min möhippa
Om ni vill läsa vad som i mitt tycke var den bästa möhippan genom tiderna så kan ni göra det här:
Det var en vecka kvar till bröllopet och jag visste att jag inte skulle få slippa undan. Men jag var helt övertygad om att hippan skulle ske på söndagen då jag i en millisekund råkat se rubriken i mailkorrespondensen mellan tjejerna och i mitt minne så var rubriken söndagens datum och ”då kör vi”. Jag har länge ifrågasatt att ha en möhippa på en söndag men hade förlikat mig med läget. Lördagen kom och vi mjukstartade dagen i lugn och ro. Nu efteråt ser jag tecknen. Martin lät mig få sovmorgon, han var väldigt pigg på att träna på bröllopsvalsen om och om igen. Det var därför jag aldrig hörde traktorn.
Jag satt vid datorn och lyssnade på musik inför bröllopet. In dundrar en person vars röst jag mycket väl känner igen. Jag får en filmkamera upptryckt i ansiktet. Marcus kommer in och börjar gasta och slänger fram en vikingahjälm med långa horn på sängen. Jag får en lista med saker jag ska ha med mig och blir ivrigt påhejad av Martin. Under stress och panik slänger jag ner sakerna som står på listan. Marcus och Martin skriker på mig att det går för långsamt och att jag ”förstör hela grejen”. I jakten på en ”kort svart kjol” river jag ut halva garderoben, passet åker med, bikini, smink, solskyddsfaktor, höga svarta skor och en hammare. Jag hittar ingen hammare får istället med mig en yxa. Blir hela tiden filmad av Marcus, han och Martin står samtidigt och skriker på mig att det går för långsamt. Mäkta irriterande men det funkade då jag skyndade mig allt vad jag kunde och hade ingen tid till eftertanke.
Marcus slänger fram en påse med kläder som jag ombeds att sätta på mig. Vita jeans som går ända upp till magen. Vit tröja. På detta är det ritat svarta fläckar och jag förstår att jag är en ko. Hjälmen åker på. ”Nu måste vi sticka” Marcus springer iväg med mig. Martin springer efter med Tuva på armen. Men på parkeringen ser jag ingen bil eller annat färdmedel. ”Fortsätt” uppmanar Marcus och några steg senare hoppar Tove, Jenny och Sandra fram bakom häcken. De skriker, skrattar, tutar och kramar mig. Jag bara skrattar. Då ser jag traktorn. Bakom grannens häck står en lövad och ballongprydd traktor och jag ombeds att sätta mig längst fram med en skylt där det står ”kossa på rymmen”. Då kommer det ögonblicket som jag för alltid kommer få äta upp. Sandra kommer fram och ger mig en kram och säger ”hej gumman, du vet det är semestertider och så men vi ska verkligen försöka att göra det bra för dig idag”. Hon beklagade min möhippa! Det kändes så tragiskt. Jag har fått höra att jag såg riktigt sur ut efter detta men i inuti mig så pågick en snabb överslagsräkning på alla som i så fall nekat till att vara med, men jag satt på längst fram på en traktor i kodräkt och jag hade tre galna vänner som stod längst bak på flaket och tjoade, jag var lycklig och överraskad ändå. Trots att Sandra var väldigt övertygande i sin beklagan hade jag ändå mina aningar. Marcus startade traktorn, jag fick en flaska med röd dryck och på ettiketten stid det ”första supen till en riktigt bra dag”, jag hade en stor högtalare i ryggen som spelade ”Herr Olsson han hade en bonnagård”. Grannarna stod i trädgårdarna och vinkade. Så får jag syn på en blond hårman bakom grannens hus med en systemkamera i handen. Precis då springer nio av de finaste av vänner skrikande fram bakom husknuten och det blir för mycket att ta in. Jag börjar gråta. Att få se alla sina vänner komma rusande och skrikande emot en blir ett överslag för hjärtat att ta in. Jag slet av min hjälmen och satte huvudet i händerna och grät över hur lycklig jag var. Där var (nästan) alla, Martina, Maria på jobbet med bebis i magen, Michelle, min kusin Malin, Dallen, Tove, Henriks Anna, Oskars Maria, Anna Söderberg, och sen hade jag innan tre brudar uppe på flaket. Vilken lycka!
