• När är det dags att gå?

    Tor 8 dec 2011 11:58 Läst 3057 gånger Totalt 22 svar
    Tor 8 dec 2011 11:58

    Har varit tillsammans med min man i nio år och gift i 2 år. Vi har inga barn tillsammans och är i 30-års åldern. Vår förmåga att prata med varandra blir bara sämre och sämre och jag känner att vi snart inte kan diskutera något alls utan att vi börjar gräla. Vi vill ingenting lika längre och delar inte samma drömmar. Eller rättare sagt min man verkar inte ha några drömmar alls medan jag vill erövra hela världen typ..


    Igår berättade lag lugnt och varsamt om hur jag kände inför eventuella aktiviteter den kommande sommaren och sa bara hur jag kände - att jag inte är bekväm med det tänkta upplägget. Han blev som vanligt vansinnig och sa till mig att gå därifrån så att "han skulle slippa höra på tjatet".. Gick återigen och la mig själv ledsen och uppgiven. Tårarna har sinat, orkar inte gråta mer. Känner mig bara uppgiven.


    Visst, jag har min fel och brister , detta handlar inte om att jag har rätt och han fel utan helt enkel om när det är dags att gå vidare i livet....??? Hur vet man det? Kan man veta det? Jag tänkter på vår tid tillsammans och vårt bröllop, resor, husdjur etc och kan inte fatta hur jag skulle kunna leva utan det, han är ju min bästa vän! Å andra sidan känns det omöjligt att leva med honom just nu.. Jag älskar honom men det känns som att jag stångar mitt huvud blodigt... Har försökt prata med honom flera gånger om att vi måste vårda vårt äktenskap och göra roliga saker tillsammans och han håller med men det går liksom inte. Han kan säga att jag är det bästa som finns i hela världen och sedan sparkar han bakut så fort jag tar upp något känsligt ämne. En extremt irriterande svär-familj gör det hela inte lättare.


    Finns det någon som lämnat? Gått i parterapi? Lämnat och ångrat sig? Löst en situation som denna? Behöver alla tips och tänkvärda kommentarer jag kan tänka mig! Hur tar man ett beslut som man vet kommer förhandla ens liv till ett helvete under en period? Kan det funka om man är ifrån varandra ett tag? Jag sitter och letar lägenheter/hus på hemnet varje dag, vi ska egentligen köpa ett boende tillsammans men jag letar bara boende till mig själv just nu... Har dock inte råd att köpa något själv... Suck!


    Kram till er alla!

  • Tor 8 dec 2011 12:10 #1

    Se till att han får veta hur du känner! Och jag menar inte att du ska skälla och vara arg på honom, utan sätt er ner lugnt och sansat och berätta att du är jätteledsen för hur relationen har utvecklats. Berätta att han är din bästa vän och att du älskar honom men att du känner dig sårad och rentav olycklig. Berätta hur ofta du gråter och säg att du vill att ni ska vara varandras stöd, inte problem. I ett äktenskap ska man kunna hålla ihop, de flesta får sina upp och ner-gångar, men det är de som inte försöker tillräckligt som skiljer sig. (självklart inte i alla fall...)

  • Aniara­4
    Visa endast
    Tor 8 dec 2011 12:28 #2
    Anonym skrev 2011-12-08 12:10:06 följande:

    Se till att han får veta hur du känner! Och jag menar inte att du ska skälla och vara arg på honom, utan sätt er ner lugnt och sansat och berätta att du är jätteledsen för hur relationen har utvecklats. Berätta att han är din bästa vän och att du älskar honom men att du känner dig sårad och rentav olycklig. Berätta hur ofta du gråter och säg att du vill att ni ska vara varandras stöd, inte problem. I ett äktenskap ska man kunna hålla ihop, de flesta får sina upp och ner-gångar, men det är de som inte försöker tillräckligt som skiljer sig. (självklart inte i alla fall...)


