När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?

Hm, av svaren jag får att dömma så är jag tydligen en av få som tycker det var självklart att det var mina föräldrar som valde vilken ny partner de ville ha och när de skulle flytta ihop, var vi åt middag på kvällarna mm. Skulle aldrig kunnat tänka mig att äventyra mina föräldrars framtida lycka genom att tex säga att jag vill ha pappa för mig själv. Känns helt horribelt för mig om jag skulle ha fått sätta stopp för deras relationer eller säga nej till att de flyttade. De är ju jättelyckliga nu många år efteråt och jag har sedan länge flyttat hemifrån. Det är ju deras nya partners som de ska vara lycklig med resten av livet, jag skulle ju bara vara med tills jag skaffat ett eget liv!! NU får jag göra som jag vill, men som barn åker man lite med på tåget och det funkar rätt bra, har iaf gjort i den familj jag kommer från. Det finns mycket som är omställningar i livet elelr där man bara får gå med på det någon annan bestämmer. Skulle mina föräldrar frågat mig om det var ok att vi flyttade till ett annat hus tex när de fortfarande bodde ihop? Enligt mig är det de vuxna som avgör om man behöver flytta eller ändra situationen. Det är bra om barn kan vara delaktiga, men inte om de får bestämma.  Jag inser att det finns många (kanske nästan alla här) som har helt andra åsikter, kanske från att ha andra upplevelser själva. Det här var mer en reflektion över hur olika man kan uppleva saker.  För mig är det konstigt att höra om hur barnes vilja ska få styra och det är det faktiskt för min pojkvän också. Han vill att barnen ska vara delaktiga, men han skulle inte acceptera att de säger nej till att han träffar mig eller flyttar ihop med mig.