Skilsmässa??

Oj...såg att någon hade skrivit om exakt samma sak för en liten stund sen. =)

Kanske inte ska ta just "tills döden skiljer oss åt" så alvarlig och bokstavlig.

Du kan ju se det som i att man kan göra sitt bästa och hoppas och vilja att det blir så!

Det är väl också olika hur man ser på motgångar i ett förhållande.

En del ser grannen gröna gräs och längtar dit och andra vattnar sin egen gräsmatta.

Motgångar kommer men de går att hantera, ibland på egen hand men om det inte funkar skall man inte vara rädd att ta hjälp av utomstående.

Jag brukar påpeka i vigseltalet att de just lovat att gemensamt ta ansvar för sin relation och att det innebär att ta hjälp utifrån om det är vad som behövs.

Egentligen är det ju inte så konstigt; bryter jag benet så sitter jag ju inte hemma och försöker spjäla det själv utan söker upp akuten för att få hjälp av de som vet hur man gör. Samma sak borde gälla i en relation, eller hur?

Burre Präst skrev 2009-01-24 14:47:19 följande:

Åh vad bra!

Precis så tänker jag/vi: vi ska båda gör allt som står i vår makt för att få äktenskapet att fungera. Detta inkluderar hjälp utifrån om det behövs. Alltför många är rädda för detta - ser fram emot dagen när det är lika accepterat som att gå till en läkare!

Det var bra skrivet!

Burre Präst skrev 2009-01-24 14:47:19 följande:

Det finns inga garantier. Ett äktenskap är inget bindande kontrakt i den bemärkelse som vissa verkar tro, dvs de som inte vill gifta sig för att de "inte tror på äktenskapet" eller av annan lam anledning.
Tror man inte på äktenskapet tror man väl inte heller på någon relation öht. Förvisso är det ju lite annorlunda för oss som lever med en religiös tro, äktenskapet är oerhört viktigt och det måste välsignas av Gud. Men fungerar det inte så finns det ju som sagt hjälp att få, alternativt skilsmässa. Man blir ju inte heller märkt för livet efter en skilsmässa som "begagnad" som det förr ansågs om änkor, skiljda kvinnor osv.
Har man bara de rätta intentionerna och hjärtat på rätt ställe så löser det sig.
Sen kan man ju även få många fina år tillsammans med någon och sen tar kärleken slut av olika anledningar, då ser jag inget fel i att man går varsin väg och får en chans till.

Baby S skrev 2009-01-25 17:40:12 följande:

Vilket struntprat!!

Snarare är vi många som inte behöver någon ceremoni inför släkten eller osynliga väsen för att hålla ihop. Det räcker gott för oss att vi redan lovat varandra att leva tillsammans, tyvärr håller det inte juridiskt.

Men i allt utom juridisk bemärkelse har det fungerat i 20 år, genom småbarnsår, glädje och sorg.

Att sedan ett bröllop är en utmärkt anledning att samla släkten och festa natten lång är en helt annan historia.

Min sambo vägrar ta hjälp utifrån. Så om det verkligen kommer att behövas någon gång kommer det bli skilsmässa utan att vi ens fått försöka få hjälp.. :o(

Det handlar om personliga skäl som han inte vill dela med sig av, vilket jag måste acceptera. Men det kommer att vara han som får skulden om det någon gång blir skilsmässa... :o(

Oj, när du skriver så där låter det som om du redan har bestämt att det är din mans fel ifall ni skiljer er. Men det är ju båda som måste jobba på det!!

Sen kan jag hålla med om att det kanske är lite destruktivt att säga att "jag vägrar söka hjälp", innan man ens har hamnat i den situation då man behöver hjälp... får hoppas att ni aldrig hamnar där.