• Undran­de
    Äldre 3 Mar 12:13
    9013 visningar
    40 svar
    40
    9013

    När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?

    Hoppas att jag har lagt den här frågan på rätt ställe, den består nog av rätt många delar... Glad

    Jag vill gärna ha synpunkter på vad man gör när den andra inte vill. Min pojkvän sedan ett par år har varit väldigt tydlig med att han inte vill gifta sig. Han har varit gift innan och har barn sedan det. Han ville inte gifta sig då heller, men kände sig tvingad och vill inte göra samma misstag igen att följa någon annnas vilja. Jag har inte heller tyckt förut att det är nödvändigt, det räcker att verkligen älska varandra. Nu känns det dock annorlunda eftersom han har gjort det för någon annan, men inte för mig och eftersom han har barn som påminner hela tiden om det han haft innan.

    Förutom det romantiska i att gifta sig ser jag ju det juridiska i att hans barn kommer ha rätt till allt, då jag "bara" är flickvän.  Här har vi diskuterat att man ta hjälp av en jurist att få en överenskommelse som inte gör att jag skulle behöva lämna huset för att det blir till hälften hans barns om något händer och det är väl ok för mig. Alltså, ja jag kan leva utan att gifta mig.

    Jag kände ju dock att vi kan väl i alla fall förlova oss och ha en riktg förlovningsfest med familj och vänner. (Jag vet att det formellt betyder att man tänker gifta sig, men många gör det utan den tanken). Det skulle kännas bättre för mig om vi hade ringar för att visa att vi hör ihop och jag vill att han ska visa utåt att jag är lika betydelsefull som hans ex var. Jag vet att jag är det men jag vill nog liksom att vi ska visa det. Jag uppfattar det lite som att han inte vill reta upp sitt ex, så att därför håller en lite låg profil. Jag skulle också vilja att han förklarar för sina barn varför vi inte gifter oss och att han inte vile gifta sig med deras mamma heller, eftersom det känns som de inte förstår att vår förhållande är (mer) värdefullt. Det är inte småbarn. De pratar ofta om gamla familjesaker, vilket jag uppfattar som att de försöker få mig att känna som att jag inte hör dit. Därför tycker jag att det är viktigt att jag och min pojkvän gör något som blir väldigt mycket vårt och visar att vi ska hålla ihop för alltid. Det är dock inte tänkbart för min pojkvän att sätta en ring på fingret. Det är en principsak, han tror inte på det. Jag har förklarat att det skulle göra mig lycklig och frågat om det på något sätt skulle göra hans liv sämre, men vi kommer inge längre där.

    Det blev ett långt inlägg, men min fråga är egentligen: Finns det något man kan göra istället?

    Jag har själv funderat på lite olika saker, men jag tycker egentligen at det är upp till min pojkvän att föreslå någon som kan fungera som "kompensation" för att han inte vill göra de "formella" sakerna. Jag har förklarat att han behöver hitta ett annat sätt att visa upp vår kärlek om det ska fungera för mig. Jag kan inte acceptera att hans barn tror att deras mamma hade en större plats i hans liv än vad jag har eller att hon vet/tror/tycker att han gjorde mer för henne än för mig.

    En sak, om man inte vil ha just ringar är kanske att gravera våra klockor med något fint (vi har båda dyra, fina klockor och det är ju något man alltid har med sig).

    En annan sak vore kanske att ha en jättefest a la "vi kommer aldrig gifta oss", med fin klänning, tal och allt sånt.

    Eller att hyra en bröllopsfotograf och ta jättefina bilder "typ som vid ett bröllop" och kanske göra någon jätteförstoring och ha i sovrummet. Alltså inte med vit klänning i kyrkan, men riktigt romantiska fina bilder.

    Någon som har bra förslag?
     

