När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?

Familjeporträtt är väl alltid trevliga. Så det borde ni kunna göra. Både bara ni två och kanske med barnen också så att ni liksom visar även dom att Ni är en familj och att du också hör dit.

Skriv ett samboavtal.
Och kanske gör det även "o-juridiskt" på något fint sätt som ni kan rama in och hänga på väggen eller något. Alltså något i form av "vi lovar att hedra varandra, att finnas där för varandra och att inte ge upp på vår kärlek".

Som du säger - ha en fest och fira att ni är sambos.

Köp något fint smycke som ni kan ha istället för förlovningsring eller varför inte Claddagh-ringar som man kan bära på olika sätt beroende på vad dom betyder
sv.wikipedia.org/wiki/Claddagh-ring
Bara att kunna säga "den här har jag fått av min sambo" gör ju att man liksom visar att man hör ihop. 

Har ni tänkt er att ha barn tillsammans i framtiden? Jag kan tycka att om man kan tänka sig att skaffa barn med någon, då kan man också gifta sig ? eftersom barn är ett större commitment än äktenskap enligt mig. Ett äktenskap kan du ångra genom en skilsmässa, men med gemensamma barn kommer ni alltid att höra ihop oavsett vad.

Jag tycker inte att det känns rätt mot barnet att säga att han inte ville gifta sig med barnens mamma ? finns inte risken att barnen kan bli väldigt sårade? Även om de inte är småbarn kan det vara väldigt känsligt. Om mina föräldrar var skilda skulle jag vilja att de hade inställningen att de är glada för att de träffade varandra för att det gav dem barnen, men att det av någon anledning inte fungerade. Att säga att man ångrar att man gifte sig kan av en ledsen och förvirrad tonåring tolkas som att man ångrar hela relationen inkl. barnen.

Jag har inga bra råd att ge dig då jag inte har erfarenhet av att ha en kille med barn från tidigare relation men jag tror att man får inse att barnen alltid kommer i första hand.

Tack för svaret! Jag insåg att jag nog missade det viktigatse i mitt första inlägg... Vi är inte sambos... Han tycker fortfarande att det är för tidigt och jag tycker inte vi kan vänta längre med att uttrycka att vi vill vara tillsammans. Han älskar mig och tycker att det räcker så, vilket det inte gör för mig, det är nog därför hela den här grejen med att vi måste hitta något annat har blivit väldigt angelägen. Vi pratar om allt sånt som att vi ska bli gamla tillsammans, men ändå vill han inte dela hem. Jag får inget riktigt svar på varför. Det blir något vagt om att han äntligen får ta egan beslut och gillar friheten. Enligt mig innebär ett förhållande att kompromissa oavsett om man bor ihop eller inte, men det är ett absolut krav från min sida att bli sambos och att vi fram till vi blir det måste hitta nåt annat sätt att visa utåt och uttrycka vår kärlek. Som det ser ut nu så skulle vi nog inte bo ihop förän vi varit tillsammans i nästan 3 år. Vi kan fortfarande inte sätta något dautm eller prata öppet om det inför hans barn. Men han är helt säker på att det är mig han vill ha resten av livet. Jag är lite förvirrad....  

Jag föreslår att ni tar kontakt med en jurist och skriver dels hur ni tänkt er vid en eventuell separation, dels testamente.

Att han ska sitta och förklara för sina barn varför ni inte gifter er eller än värre, att han inte ville gifta sig med deras mamma (!!!!) känns som ett rätt ogenomtänkt förslag. Vad skulle barnen få ut av det samtalet?

Okej, du hann skriva ytterligare ett inlägg. Jag förutsatte att ni var sambos.

Ett första steg för att göra det hela mer seriöst för andra är väl att flytta ihop istället för att lotsas gifta er osv.
Att bo ihop visar ju också att man valt varandra och vill leva ihop.
Det borde ju vara nog så tydligt för många omkring er, även hans barn.