Tjejerna hoppade upp på flaket och traktorn åkte vidare. Fick mig en rutt över hela staden och självklart tog Marcus vägen över torget som vi kom indundrandes på. Lite här och var stod andra barndomsvänner och vinkade. Vände mig då och då om för att se på tjejerna på flaket, de såg nästan lika lyckliga ut som jag. Kastade slängkyssar till Marcus i hopp om att han skulle förstå min enorma tacksamhet inför detta galna projekt. Fick påhejningar om att dricka upp flaskan och sen fick jag en ny med en lika äcklig grogg som jag skylde på Jenny att hon hade gjort då det i själv verket var Sandra som stod för blandningen ”gin och fanta tropical”. Jag avskyr gin. Jag avskyr sötsliskig dryck. Men det var bara botten upp.
Efter färden som slutade utanför min mammas hus blev det pussar och kramar och jag sa ”jag har redan nu haft den bästa möhippan någonsin, skulle vi sluta nu skulle jag ändå vara nöjd”. Mamma var utkörd ur huset. Alla slog sig ner på filtar på gräset och i mitten placerades jag och en massa paket. Sandra och Maria dukade upp till en helt sagolik brunch som de måste lagt ner otroligt mycket möda och tid på. Martina serverade bubbel till alla. Skål och brunch och ännu mera skål. Alla hade köpt varsitt personligt paket som skulle ha en speciell anknytning till mig. Jag fick öppna och gissa och det var så roliga och fyndiga presenter. Det blev många anekdoter runt presenterna. Jag var för övrigt fortfarande osminkad och utklädd till en ko.
Först hade vi suttit och haft det lite mysigt tillsammans och ätit gott, öppnat paket, druckit vin och bubbel och alla hade fått presentera sig och berätta hur de kände mig. Sen tyckte Jenny att det var dags att börja ”jobba”. Hon slängde fram en flaska Minthu och ett plastglas. Hon rabblade några regler som jag inte uppfattade men det gick ut ungefär på att ”svarar du fel får du dricka en shot, svarar du rätt får du dricka en shot”. Luddiga regler. Dessutom hade Martin med flit svarat fel på frågorna just för att jag skulle få dricka. Frågesporten gick ut på att jag skulle gissa vilket alternativ som Martin hade valt av följande påståenden. Väldigt roligt.
Martin fick göra ett likande på sin svensexa och jag tog honom med några poäng.
Sen var det av med kodräkten och på med en prinsessklänning i färgen rosa och modell Barbie. Jenny hade sytt om den och jag tror inte hon hade med i sina beräkningar att jag består av både bröstkorg och revben. Men det löste de med en rosett i ryggen. Jag fick en gräslig sminkning, en tiara med slöja och tvingade Sandra och Anna S att raka mina ben. Typiskt mig. White trash bruden.
Tjejerna samlade ihop sig och la en herrans massa packning som jag tyckte till största delen bestod av bag in boxar och la i en skrinda. Sen blev de alla lite fnissiga och sa att det var dags att bege sig. Jag får rosé i handen och vi börjar gå från mamma. Jag hinner kanske gå tio meter innan jag registrerar en ponny längre bort på gatan. En ponny med slöja och tiara.
Det här är återigen ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma när jag inser att hästen måste vara ämnad för mig. Det visar sig att det är Dallens systers häst som även står där i rosa tröja och med sina söta döttrar i rosa klänningar som kommit dit med hästen. Jag tror återigen jag fäller en tår för detta otroliga engagemang. Jag får hoppa upp på hästen och jag kunde inte sluta skratta. Jag vet inte hur många gånger jag sa ”jag rider”.