  • Svar på tråden När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?
  • Undran­de
    Äldre 3 Mar 12:59
    #3

    Tack för svaret! Jag insåg att jag nog missade det viktigatse i mitt första inlägg... Vi är inte sambos... Han tycker fortfarande att det är för tidigt och jag tycker inte vi kan vänta längre med att uttrycka att vi vill vara tillsammans. Han älskar mig och tycker att det räcker så, vilket det inte gör för mig, det är nog därför hela den här grejen med att vi måste hitta något annat har blivit väldigt angelägen. Vi pratar om allt sånt som att vi ska bli gamla tillsammans, men ändå vill han inte dela hem. Jag får inget riktigt svar på varför. Det blir något vagt om att han äntligen får ta egan beslut och gillar friheten. Enligt mig innebär ett förhållande att kompromissa oavsett om man bor ihop eller inte, men det är ett absolut krav från min sida att bli sambos och att vi fram till vi blir det måste hitta nåt annat sätt att visa utåt och uttrycka vår kärlek. Som det ser ut nu så skulle vi nog inte bo ihop förän vi varit tillsammans i nästan 3 år. Vi kan fortfarande inte sätta något dautm eller prata öppet om det inför hans barn. Men han är helt säker på att det är mig han vill ha resten av livet. Jag är lite förvirrad....  

  • Undran­de
    Äldre 3 Mar 13:09
    #6
    sommar2014 skrev 2013-03-03 12:47:24 följande:
    Har ni tänkt er att ha barn tillsammans i framtiden? Jag kan tycka att om man kan tänka sig att skaffa barn med någon, då kan man också gifta sig – eftersom barn är ett större commitment än äktenskap enligt mig. Ett äktenskap kan du ångra genom en skilsmässa, men med gemensamma barn kommer ni alltid att höra ihop oavsett vad.

    Jag tycker inte att det känns rätt mot barnet att säga att han inte ville gifta sig med barnens mamma – finns inte risken att barnen kan bli väldigt sårade? Även om de inte är småbarn kan det vara väldigt känsligt. Om mina föräldrar var skilda skulle jag vilja att de hade inställningen att de är glada för att de träffade varandra för att det gav dem barnen, men att det av någon anledning inte fungerade. Att säga att man ångrar att man gifte sig kan av en ledsen och förvirrad tonåring tolkas som att man ångrar hela relationen inkl. barnen.

    Jag har inga bra råd att ge dig då jag inte har erfarenhet av att ha en kille med barn från tidigare relation men jag tror att man får inse att barnen alltid kommer i första hand.
    Jo, jag kan hålla med om att det kanske kan såra dem. Det som jag vill åt är att det ska vara tydligt att jag är den mest betydelsefulla relationen han har haft eller den kvinna han har haft mest gemensamt med eller något sådant. Han vill ju ha mig och inte henne. Att det ska var vara tydligt att jag inte var något andrahandsval efter att det inte funkade, utan att han valt mig för att det blev bättre nu. Det kanske är själviskt, men jag vill ju inte känna att någon tror att det viktigaste i hans liv har varit och nu ska man bara hitta en fortsättning. sen förstår jag ju att saker som barnens födelse kanske är den livshändelse man plockar ut. däremot om man skulle be honom räkna upp det tre mest romatiska ögonblickan med en kvinna vill jag ju att alla ska var amed mig.
  • Undran­de
    Äldre 3 Mar 13:27
    #9
    Allis skrev 2013-03-03 13:00:05 följande:

    Jag föreslår att ni tar kontakt med en jurist och skriver dels hur ni tänkt er vid en eventuell separation, dels testamente.


     


    Att han ska sitta och förklara för sina barn varför ni inte gifter er eller än värre, att han inte ville gifta sig med deras mamma (!!!!) känns som ett rätt ogenomtänkt förslag. Vad skulle barnen få ut av det samtalet?


