• CoG
    Äldre 3 Mar 13:24
    9014 visningar
    40 svar
    40
    9014

    När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?

    Ett första steg för att göra det hela mer seriöst för andra är väl att flytta ihop istället för att lotsas gifta er osv.
    Att bo ihop visar ju också att man valt varandra och vill leva ihop.
    Det borde ju vara nog så tydligt för många omkring er, även hans barn.

  • CoG
    Äldre 3 Mar 13:30
    #10

    Sedan anser inte jag att det är något konstigt att hans barn ärver allt som honom om det skulle hända något nu.
    Vad har han som du borde ha rätt till då i inte ens bor ihop?
    Det är ju skillnad om man har en gemensam bostadsrätt/ hus och han har barn sedan ett tidigare förhållande som ärver honom.
    Då blir ju du tvungen att betala dom deras del av lägenhetens/ husets värde.
    Bor ni ihop kan han teckna en livsförsäkring som skrivs på dig så att du har ekonomisk möjlighet att köpa ut hans barn och även klara ekonomin den första tiden efter hans bortgång (om det skulle hända).

    Vad är det du tycker att du har rätt till som hans barn inte borde få?

  • CoG
    Äldre 3 Mar 14:01
    #16

    Men bekymra dig inte om framtiden som inte ens är här.

    Det går att skriva papper och ha livförsäkring som täcker sånt.
    Prata med banken då det blir aktuellt att bo ihop, vilket inte verkar aktuellt just idag.

    Jag har ett barn sedan ett tidigare förhållande och även ett barn med min sambo och vår kontakt på banken tyckte att livförsäkring vore bra oavsett om man har gemensamma barn/ bara den ena har barn eller inga barn, just för att man inte ska behöva tänka på ekonomin den allra första tiden då ens livspartner gått bort.


    Undrande skrev 2013-03-03 13:49:25 följande:
    Vi pratar ju om att bo ihop, äga hus ihop och det är då det gör skillnad för mig. Säg att vi köper ett hus ihop som vi bor i 10 år och sedan tvingas jag flytta om det skulle hända något. Han får ju min halva om "jag trillar av pinnen", så att han kan bo kvar. Men tvärt om gör det ju väldigt stor sillnad när någon har barn.
  • CoG
    Äldre 3 Mar 14:22
    #17

    Jag var gift med min dotters pappa och separerade hösten 08.
    Han har aldrig tagit ngt ansvar för hem och familj och har inte gjort det efter vår separation heller.
    Han träffade sin dotter senast den 4 januari 2012 och före det den 12 feb 2011...

    Jag tror också att det var lättare att komma in i min familj för min nya sambo, just för att den biologiska pappan inte tagit aktiv del i dotterns liv efter separationen.
    Jag höll liv i umgänget som var en dag varannan helg tills feb 2011 men sedan dess har han inte visat sig så mycket mer.

    Min sambo har blivit pappa både till min dotter och vår gemnsamma son.
    Men det var inte på hans eller mitt intiativ, det var min dotter som frågade honom "kan jag få kalla dig för pappa, för annars har jag ingen pappa". Och det fick hon.

    Att komma in i en familjebild där båda biologiska föräldrarna finns närvarande och träffas osv, där blir det förmodligen lite knepigare om dom inte lämnar mycket spelrum och respekterar att exet har en ny partner.
    men om barnen är större borde ni väl inte behöva ha så väldigt mycket att göra med exet?
    Då borde det väl många gånger räcka med att ha kontakt med barnen och bestämma saker med dom?
    Men nu vet ju inte jag hur gamla barnen är....


    Undrande skrev 2013-03-03 13:56:59 följande:
    Jag har dock själv skillda föräldrar och är väl lite präglad av det, de har knappt kontakt alls och lever sina liv utan att checka med den andra (har alltid varit så) och det tycker jag har funkat bra och det här nog gjort det lättare för deras nya partners.
  • CoG
    Äldre 5 Mar 20:04
    #36

    Självklart ska ny partner och att flytta ihop med denne vara föräldrarnas val och beslut, inte barnens.
    MEN naturligtvis ska man ta sitt ansvar som förälder och vara lyhörd för hur barnen mår och vad som blir bäst för barnen i alla lägen.

    Men jag skulle låta ett litet barn ta ett sånt beslut.
    Det måste ju kännas tryggare om mamma eller pappa själv kan ta såna beslut och man kan lita på att dom gör sitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt.


    Undrande skrev 2013-03-04 17:59:09 följande:
    Hm, av svaren jag får att dömma så är jag tydligen en av få som tycker det var självklart att det var mina föräldrar som valde vilken ny partner de ville ha och när de skulle flytta ihop, var vi åt middag på kvällarna mm. Skulle aldrig kunnat tänka mig att äventyra mina föräldrars framtida lycka genom att tex säga att jag vill ha pappa för mig själv. Känns helt horribelt för mig om jag skulle ha fått sätta stopp för deras relationer eller säga nej till att de flyttade. De är ju jättelyckliga nu många år efteråt och jag har sedan länge flyttat hemifrån. Det är ju deras nya partners som de ska vara lycklig med resten av livet, jag skulle ju bara vara med tills jag skaffat ett eget liv!! NU får jag göra som jag vill, men som barn åker man lite med på tåget och det funkar rätt bra, har iaf gjort i den familj jag kommer från. Det finns mycket som är omställningar i livet elelr där man bara får gå med på det någon annan bestämmer. Skulle mina föräldrar frågat mig om det var ok att vi flyttade till ett annat hus tex när de fortfarande bodde ihop? Enligt mig är det de vuxna som avgör om man behöver flytta eller ändra situationen. Det är bra om barn kan vara delaktiga, men inte om de får bestämma. Jag inser att det finns många (kanske nästan alla här) som har helt andra åsikter, kanske från att ha andra upplevelser själva. Det här var mer en reflektion över hur olika man kan uppleva saker. För mig är det konstigt att höra om hur barnes vilja ska få styra och det är det faktiskt för min pojkvän också. Han vill att barnen ska vara delaktiga, men han skulle inte acceptera att de säger nej till att han träffar mig eller flyttar ihop med mig.
Svar på tråden När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?