Jag väntar barn nu, men det har aldrig varit självklart för mig att skaffa barn. Det bara "blev". Jag ser fram emot det, tycker det ska bli roligt och spännande och jag känner en större samhörighet med min sambo.

Men jag tycker inte om barn. Andras barn är det värsta jag vet (brukar iofs inte uttrycka mig just så inför mina vänner), men jag har aldrig tyckt om barn. Det är inte särskilt PK att säga det när man själv är gravid (eller har egna barn) men jag är inte rädd för att säga det, och när man väl har uttalat sig om det så har jag upptäckt att det är jättevanligt! Man älskar sina egna barn, men tycker inte om andras ungar.

Jag har inget som helst behov av att titta på bebisar, gå och vända bland bebiskläder i butiker etc. Barn är för mig en del av livet, men inte meningen med livet. Än iaf, det kanske ändras, vad vet jag. Jag var länge säker på att jag inte ville ha några barn alls. Det övergick sedan till ett "vet inte", för att sedan bli "det spelar ingen roll". Eftersom det var viktigt för min sambo, och det inte kändes som att det spelade någon roll för mig så fick det bli som han ville.

Men grejen är ju att du kan aldrig veta hur det blir. Det har funkat bra för er, men jag vet nog faktiskt ingen som kunnat leva precis som innan (det har i sig inte varit ett problem, men livet har blivit annorlunda). Om man har inställningen att allt måste vara som innan ska man nog inte skaffa barn, och då är ju det ett ansvarsfullt sätt att tänka, att man inte vill ha barn.

Har man barn måste man anpassa sig efter dem. De har inte valt att komma till världen, och att växa upp och känna att man varit en belastning och begränsning för sina föräldrar är det inga barn som förtjänar. Tyvärr vet jag några sådana barn, där föräldrarna skaffade barn för att det "hörde till" och sedam levde som innan, med barnvakter var och varannan dag för att de skulle få tid för sig själva. Självklart måste föräldrar få egen tid då och då, men att leva helt på sina egna villkor - det funkar inte.

Det KAN funka att leva som innan, om man ser till det vardagliga livet, men jag skulle nog vilja säga att det är snudd på ohälsosamt att fortsätta leva som innan. Man har ett nytt liv att ta hand om, och inser man inte att det med stor sannolikhet innebär en stor förändring både mentalt och rent praktiskt, då ska man nog inte ha barn. Du tar ju faktiskt själv upp flera exempel på saker ni inte kan göra heller. De är inte viktiga för er, så det bekommer er inte, men för någon annan kanske det är just de sakerna som är viktiga.

Ja, självklart beror det på hur man levde innan, men det är ändå för mig stor skillnad att leva precis som innan, och att leva ungefär som innan men anpassat efter barnen... Det går säkert, om du har "tur", att leva precis som innan (fast då förstår jag faktiskt inte varför man vill ha barn). Jag skrev inte att ni inte ställt om er mentalt att bli föräldrar. Om ni inte hade som krav att det skulle vara som innan så har ni ju inte "förlorat" något. Men har man inställningen att man inte vill ändra sitt liv något så ska man inte ha barn anser jag. Om man sedan i praktiken inte behöver ändra så mkt för det funkar bra ändå, då är ju det en annan sak.

Men jag tror nog ändå att det ändras mycket mer än man tror för de allra flesta, även om det är förändringar man inte tänker på så mkt för man är så mitt uppe i det. Ni fick barn unga vad jag förstått det som, och då har man ju normalt sett inte skaffat sig så många vanor som man lätt gör när man levt bekvämt några år som "vuxen" (många skaffar ju inte barn förrän efter 30), särskilt om man t ex bor centralt i en större stad. Man blir bortskämd med många vardagssaker som inte funkar praktiskt när man har små barn. Jag tror att unga personer (som inte är för unga), som ni, anpassar sig lättare efter omständigheterna, man har inte gjort livet så bekvämt och enkelt för sig än.

För de allra flesta funkar det nog faktiskt inte att leva precis om innan. Men de allra flesta vill nog inte det heller, därför ser man det inte som ett problem, och de flesta ser det som en tillfällig fas och att när barnen blir lite äldre så kan man mer och mer gå tillbaks någorlunda till hur det var innan. Kanske tänker man inte ens på vad det är man inte kan göra som innan - det har bara blivit så naturligt, och kanske var det förändringar man var mogen för oavsett om man fått barn eller inte.