Jag fick lappar i handen där det stod ”Kom och se Sofies show på torget”. Suck. Jag skulle få spexa och skämma ut mig i min egen stad. Men det är bara att ta. Delade ut lapparna till folk som vi mötte från hästryggen. Jag undrar hur många som ridit utklädda till prinsessor och samtidigt druckit rosé? Det har jag.
På torget fick jag ragga ihop ännu mer folk. Hade ingen aning om vad som komma skulle. Nu hade jag klivit av hästen och vi hade lite fotografering alla tjejer och jag tillsammans med hästen som hette Nicholina. Ett roligt minne är när vi kommer till torget och det står flera med kameror vända mot rådhuset och vi tror att de är för mig de står där men så vänder vi oss upp och ser ett brudpar i Rådhuset. Haha. Sen får jag ett manus i handen och Abba låtar börjar spelas. Jag ombeds att hitta fem stycken skådespelare som ska spela upp brottstycken ur Mamma Mia med mig. Jippie. Men det är bara att göra och den första jag går på är Dallens pappa. Hon stod bakom ryggen och viskade till de andra ”han kommer aldrig gå med på detta”. Han blev ”pappa 1” och gjorde en formidabel insats. Får med mig lite andra personer b.l.a ett härligt ungt par. Frågar tjejen om jag får gifta mig lite med hennes snygga pojkvän och hon svarar något liknande med ”ja, ta honom bara”. Hon blev Donna och han blev min Sky.
Jenny ber mig ta ton och samla ihop ännu mer folk och i fem sekunder känns det jobbigt inför att behöva stå och gasta på torget men så är det bara att slänga bort alla sådana tankar och bara köra. Tricket är att vara så övertygande att ens osäkerhet inte syns. Jag tror att jag och min ensemble var övertygande för vi fick lite applåder och det var riktigt kul!
Sen måste jag blivit mer och mer på lyset för jag satte mig mot den stolpe där jag sa ”här kissar alla stans hundar”. Fick vila en stund med ett glas rosé. Vi var kvar på torget. Tissel tassel. Och vad händer sen? Jo, då kommer de fram med underdelen till ett påskägg och min gamla trumpet. Jag visste det. Mellan fyran och sjuan spelade jag trumpet, något jag och mina vänner har väldigt roligt åt än idag. De hade alltså fått mamma att gå in och leta upp min gamla trumpet på vinden. Förödmjukelsen ville aldrig ta slut. ”Ställ dig och spela ihop till en rolig kväll”. Herregud vad hemskt det lät och jag blev arg när jag inte hittade tonerna men det kanske inte är så konstigt när man inte spelat på tretton år. En kille gav mig en hundring, den kommer ni att få höra i evigheter. Han fick en Minthu och en pelargonkvist som tack.
Har ni någonsin spelat trumpet? I så fall vet ni hur mycket lungor och syre det går åt. Om inte så kan jag jämföra det med att blåsa ballonger. Har ni någonsin stått full iförd prinsessklänning på ett torg i stekande hetta och blåst upp ballonger? Skulle inte tro det. Herre, vad jobbigt det var. Och ändå fick jag fortsätta att vara musikant ända ner till hamnen.
Där tog alla en kisspaus och jag fick dricka lite vatten. Tack för den. Jag kom på en bra taktik att spela trumpet för de på uteserveringarna och inte gå förrän jag fått en slant. Det funkade. Sen slog vi oss ner i hamnen på filtar och Maria och Sandra kastade fram skagenrullar, godis, frukt, coca cola och ännu mer vin. Jag åt skagenrulle, banan och ännu mer vin. Minnena börjar bli alltmer diffusa men jag minns bara att vi hade det mysigt och fnissade och solen stekte på benen. Efter en stund kom Anna som åkt ända från Katrineholm men som stannat hemma på morgonen för att hon var sjuk. Kramar, puss och Anna tog en macka och en Smirnoff. Like it. Sen började det fnittras igen. Något tungt skulle hämtas och jag fick bege mig till hamntoaletterna med Anna och Michelle och jag fick ögonbindel så jag såg inte vad jag fick på mig. Strumpbyxor och en dräkt som jag fick flashbacks till graviditeten av. Ett par runda solglasögon och jag var klar. Tjejerna gapskrattade. Det fanns ingen spegel men så mycket förstod jag att jag var ett bi.