    Och när du har berättat hur olycklig du är, föreslå parterapi. Om han vägrar att göra någonting för att förbättra relationen trots att du har varit tydlig med att du inte är lycklig som det är nu, DÅ är det dags att gå.
    Så, två steg: 1: uttöm alla möjligheter att förbättra relationen, 2: gå.
  • Anonym (regn)
    Visa endast
    Tor 8 dec 2011 12:43 #3

    De flesta har svackor i sina äktenskap och det är vanligt. Många säger också att de första åren i äktenskapet är svårast och det kan jag hålla med om. Det är ju den första perioden då man verkligen lär känna varandra och tvingas att hitta en medelväg för att kunna leva tillsammans. Jag kan känna igen mig lite i din situation, då jag och min man också har en svår tid just nu. Vårt tjafs, gnäll och bråk beror mest på att vi inte har en bra ekonomi alls, vi har inga riktiga jobb och inget eget boende. Man blir lätt stressad då och det utvecklas för det mesta till gnäll, men jag skulle aldrig lämna honom för det. Det är en svacka, en period som kommer att gå över.
    Mitt tips till dig är att försöka berätta för honom vad du känner, även om han inte vill lyssna ska du prata på ändå, få ur dig allting och gå ut ur rummet ett tag, så att du låter det sjunka in i honom. Även om han säger att han inte lyssnar så lyssnar han, man kan liksom inte täppa till hörseln. Parterapi tycker jag låter som en bra idé också. Men lämna hoom inte bara för att det är en lätt urväg! När jag och min man har tjafsat (det brukar bli när vi ligger i sängen innan läggdags) skriker vi ut allting vi känner, blir tysta, vänder oss åt varsitt håll och somnar. Dagen efter brukar jag exempelvis ta med honom på stan på en god fika och sen på bio eller middag. Det jag vill säga är att, försök få in lite romantik, det där ni hade i början i ert förhållande då ni fastnade för varandra.

  • Tor 8 dec 2011 13:14 #4

    Jag vet hur svårt det här kan vara men om ni väl löser det så tycker jag att det är en bra riktlinje att aldrig somna arga/ledsna.


    Vi har också problem med att när vi gått och lagt oss så bubblar massa gräl upp men vi reder alltid ut det så att vi mår bra och kan ligga och mysa en stund innan vi somnar.


    Det kan vara jobbigt, det kan leda till väldigt lite sömn men det hjälper. Annars leder det till att grälet växer som en varböld när man bara trycker ner det.


    Vi har också haft jobbiga perioder men det viktigaste är att prata med varandra.

  • Tor 8 dec 2011 13:15 #5

    Skriv ett brev till honom, ungefär som det du skrivit ovan. Ibland är det lättare både att skriva om sina känslor och att ta till sig genom att läsa.

  • Tor 8 dec 2011 14:12 #6
    Jalle skrev 2011-12-08 13:15:16 följande:
    Skriv ett brev till honom, ungefär som det du skrivit ovan. Ibland är det lättare både att skriva om sina känslor och att ta till sig genom att läsa.
    jag håller med föregående talare. jag brukar ofta skriva vad jag känner, för jag har lite svårt att verbalt berätta. hoppas det löser sig! 
  • Tor 8 dec 2011 19:05 #7

    Hej TS, 

    Jag har inga bra svar att ge tyvärr just nu (men bra svar finns, absolut!) Jag vill bara skicka pepp till dig och påminna om att det händer bra saker även om det inte känns så nu. Det kommer att lösa sig. Känn efter vad du behöver, vad som gör dig glad och ledsen. Ta det på allvar och våga lyssna på dig själv! Du kommer att klara det du har framför dig, vad det än är! 

    Kram till dig!  

  • Fre 9 dec 2011 07:58 #8

    Jag förstår att er situation är väldigt jobbig, och när man har fastnat i denna typ av hjulspår är det svårt att ta sig ur dem. Det viktiga är att ni kämpar tillsammans, det går inte att förändra om bara en av er vill det. Jag och min blivande spenderade en tid ifrån varandra (ungefär tre månader) för några år sedan och det löste många av våra problem och idag är jag glad att det blev så. Vi har ett helt annat förhållningssätt till varandra idag.

