Ångest...(om barn)...

Det är ganska vanligt att vänta att skaffa barn tills man är över 30 och mycket kan ju hända på tre år! Jag kan inte tänka mig att statistiken kan ligga på 50% när man fyllt 30 att få barn med Downs syndrom. Däremot ökar risken efter 40 års ålder.

Jag har lite svårt att reda ut om du VILL ha barn, eller om du känner att det är något man SKA? Oavsett så ska du inte känna någon stress, du är bara 27 år gammal, många väntar tills de är 37 idag innan de skaffar barn. Och, att mannen du skaffar barn med är rätt person att bli far till dina barn är ju oerhört viktigt och du är verkligen mogen som sätter det före din längtan efter barn.

Jag är 32 och har länge sagt att "om tio år så..."Nu kan jag snart inte säga det längre...
Risken för D S ökar väl från 35, med en markant ökning sen vid 40. Men de flesta barn som föds är ju friska! Du ÄR ju ung och har fortfarande tid på dig!!

man vet aldrig om det är 100% rätt! finns heller ingen garanti på sånt...

Oj tack för svar alla.

Självklart inser jag att man inte kan säga med säkerhet vad som händer i framtiden ang potentiell far till barnet men att när det blir dags känna att det känns bra och att det känns rätt är viktigt för mig.

Jag VILL ha barn, då jag anser att det till viss del är meningen med livet.

Ni har lugnat mig lite med era svar men som vanligt tor jag att när det gäller mig så är det säkert ngt fel och jag har dåliga anlag osv.. =( usch vad trött jag blir på mig själv.

Men 20talsbruden att höra att du resonerar så lugnar mig också. Det känns skönt jag har precis fyllt 27 och har ju ett litet tag kvar till 32...

En sak som faktiskt späder på ångesten är att jag känner på mig att mina föräldrar vill att det ska bli dags snart, även om de aldrig skulle pressa mig, men jag känner det...

På vilket sätt menar du att det är meningen med livet? Det är inte mitt syfte att pressa fram svar ur dig, mer att få dig att tänka själv. Jag respekterar att människor vill skaffa barn, men jag kan i mitt stilla sinne tänka att när man sitter där med föräldrapenning, sömnlösa nätter och ingen tid för sig själv eller varandra så kanske "meningen med livet" inte är så rosenskimrande som man trodde och hoppades.

Som uppväxt med gamla föräldrar kan jag säga att jag är väldigt glad som fick barn (inte skaffade, inget planerat) vid 16 och sen 23års ålder. Nu har jag hela livet framför mig. Och sak samma om det inte var rätt man (tänker på mitt andra barn). Livet är aldrig säkert, allt kan förändras på en sekund!

Jag har alltid svårt att förstå hur man som närmre 40 (eller ve och fasa, ÖVER 40) väljer att skaffa barn. Och värst av allt, tanken att - ett barn kanske kan rätta till våra problem.

Känner du dig osäker på din kille idag, kanske det är bra att vänta och se om det bättrar sig såklart. Nästa månad kanske du vaknar upp och känner att han är den bästa pappa ditt barn kan få. Oavsett ni lever ihop i framtiden eller inte.

Tooticki: Där tror jag många barnlösa har en skev uppfattning. Vi pratade om det igår, jag och min sambo, om hur barnlösa par ser oss cykla omkring med alla barnen och tänker att: åh, vilken en idyll, så vill vi också ha det.

Det är jobbigt att ha barn! Jag älskar våra veckor då barnen är hos sina andra föräldrar. Det är HAN och JAG. Och vi kan vara hur ansvarslösa som helst (bara vi sköter våra jobb... ;)).

Däremot, den kärleken man får uppleva MED barn slår allt det jobbiga. I slutändan. Även fast man sitter där, ensam och bortglömd med arga barn som bråkar med varann och ett pubertetsbarn som säger att allt är ditt fel mamma! ...

Jag kan inte säga varför eller varför inte jag bara känner i magen att jag vill. Jag tror inte att det är så "hemskt" med barn som alla säger, bråk gråt ingen sömn, inget sex, förstörd kropp och spräckt både här och där...Kan säkert gälla för vissa men tror inte det är ngt som är vanligt generellt...

Jag är glad på samma sätt som du janedoe, att jag INTE skaffat barn så tidigt då jag verkligen levde livet då, med allt vad det innebar och JAG var defenitivt inte redo för barn då, hade aldrig klarat det när jag var 16. Där med inte sagt att du inte gjorde det men alla är vi olika...

Hur gamla är ni som skriver, och har ni barn? berätta ni som vill...

Alltså vad jag menar är att det inträffar, men att vissa upplever det jobbigare än andra...