När jag kom tillbaka till alla tjejerna på gräset stod det stolar uppradade på gräset. En bandspelare framför och Jenny som säger ”Sofie, nu ska vi göra en grej och alla andra här är egentligen bara moraliskt stöd för dig”. Jag fattade ingenting av vad hon menade med det. Lite senare trillade dock poletten ner. Jenny lärde ut en stolsdans och vid ett tillfälle garvade Tove så mycket åt mig att jag brottade ner henne. Dallen stöp rätt ner i backen och stämningen var underbar. Efteråt har jag fått höra att tjejerna var mäkta obekväma med denna stolsdans men det visade de då inte där och då. Jag tyckte att det var grymt kul! De första vi tränade för var en tysk busslast som filmade oss. Måste även tillägga att hela dagen hade jag filmats, även nu. Jippie. Sen fick alla ta med sig en stol och lämna på Tullen. Jag vinkade av gravida Maria som sa att det var dags för henne att bege sig och ge upp. Stackarn hade sån foglossning att hon vankade fram. Var så glad över att hon hade varit med ändå.
Sen gick vi genom stan och jag som inte hade sett mig i spegeln tänkte inte ens på att jag såg ut som ett bi. Vi hade väldigt roligt åt alla som hade fått fula ”linnebrännor” nu inför bröllopet som de innan varit så nogranna med att sola bort. Haha. Väl hemma hos Dallen blev det mys på hennes föräldrars gräsmatta. Ännu mer alkohol och vad man kan kalla tjejsnack. Tjejsnack deluxe. Tjejsnack som aldrig någonsin får föras vidare. Tjejsnack som förs det vidare måste någon dö. Typ så. Mer av detta delar jag inte med mig mer än att det förkom ”Sant eller falskt” frågor om mig samt fotografier. Om Dallen och Tove någonsin gifter sig så, ojojoj vad de ligger farligt till. Dallen och jag har haft en bild. Eller hon har haft en bild som hon lovat att aldrig någonsin så länge vi lever och andas visa för någon. Nu har alla sett den. Haha.
Tack och lov fick jag duscha av mig all förnedring och sen började alla fixa och göra sig fina. Jag blev sminkad och fixad med i håret. En efter en kom de fram, superstylade och snygga och jag började ana temat. Alla hade något med leopard. Då började jag ana vad som komma skulle. Och mycket riktigt där kom den. Leoparddräkten vi haft så roligt åt i alla år. Ett litet festivalminne från 2002. Jag fick ha min svara kjol om jag ville för att inte skämma ut mig helt och fullt men det såg bara ännu värre ut som om någon som försökt att göra sig fin men ändå ser förfärlig ut.
Nere i hamnen väntade förrätt och varmrätt, jag åt en liten räklåda med chiliaioli som det bara gick att ta en knivudd av. Till varmrätt lamm. Stämningen var hela tiden på topp och förväntan låg i luften. Sen fick jag i uppdrag att gå runt och skåla med alla gäster och jag vet inte hur det kom sig men gästerna hade även ett litet uppdrag till mig. Vi satt kvar tills det blev mörkt och tomt i alla falskorna. Efter att de sista slattarna delats ut drog de mig vidare till Tullen. Där väntade ett reserverat bord och champange. Det var så gott! Jag drack det som vatten och satt och myste på en plats i mitten närmast väggen och pratade om ditten och datten. Då började den där stolsdansen komma på tal och jag fick veta att jag skulle få göra den alldeles själv inne på dansgolvet på Tullen. Nu förstod jag vad Jenny hade menat med det ”moraliska stödet”. Men jag hade druckit för mycket för att oroa mig över det. Sen kom det in en shotbricka med något rött och sliskigt. Jenny säger: ”Sofie, visst är det lugnt om vi bränner dina trumpetpengar på lite shotar och bubbel”. Bring it! Vid ett tillfälle kommer Sandra och gastar ”men vad är det här? Du är ju inte alls full – drick”. Och så ger hon mig det ena efter det andra. Sen var det dags för stolsdans och jag reser mig. Och jag sätter mig. Herregud vad det snurrade. Hur ska detta gå? Jag minns att jag sa till Jenny ”du måste visa före för jag minns inte ett enda steg”.