    Jag inser att jag har uttryckt mig på ett klantigt sätt. Nu menade jag ju inte att han gift sig mot sin vilja, mer att det var pga av att det var viktigt för någon annan och inte för honom. Sen tror jag inte att han ångrar det eller så. Det blev nog lite fel eftersom jag känner mig frustrerad. Och nej, det kanske inte genererar något bra. Jag känner mig dock väldigt frustrerad av att han inte vill säga hur han känner till barnen. Självklart tycker jag att de ska känna att det förhållandet var bra eftersom de kom till då. MEN jag skulle också vilja att de vet att han har roligare med mig än han hade med sitt ex. Själviskt?
  • Undran­de
    Äldre 3 Mar 13:45
    #13
    majjja skrev 2013-03-03 13:26:36 följande:
    Jag förstår att det är frustrerande och visst måste man inte gifta sig för att det "ska"  vara så. Att vara förlovade går ju alldeles utmärkt det med, om det är det ni vill. Dock är det ju inte säkert att han tror på förlovning heller, och då får ni ju försöka mötas någonstans på mitten. 
    Det kanske inte är rimligt att ha ett "nästan bröllop" fast ändå inte gifta sig om han är emot att just gifta sig. Sen finns det ju bröllop som innefattar släkten, stor fest osv, och de som innefattar 2 personer och 2 vittnen. Är han emot även det lilla också?
     
    Nu känner ju inte jag er men rent spontant, om jag utgår från mig själv, hade det varit viktigare att vi bodde ihop än att vi gifte oss. Härmed inte sagt att det måste vara på en gång. Men efter ett par år ihop så vill man ju utvecklas i relationen och kanske är det det som du saknar?

    Att barnen tycker att föräldrarna är viktigare än du, det är nog inget som du kanske kan göra så mycket åt. Jag har 2 egna barn. Dessa två är 6 och 4 år, och även om det är flera år sedan som jag separerade med pappan kan de ibland prata om hur kära vi var, att vi var gifta, och att han har varit min prins. Det är hyfsat nyligen som barnen slutat säga saker som att "jag önskar att du och pappa var ihop". Dock har jag aldrig pressat dem utan sagt att ja, vi var kära. och förklarat om hur kärlek fungerar och att jag nu ä kär i min nuvarande. 
    Hans barn som är tonåringar, är ju vana med att pappa varit ensam i många år med dem. de var små när föräldrarna separerade så det finns ju ingen önskan om att föräldrarna ska bli ihop igen. Däremot så tar det ju tid att få de dem att räkna med mig. Tex så berättade de aldrig om skolaktiviteter eller spelningar osv för mig, som att det var något som vi, som familj, kunde komma på. De berättade till sin mamma, om mamman behagade att berättade det för mig och pappan, ja då fick vi veta det. Här har jag försökt engagera mig genom att visa att jag gillar dem. Att spela sällskapsspel med dem, ta en fika på stan vi allihop i familjen,  eller involvera dem i matlagning eller bakning. Något jag inte gör är att försöka  "låtsas" intressera mig för tex tv-spel som jag verkligen inte kan något alls om och faktiskt inte alls är intresserad av. Det känns bara krystat för mig och jag tror att de märker det. 
    Men genom att engagera mig i barnen, utan att vara för på, så ja helt plötsligt så räknas jag. De kommer till mig också om saker de funderar på och de vill umgås med mig. Det känns som att man lyckats hyfsat med att bli en fungerande familj då.

