När är det dags att gå?

Suck, ja fasen vad svårt det är att få något att hända... Jag bara tänker och tänker hela tiden. Känner mig instängd och fångad. Vill ut och se något annat av världen. Min man sitter bara hemma och är "nöjd" som han själv uttrycker det. Plötsligt vet jag inte ens längre om jag är intresserad av att "rädda" äktenskapet. För vad finns där att rädda? Vi har ju inga barn. Kan inte komma överens om någonting. Har knappt roligt tillsammans längre, jag känner ingenting när vi har sex. Känns som att vara med en främling. Just nu sitter jag bara och räknar på hur jag ska ha råd att köpa en egen lägenhet. Få vara för mig själv och göra som jag vill. Ingen snusförnuftig gubbe som tjatar. Jag tänker hela tiden att vi måste rädda vår relation och gå i terapi - men varför då? Känns det så jäkla dåligt kan jag väl lika gärna skita i det... Ok, vi har gift oss, men va fasen - det rör ju bara oss två.. Känner en enorm sorg - men frågan är om det är för att jag är rädd för att mista honom eller för att packa ned alla bröllops-fotona och erkänn för mig själv och alla andra att vi misslyckades? Jag har inte pratat med honom än för jag vet inte vad jag ska säga.. Antingen säger jag tack och hej eller så föreslår jag terapi. Problemet är att jag vet att oavsett från den sekund som jag säger något av detta så börjar en otroligt jobbig period. Det kan ju vara så att han känner likadant och också vill gå i terapi - och det måste ju vara skitjobbigt - att dra upp allt till ytan och gräva i det. Under tiden kommer ju knappast relationen vara på topp... Skiljer vi oss direkt blir det ju ännu värre. Är det inte ändå så att man måste tro på relationen för att terapi ska funka? Jag tror ju verkligen inte på oss - oavsett hur mycket jag vill. Jag tror vi är helt fel för varandra från början, men varför är det då så svårt? Är rädd för att bli ensam, hela mitt liv har jag byggt upp kring denna människa, kompisar och allt socialt umgänge är hans. Jag har givetvis egna vänner kvar men inte på det sättet. Jag förlorar allt om jag lämnar honom - vänner, pengar etc. Möjligtvis tar jag med mig hunden för den är faktiskt min.. Puh, vad tungt det känns idag. Ville bara skriva av mig. Önskar att jag bara helt plötsligt kunde få kraften att ta mina saker under armen och starta om!