  • Fre 9 dec 2011 10:33 #9

    Tack snälla ni för alla tips! Det känns skönt att skriva av sig lite, skönt att höra att vissa av er har erfarenhet av liknande situationer.


    Vi har inte pratat med varandra sedan i onsdags... Jag sträcker ut en hand då och då, som att vidröra honom när vi lagt oss eller säga hejdå när jag går på morgonen men han är iskall... Det är på något sätt som om jag skall få mitt straff för att jag tog upp ytterligare en diskussion, eller så är han bara mer långsint än vad jag är... Känns ju jättekul att ha myskväll hemma ikväll när stämningen är så att man kan skära i luften...


    Det som skrämmer mig lite, eller skrämmer kanske är fel att säga men jag kan i alla fall konstatera, att jag har ett annat förhållningssätt till våra gräl nuförtiden. Förr när vi bråkade var jag extremt angelägen om att bli sams och det var alltid jag som krusade för honom och övertalade honom om att vi skulle reda ut det hela. Jag fick nästan panik av tanken att gå till jobbet och inte ha löst allt med honom, att sitta på jobbet var en plåga för jag ville bara hem och prata med honom. Men nu känner jag mig rätt lugn och tycker det känns helt ok att gå till jobbet och träningen trots att telefonen är tyst och vi inte pratat på flera dagar. Undrar varför jag kan leva med det nu - är det för att jag gett upp och inte är lika rädd att förlora honom eller för att jag blivit så van att bråka så att jag är helt blassé... ? Jag förväntar mig givetvis inget svar på detta - funderar mest..


     

  • Fre 9 dec 2011 12:11 #10
    mab26 skrev 2011-12-09 10:33:58 följande:

    Tack snälla ni för alla tips! Det känns skönt att skriva av sig lite, skönt att höra att vissa av er har erfarenhet av liknande situationer.


    Vi har inte pratat med varandra sedan i onsdags... Jag sträcker ut en hand då och då, som att vidröra honom när vi lagt oss eller säga hejdå när jag går på morgonen men han är iskall... Det är på något sätt som om jag skall få mitt straff för att jag tog upp ytterligare en diskussion, eller så är han bara mer långsint än vad jag är... Känns ju jättekul att ha myskväll hemma ikväll när stämningen är så att man kan skära i luften...


    Det som skrämmer mig lite, eller skrämmer kanske är fel att säga men jag kan i alla fall konstatera, att jag har ett annat förhållningssätt till våra gräl nuförtiden. Förr när vi bråkade var jag extremt angelägen om att bli sams och det var alltid jag som krusade för honom och övertalade honom om att vi skulle reda ut det hela. Jag fick nästan panik av tanken att gå till jobbet och inte ha löst allt med honom, att sitta på jobbet var en plåga för jag ville bara hem och prata med honom. Men nu känner jag mig rätt lugn och tycker det känns helt ok att gå till jobbet och träningen trots att telefonen är tyst och vi inte pratat på flera dagar. Undrar varför jag kan leva med det nu - är det för att jag gett upp och inte är lika rädd att förlora honom eller för att jag blivit så van att bråka så att jag är helt blassé... ? Jag förväntar mig givetvis inget svar på detta - funderar mest..


     


    troligen är det för att du är så van att du "bryr" dig helt enkelt inte.. du har gett upp. så brukar jag också känna ibland. man har haft en tuff tid på en vecka eller två.. och i slutet är man själv iskall och bryr sig inte om nåt.. för mig brukar det sen hända att jag blir så förstörd att jag bryter halvt ihop, för det är rätt så ansträngande att vara iskall.. tycker JAG i alla fall... 
Svara i tråden: När är det dags att gå?
Logga in
Bli medlem
Skapa en ny tråd
Ändra kategori Skriver i kategorin: Anonyma rummet
Svara i tråden...

Innehåll