Jo, det är underbart. 
Första gången vi träffades sa min blivande till mig - på fullaste allvar - att jag var den mest fantastiska person han någonsin träffat och att han redan visste att vi skulle tillbringa resten av livet tillsammans.
Jag tyckte han var lite galen. Men jag hade ju samma känsla av att det här var Rätt med stort R. Och nu när vi känner varandra utan och innan så vet jag ju att det stämmer...
Han är inte så mycket för stora romantiska gester, men han gör ofta de där söta små sakerna som gör vardagen lite magisk och som jag älskar. Han lägger saker jag säger på minnet - som jag knappt själv kommer ihåg att jag sagt - och överraskar mig med när jag minst anar det. En pocketbok med någon författare jag gillar, en parfym som jag nämnt i förbigående eller saker jag kommenterat i ett skyltfönster... såna saker, som jag inte ens tror att han lyssnat ordentligt på.
För några helger sedan när vi var på ett uteställe, blev han ganska full och hittade en främmande man att prata med (ni vet, såna där otroooligt djupa diskussioner som man bara kan ha med främlingar på fyllan!). De satt och pratade i evigheter, och till slut blev jag nyfiken så jag flyttade mig närmare för att höra vad de pratade om... och då fick jag höra min blivande man sitta och berätta för den totalt okända mannen om hur underbart vårt förhållande är, hur lycklig jag gör honom och hur man bara VET att det är rätt när det är rätt.
Alltså, det är trevligt att få komplimanger, men det är något extra speciellt med den där känslan att få höra fina saker sägas om sig själv av någon som inte vet att man lyssnar...
Hihi, det här blev långt och osammanhängande... men jag blir så innerligt lycklig när jag tänker på vilken tur jag har haft som har hittat någon att älska som älskar mig lika mycket. Och att han dessutom är min bästa vän, någon att skratta med och gråta med och som tycker att jag är underbar både när jag lyckas och när jag klantar till det... den känslan borde alla på jorden få uppleva.
