-
-
troligen är det för att du är så van att du "bryr" dig helt enkelt inte.. du har gett upp. så brukar jag också känna ibland. man har haft en tuff tid på en vecka eller två.. och i slutet är man själv iskall och bryr sig inte om nåt.. för mig brukar det sen hända att jag blir så förstörd att jag bryter halvt ihop, för det är rätt så ansträngande att vara iskall.. tycker JAG i alla fall...mab26 skrev 2011-12-09 10:33:58 följande:
Tack snälla ni för alla tips! Det känns skönt att skriva av sig lite, skönt att höra att vissa av er har erfarenhet av liknande situationer.
Vi har inte pratat med varandra sedan i onsdags... Jag sträcker ut en hand då och då, som att vidröra honom när vi lagt oss eller säga hejdå när jag går på morgonen men han är iskall... Det är på något sätt som om jag skall få mitt straff för att jag tog upp ytterligare en diskussion, eller så är han bara mer långsint än vad jag är...
Känns ju jättekul att ha myskväll hemma ikväll när stämningen är så att man kan skära i luften...
Det som skrämmer mig lite, eller skrämmer kanske är fel att säga men jag kan i alla fall konstatera, att jag har ett annat förhållningssätt till våra gräl nuförtiden. Förr när vi bråkade var jag extremt angelägen om att bli sams och det var alltid jag som krusade för honom och övertalade honom om att vi skulle reda ut det hela. Jag fick nästan panik av tanken att gå till jobbet och inte ha löst allt med honom, att sitta på jobbet var en plåga för jag ville bara hem och prata med honom. Men nu känner jag mig rätt lugn och tycker det känns helt ok att gå till jobbet och träningen trots att telefonen är tyst och vi inte pratat på flera dagar. Undrar varför jag kan leva med det nu - är det för att jag gett upp och inte är lika rädd att förlora honom eller för att jag blivit så van att bråka så att jag är helt blassé... ? Jag förväntar mig givetvis inget svar på detta - funderar mest..