Jag förstår att det är frustrerande och visst måste man inte gifta sig för att det "ska"  vara så. Att vara förlovade går ju alldeles utmärkt det med, om det är det ni vill. Dock är det ju inte säkert att han tror på förlovning heller, och då får ni ju försöka mötas någonstans på mitten. 
Det kanske inte är rimligt att ha ett "nästan bröllop" fast ändå inte gifta sig om han är emot att just gifta sig. Sen finns det ju bröllop som innefattar släkten, stor fest osv, och de som innefattar 2 personer och 2 vittnen. Är han emot även det lilla också?
 
Nu känner ju inte jag er men rent spontant, om jag utgår från mig själv, hade det varit viktigare att vi bodde ihop än att vi gifte oss. Härmed inte sagt att det måste vara på en gång. Men efter ett par år ihop så vill man ju utvecklas i relationen och kanske är det det som du saknar?

Att barnen tycker att föräldrarna är viktigare än du, det är nog inget som du kanske kan göra så mycket åt. Jag har 2 egna barn. Dessa två är 6 och 4 år, och även om det är flera år sedan som jag separerade med pappan kan de ibland prata om hur kära vi var, att vi var gifta, och att han har varit min prins. Det är hyfsat nyligen som barnen slutat säga saker som att "jag önskar att du och pappa var ihop". Dock har jag aldrig pressat dem utan sagt att ja, vi var kära. och förklarat om hur kärlek fungerar och att jag nu ä kär i min nuvarande. 
Hans barn som är tonåringar, är ju vana med att pappa varit ensam i många år med dem. de var små när föräldrarna separerade så det finns ju ingen önskan om att föräldrarna ska bli ihop igen. Däremot så tar det ju tid att få de dem att räkna med mig. Tex så berättade de aldrig om skolaktiviteter eller spelningar osv för mig, som att det var något som vi, som familj, kunde komma på. De berättade till sin mamma, om mamman behagade att berättade det för mig och pappan, ja då fick vi veta det. Här har jag försökt engagera mig genom att visa att jag gillar dem. Att spela sällskapsspel med dem, ta en fika på stan vi allihop i familjen,  eller involvera dem i matlagning eller bakning. Något jag inte gör är att försöka  "låtsas" intressera mig för tex tv-spel som jag verkligen inte kan något alls om och faktiskt inte alls är intresserad av. Det känns bara krystat för mig och jag tror att de märker det. 
Men genom att engagera mig i barnen, utan att vara för på, så ja helt plötsligt så räknas jag. De kommer till mig också om saker de funderar på och de vill umgås med mig. Det känns som att man lyckats hyfsat med att bli en fungerande familj då.

Och om jag vore du, så skulle jag försöka ta det lugnt med statements mot barnen att "det är vi nu" utan istället lägga energi på att få en bra relation till barnen. Då tror jag att det löser sig med frågor som att flytta ihop mm, för det finns ingen vettig förälder i världen som inte sätter sina  barns önskan först. Och bor de hemma fortfarande så vill man väl att de ska gilla den man valt som partner. 
Nu menar jag inte att ni inte har en bra relation, det vet jag ju inget om, och kanske tolkar jag det hela fel. Men när jag läser det du skriver så låter det mycket "jag vill att de ska se att det är vi nu" och jag får inte uppfattningen av att du och barnen har så tajt relation. Det tycker jag att ni ska lägga mer energi på än att din partner ska bevisa sin kärlek till dig genom giftemål, för som du säger själv så älskar han ju dig, det vet du ju redan.  

Sedan anser inte jag att det är något konstigt att hans barn ärver allt som honom om det skulle hända något nu.
Vad har han som du borde ha rätt till då i inte ens bor ihop?
Det är ju skillnad om man har en gemensam bostadsrätt/ hus och han har barn sedan ett tidigare förhållande som ärver honom.
Då blir ju du tvungen att betala dom deras del av lägenhetens/ husets värde.
Bor ni ihop kan han teckna en livsförsäkring som skrivs på dig så att du har ekonomisk möjlighet att köpa ut hans barn och även klara ekonomin den första tiden efter hans bortgång (om det skulle hända).

Vad är det du tycker att du har rätt till som hans barn inte borde få?