    Och om jag vore du, så skulle jag försöka ta det lugnt med statements mot barnen att "det är vi nu" utan istället lägga energi på att få en bra relation till barnen. Då tror jag att det löser sig med frågor som att flytta ihop mm, för det finns ingen vettig förälder i världen som inte sätter sina  barns önskan först. Och bor de hemma fortfarande så vill man väl att de ska gilla den man valt som partner. 
    Nu menar jag inte att ni inte har en bra relation, det vet jag ju inget om, och kanske tolkar jag det hela fel. Men när jag läser det du skriver så låter det mycket "jag vill att de ska se att det är vi nu" och jag får inte uppfattningen av att du och barnen har så tajt relation. Det tycker jag att ni ska lägga mer energi på än att din partner ska bevisa sin kärlek till dig genom giftemål, för som du säger själv så älskar han ju dig, det vet du ju redan.  
    Tack för många kloka ord. Skönt med någon som varit lite i samma situation. Jag är ju så ovan, har aldrig träffat någon som har barn innan eller som "tvingat" mig att umgås med sitt ex. Vi har inte en jättebra relation (jag och barnen), Ibland funkar det bra, ibland blir jag helt ignorerad. Jag försöker tex finnas där och hjälpa till med läxor, men det är ju pappas hjälp som önskas eller så går de till mamma... Och om jag handlar och lagar mat så säger de ju ändå inte tack till mig utan till pappa... Känns frustrerande. Jag har också tagit beslutet att inte låtsas var intresserad av saker som jag inte alls har ett intresse för, även om jag såklart kan småprata om det när ämnet kommer upp. Och ja, självklart är det ju flytta ihop jag helst vill, men det verkar ju ta mer tid än jag har tålamod till :(
  • Undran­de
    Äldre 3 Mar 13:49
    #14
    CoG skrev 2013-03-03 13:30:18 följande:

    Sedan anser inte jag att det är något konstigt att hans barn ärver allt som honom om det skulle hända något nu.
    Vad har han som du borde ha rätt till då i inte ens bor ihop?
    Det är ju skillnad om man har en gemensam bostadsrätt/ hus och han har barn sedan ett tidigare förhållande som ärver honom.
    Då blir ju du tvungen att betala dom deras del av lägenhetens/ husets värde.
    Bor ni ihop kan han teckna en livsförsäkring som skrivs på dig så att du har ekonomisk möjlighet att köpa ut hans barn och även klara ekonomin den första tiden efter hans bortgång (om det skulle hända).

    Vad är det du tycker att du har rätt till som hans barn inte borde få?


    Vi pratar ju om att bo ihop, äga hus ihop och det är då det gör skillnad för mig. Säg att vi köper ett hus ihop som vi bor i 10 år och sedan tvingas jag flytta om det skulle hända något. Han får ju min halva om "jag trillar av pinnen", så att han kan bo kvar. Men tvärt om gör det ju väldigt stor sillnad när någon har barn.
  • Undran­de
    Äldre 3 Mar 13:56
    #15
    majjja skrev 2013-03-03 13:39:51 följande:
    fast du måste ju kunna acceptera att han har haft ett liv innan. Med det tänk som du beskriver här låter det som att det hela skulle varit ett misstag att ha fått barnen. Och jag tror att det finns risk att de tar det just så. 
    Det är väl bättre att barnen får minnas bra saker om sina föräldrar när de var ihop, och att de vet att ja, de var kära (om de nu var det) men det funkade inte och nu är han ihop med dig, och han väljer dig nu och det är dig som han ser en framtid med.
    att ens partner försöker tvinga fram såna saker är faktiskt väldigt jobbigt, jag som förälder ser främst till mina barn. Jag skulle aldrig baktala eller säga till barnen att jag inte var kär i deras pappa, för jag var ju det ,då.  För mig har det hela tiden varit otroligt viktigt att barnen kommer först, att de ska veta att vi tycker om dem och att de ska få i sin egen takt lära känna oss. De ska inte påtvingas någon helyllebild där de helt plötsligt kastas in i en "ny familj" som de inte får säga något om själva. 
    Det är lite därför jag gör ett inlägg här, för att få andras syn. Jag tror det är väldigt skillnad på att inte ha barn själv, då är det ju sin partner man älskar mest i hela världen, medan jag nu liksom kommer på 3e plats. Det är inte helt lätt att vänja sig med den tanken och väldigt få av mina vänner har barn, så jag har ingen riktigtatt bolla tankerna med. Jag vill få olika syn på den jag känner inte nödvändigtvis höra att jag har rätt. Jag har dock själv skillda föräldrar och är väl lite präglad av det, de har knappt kontakt alls och lever sina liv utan att checka med den andra (har alltid varit så) och det tycker jag har funkat bra och det här nog gjort det lättare för deras nya partners.
  • Undran­de
    Äldre 3 Mar 18:44
    #20

    Tack för många kloka svar! Som flera säger så är det väl prio ett att flytta ihop. Problemet är olika tidsperspektiv, jag vill helst att det redan skulle ha skett (vi hade bestämt det, men han sköt upp det). Nu kommer det väl realistiskt inte kunna bli förän om kanske fyra fem sex månader i bästa fall... Och jag känner att det måste till något NU som tar förhållandet ett steg framåt. Därav, vad kan man göra istället?