Fick åter igen gå en förnedringsrunda och samla ihop publik och sen var det dags. Det var bara att stänga av och köra. Och som jag körde. Har fått mycket beröm över detta efteråt. Jag njöt. Sen börjar allting maxas. Allt är så roligt, galet och underbart och jag bara går och skrattar och är i eufori hela tiden. Tyvärr måste min kusin lämna oss och bege sig hemåt. Då är klockan ett. Jag har hållt ut längre än Martin och allting är så underbart. Vill bara att tiden ska stå still. Sandras Marcus kommer och allt bara maxas. Gör den snyggaste sordin någonsin från Tullen, Marcus bär mig från ena utestället till det andra. Klockrent.
Vi tar oss an Fyren där det är mycket mer människor ute. Träffar den ena och den andra och det blev dans ända fram till stängning. Vid ett euforiskt tillfälle faller jag och Sandra tätt omslingrade rätt ner i golvet. Jenny berättar efteråt att det såg riktigt illa ut och att hon tänkte ”nu är det kört”. Men vi var pigga på benen igen och nästan alla härjade på som om det inte fanns någon morgondag. Jag var så lycklig och lyrisk. Ville aldrig att det underbara skulle ta slut. Men sen är det dags för sista låten. Alla tjejerna är samlade. Förväntningarna är låga. Helt oväntat kommer något av de finaste stunderna. Alla står på helspänn och undrar vilken låt som ska knyta ihop vår majestätiska dag och bli den vi alltid förknippar den med. Det är alldeles tyst och så ur högtalarna kommer ett intro och jag är den första att skrika rätt ut. Banjoversionen av ”somewhere over the rainbow” som jag älskar. Så otippat. Alla tjejerna håller om varandras axlar och går sakta runt i en ring och alla sjunger högt.
Då släpper det. Det blir helt plötsligt för mycket kärlek och eufori, allting kommer ikapp. Jag tittar på alla och tårarna rinner ur mina vidöppna ögon. Så full av kärlek. Så lycklig. Jag kan inte förstå att just jag har alla dessa fina vänner runt om mig. Det är bara för mycket. Jenny kommer fram för att kolla ”Sofie – är du bara lycklig eller är du ledsen på riktigt”. Jag svarar gråtandes ”bara lycklig”. Och ringdansen fortsätter. När låten tar slut går vi ut och jag fortsätter att bara gråta.
Vi kramas och vi börjar så småningom skiljas åt. Alla åt varsina håll. Men Jenny, Anna S och Anna G går hem med mig och på trappen möter jag grundaren till allt detta spektakel. Den jag inte fått prata med på hela dagen. Den jag blivit straffshotad för när jag försökt kontakta.
Mina fina Martin.
Jag dundrar i säng och innan jag vet ordet av sover jag lyckligt djupt.
Som ni kanske förstår så bygger en lyckad möhippa på att göra den så personlig som möjligt. Allting som tjejerna valde att göra för mig har en bakomliggande symbolik, anekdot eller personlig förankring i mig. Jag förstår inte hur de kan minnas så mycket och hur de kunnat lyckats med allt. Bakom min dag ligger ett enormt förarbete och engagemang och jag är helt mållös, helt förstummad över allt de gjort för mig. Alla som varit engagerade på ett eller annat sätt. Det är magiskt. Vänskap och kärlek - det finaste som finns.
