-
I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Det blir väl istappar och skare, snömodd och rimfrost och smällkalla mycket stjärnklara nätter. Och en och annan snöstorm med drivor och flingor stora som lovikavantar.
Nå i vintermörkret får man tända många ljus.
I vinterland kan man göra snöänglar och åka pulka. I vintertröjorna ser ingen att man inte gått ner utan upp det senaste året.
I vinterträdgården äter småfåglarna frön vid fågelbordet och haren gör roliga spår i snön. Mördarsniglarna är puts väck och man måste inte rensa ogräs. Och verkligen inte raka benen.
I vintertid kan man elda i kakelugnen och fika, titta på filmer och läsa böcker. Och lyssna på musik.
Men man kan också fortsätta vara här. Bland vänner.
Här, där vi pratar om barnen vi burit och bär och dem vi längtar att bära. Här, där vi bär det någon inte orkar bära ensam. Och där vi delar allt man någonsin kan komma på att dela. Där skratt, ilska, längtan och gråt blandas i en märklig brygd, jämte hopp, oro, rädsla och humor.
Så att sorgen blir halv och glädjen dubbel och livet så mycket lättare, rikare och större.
"Håll ljuset högt på färden, det finns bara en som du i världen"/Lundell
Gamla tråden: www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3807747.html -
Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Tittar in, liten tjej är nu en vecka vi tackar för alla gratulationer
Allt går fint, hon ammar som sjutton och sover massor, inklusive tre eller fyra timmar i sträck på natten (peppar peppar, vågar snabbt skriva det för då ändrar det sig väl). Inga förkylningar än tack och lov. Storasystrarna är glada och har studsat in i nästa trotsfas båda två. Det var likadant förra gången minns jag.
Min pappa levde ett par dagar efter att hon föddes, så nu är det pyssel med begravning och annat. Det var så väntat, jag har tagit farväl så många gånger redan och sista veckorna var han inte kontaktbar ens. Det känns bara som en lättnad och jag är så tacksam att jag hann föda i lugn och ro.
Hade jag inte fått den tidigare igångsättningen (fyra dagar) så hade det inte blivit så. Lilla tjejen hade dessutom viss påverkan av överburenhet och vi har ju sedan i måndags för låg kapacitet i förlossningsvården i Stockholm, så det var alla rätt för mig med igångsättning när det blev.
Men begravning med knappt treveckors känns sådär ska jag ärligt säga, det är bara vuxna dock och inga trånga lokaler och jag får hålla henne från alla som ser förkylda ut och vara lite bitchig med att man inte får hålla så ordnar det sig nog. Har en läkarsläktning som morrat redan åt att vi ska behöva dra iväg henne så här i RS-tider, men vad ska man göra. Släktningen lär väl agera bodyguard mot närgångna tanter dessutom...Det är 25 mil enkel väg dessutom men hon har det bra i bilen och vi får pausa en del.
Så mycket ego och många tankar såklart. Nu har lilla sovit nästan tre timmar - lurar på om jag hinner lunch... -
September; Beklagar sorgen efter din far. Men en sån välsignelse att du hann föda i lugn och ro.
Lilltjejen låter helt underbar och ja, det där med trotsen som infaller i samband med småsyskons födelse... låter bekant
Solde, jag undrar också hur det går!
Svärmor har kommit hem, väntar på ny op-tid. Är i hyfsat bra form.
Här förbereder vi överraskningsbesök.
Flickornas kusin på sin pappas sida (hon är 21 år och bor i Sthlm) ska komma upp över helgen och överraska flickorna. De kommer gråta av lycka!! De har längtat såååå efter sin kusin, som de inte sett på ett par år.
Allt går fint, hon ammar som sjutton och sover massor, inklusive tre eller fyra timmar i sträck på natten (peppar peppar, vågar snabbt skriva det för då ändrar det sig väl). Inga förkylningar än tack och lov. Storasystrarna är glada och har studsat in i nästa trotsfas båda två. Det var likadant förra gången minns jag. 