    Sen är det ju som någon klok person sa, det är ju inte säkert att det funkar att bo ihop. Det är mycket att ta hänsyn till med någon annans barn, så hur länge ska man vänta på att ens göra ett försök?

  • Undran­de
    Äldre 3 Mar 18:59
    #21
    CoG skrev 2013-03-03 14:22:00 följande:
    Att komma in i en familjebild där båda biologiska föräldrarna finns närvarande och träffas osv, där blir det förmodligen lite knepigare om dom inte lämnar mycket spelrum och respekterar att exet har en ny partner.
    men om barnen är större borde ni väl inte behöva ha så väldigt mycket att göra med exet?
    Då borde det väl många gånger räcka med att ha kontakt med barnen och bestämma saker med dom?
    Men nu vet ju inte jag hur gamla barnen är....
    Jo, det är ju tonåringar, så jag trodde inte det behövdes så mycket kontakt. Ibland hörs de inte på flera dagar, men ibland är det flera gånger per dag. Nästan alltid på hennes initiativ och det är ofta något hon vill att han ska göra, betala eller något som hon tycker de behöver träffas och diskutera. När vi är på aktiviteter med barnen och hon också är där så kommer hon nästan alltid och sätter sig bredvid honom fast hon känner många andra och hon börjar ofta prata om saker de har gjort och sånt. Han säger aldrig ifrån, för han vill ha en "icke konfliktfylld" relation. Ändå är jag rätt säker på att ingen av dem vill ha tillbaka deras förhållande, iaf inte han. Det är också rätt länge sedan det blev slut mellan dem, men jag är den första nya för honom som hon vet om.
  • Undran­de
    Äldre 4 Mar 17:59
    #32

    Hm, av svaren jag får att dömma så är jag tydligen en av få som tycker det var självklart att det var mina föräldrar som valde vilken ny partner de ville ha och när de skulle flytta ihop, var vi åt middag på kvällarna mm. Skulle aldrig kunnat tänka mig att äventyra mina föräldrars framtida lycka genom att tex säga att jag vill ha pappa för mig själv. Känns helt horribelt för mig om jag skulle ha fått sätta stopp för deras relationer eller säga nej till att de flyttade. De är ju jättelyckliga nu många år efteråt och jag har sedan länge flyttat hemifrån. Det är ju deras nya partners som de ska vara lycklig med resten av livet, jag skulle ju bara vara med tills jag skaffat ett eget liv!! NU får jag göra som jag vill, men som barn åker man lite med på tåget och det funkar rätt bra, har iaf gjort i den familj jag kommer från. Det finns mycket som är omställningar i livet elelr där man bara får gå med på det någon annan bestämmer. Skulle mina föräldrar frågat mig om det var ok att vi flyttade till ett annat hus tex när de fortfarande bodde ihop? Enligt mig är det de vuxna som avgör om man behöver flytta eller ändra situationen. Det är bra om barn kan vara delaktiga, men inte om de får bestämma.  Jag inser att det finns många (kanske nästan alla här) som har helt andra åsikter, kanske från att ha andra upplevelser själva. Det här var mer en reflektion över hur olika man kan uppleva saker.  För mig är det konstigt att höra om hur barnes vilja ska få styra och det är det faktiskt för min pojkvän också. Han vill att barnen ska vara delaktiga, men han skulle inte acceptera att de säger nej till att han träffar mig eller flyttar ihop med mig.

Svar på tråden När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?