, men han skulle inte acceptera att de säger nej till att han träffar mig eller flyttar ihop med mig.

Hans barn är hans största lycka. Skulle du vilja att dina föräldrar sårade dig/valde bort dig för en ny partner som föräldern inte ens bodde ihop med? Om du bad honom välja mellan kontakt med sitt ex o barnen och dig så skulle du bli bort vald, troligtvis.

Vill du leva med en man som har två barn så får du nöja dig med att alltid komma som nummer tre. Om han inte vill gifta sig och skaffa fler barn så måste du dessutom förlika dig med att hans finaste stunder var med henne (när barnen föddes). Barnen kommer ALLTID först! Och om du tänker efter så skulle du nog inte vilja ha en man som INTE prioriterar sina barn högst. Jag skriver inte detta för att vara elak, jag bodde tidigare med en man med en dotter sen innan så jag vet att det är svårt. Jag hade mycket jag brottades med i mitt huvud då ;)

Vill du komma som nummer ett, vara den enda kvinnan i en mans liv, så får du hitta någon ny. Vill du ha en man som upplever allt för för första gången med dig och vill du ha en kärnfamilj så får du skaffa någon ny. Jag ville vara den enda och den första riktiga kärleken för min man, därför valde jag en man utan bagage :) Alla väljer vi våra relationer :)

Lycka till i din jakt efter mannen i ditt liv :)

Nu är det ju rätt stor skillnad på att låta barnen bestämma om man ska flytta till en ny bostad, och på att ta in en ny familjemedlem i familjen. Bara för att man låter barnen vara med på tåget betyder det inte att de får bestämma alla val i familjen. Men det är klart att de ska vara delaktiga och sin röst hörd. Det måste du väl ändå tycka att målet är väl att ha en fungerande famijl där all tycker om varandra? Inte att man som barn kanske ska behöva leva med någon som kanske inte ens verkar gilla en, bara för att denne är ihop med ens förälder? Låter ju som en askungesaga i så fall. Jag har svårt att se hur man kan bygga ett lyckligt hem på det.

Självklart ska ny partner och att flytta ihop med denne vara föräldrarnas val och beslut, inte barnens.
MEN naturligtvis ska man ta sitt ansvar som förälder och vara lyhörd för hur barnen mår och vad som blir bäst för barnen i alla lägen.

Men jag skulle låta ett litet barn ta ett sånt beslut.
Det måste ju kännas tryggare om mamma eller pappa själv kan ta såna beslut och man kan lita på att dom gör sitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt.

För min del är det så här, mitt barn kommer alltid att vara mitt livs största kärlek. Det finns ingen jag skulle sätta framför honom och din tes om att du bara var med tills du flyttat hemifrån säger en del om hur du själv ser på föräldra-barnrelationer. Kärlekspartner behöver nödvändigtvis inte vara en livslång relation, men relationen med barn är det. Hade du av någon anledning inte funkat bra ihop med dina föräldrars nya partners hade det inte varit särskilt omsorgsfullt av dem att ändå välja varandra. I vart fall inte för att bo under samma tak. Du skriver att din pojkvän inte skulle acceptera om barnen sa nej. Nähä, hur kul blir livet för dem och för dig om ni skulle flytta ihop ändå? Alltså det är ju som att be om problem.....

Jag håller med Sandra380 ovan, vill du vara någons prio ett så får du hitta någon som inte har barn.

Känns inte alls bra att läsa det här ! Jag är vigselförrättare sedan många år och ibland känns det att detta inte kommer att funka! Men självklart är det bara en bråkdel av de vigslar som jag genomfört som denna magkänsla uppstår! Förr i tiden var den vanligaste orsaken vid skilsmässa otrohet, i dag börjar det dyka upp "att jag vill självförverkliga mig" !! Vad tänkte man på då när man gifte sig! Det verkar tyvärr som din kille redan vill göra ett självförverkligande av sig själv redan innan! Tyvärr tror jag att det ligger i tiden att mer och mer tänka bara på sig själv! Jag har minsann rätt att .... Jag vill inte gifta mig i kyrka därför att ..... Jag vill inte bli vigd av en politiker därför att .... Vi ska bara ha en kort vigsel för det är festen som är viktig för att ...... Vår vigsel ska vara barnfri för att .... O.s.v! Så där hör jag lite då och då! För mig är ett äktenskap ett gammalt sätt att tillsammans dela vardagen i såväl motgångar som framgångar som inleds med att man känner något speciellt för den här människan! Ordet familj lär ha betydelsen "att leva under samma tak" och det innebär att familjen kunde se ut på många olika sätt ! Förr var väl djuren viktiga familjemedlemmar tex! Men vad som var självklart var att familjen tog hand om varandra, omöjligt att någon skulle åka "snålskjuts" ! Alla hade sina sysslor men med gemensamt mål! Puh det blev mycket! Men jag blir lite upprörd! Hälsningar Ulf G Johansson

En liten eftertanke är att du kan bara ändra på dig själv och inte på någon annan hur gärna du än vill. Antingen älskar du honom och hela honom annars så söker du nog egentligen någon annan. Du kan inte forma en annan person efter din mall. Tror du innerst inne att er kärlek förstärks om den verifieras genom ringar, foton, gravyrer o.dyl?