Hjälp, jag har jättebröst!

Ni som har gjort en bröstförminskning, hur har ni gått till väga? Vilken "sorts" läkare har ni kontaktat, gynekologen, någon på vårdcentralen eller nån annan? Hur har ni blivit bemötta, har det varit svårt att få en remiss? Har själv stor byst som gör att jag har ont i skuldror och axlar. Men jag har hört att det är väldigt svårt att få en sån operation betald av landstinget, att dom har blivit väldigt restrektiva med sådana operationer. Då kvarstår att betala själv, och det kostar en hel del...

Hej Anonym!

Det enklaste är att du kontaktar din vårdcentral och bokar in ett läkarbesök där. Distriktsläkaren remitterar dig sedan vidare till närmaste kirurgiska/plastikkirurgiska klinik som utför dylika ingrepp. Att få en remiss från distriktsläkaren är inte svårt - problemet är att bli accepterad som operationskandidat av kirurgerna. Kriterierna för operation på landstingetsbekostnad är inte enhetliga över landet varför jag svårligen kan ge deig en uppfattning om just du kan fåoperationen betald av det offentliga. Gör ett försök helt enkelt!

På många ställen vill kirurgerna att remissen kompletteras med ett fotografi av bysten - kan vara bra att ta med redan vid vårdcentralbesöket.

Väntetider etc varierar från landsting till landsting men generellt sett är köerna långa.

Kirurgerna som utför ingreppet brukar kräva att man är normalviktig.

Har själv gjort en operation för några år sedan och är supernöjd. Visst får man ärr men de bleknar efter ett par år och det mesta av känseln kommer också tillbaka även om det tar längre tid än vad man kan tro. Har inte prövat att amma än men åtminstone häften av dem som gjort en bröstförminskningsoperation kan amma.

Att du inte provar att gå ner i vikt innan du bestämmer dig för en operation. En operation är alltid en risk. Många som går ner i vikt får uppleva att det första som försvinner är brösten, redan efter 3-4 kilo.

Jag skulle aldrig lägga mig på operationsbordet innan jag provat alla andra metoder. Att gå ner i vikt är ju dessutom gratis :)

Jag är normalviktig efter att ha gått ner 21 kg... Visserligen blev bysten mindre, men inte så mycket som jag hade trott.

Jag opererade mina bröst för lite mer än 13 år (vid 17 års ålder) sedan och har inte ångrat mig en sekund. Tvärt om har det verkligen ökat min livskvalitet!

Visst, när jag var yngre, kunde det kännas lite kymigt första gången jag visade mina bröst för en ny bekantskap, men det lär man sig att leva med.

Jag hade tidigare ont i axlar och rygg iom den tunga och otympliga bysten. Jag hade mycket svårt att hitta BH, samt hatade att springa pga allt "skumpande".

MEN:

Ja, man får sämre känsel efteråt! Enligt mig är det dock värt det!

Ja, man kan få fula ärr, men det är det också värt! (På mitt ena bröst är det riktigt fult, medan det knappt syns på det andra)

Jag ser INTE bröstreduktion som en skönhetsoperation, utan som en ren avhjälpande operation. (Mina ärr bidrar iofs till att understryka den uppfattningen...)

Efter operationen har jag mycket lättare att köpa BH (även om jag inte skulle drömma om att köpa en billig och sladdrig modell bara för att jag skulle kunna - vill ha stadig kvalitets-BH). Jag har inga problem med att springa/sporta - hittar lätt bra och stabila sport-BH. Min axel- och ryggvärk försvann direkt.

Min mor har för övrigt också opererat sina bröst. Hon gjorde en förminskning vid 45 års ålder. Det enda hon ångrar, är att hon inte gjorde det mycket tidigare!

Du som undrar hur man gör: Vårtgården skärs bort och placeras "högre" upp. Sen skärs det som ett "ankare" rakt ner och in under bröstet. "Innanmäte" tas bort och huden sträcks ihop och sys ihop. Brösten får vanligen en naturlig fin form, men som sagt ovan, visst syns ärren. (Åtminstone de första åren)

När jag opererades, frågade jag om sannolikheten till att jag skulle kunna amma i framtiden. Till svar fick jag att förmågan minskade med ca 50% iom operationen. Har du planerat att bli gravid igen inom några år, kan det ju kanske vara lämpligt att vänta tills detta är avklarat. Det är ju inte fel att kunna amma... (Eller åtminstone ha bättre sannolikhet att kunna göra det)

Jag vet att det idag är hyffsat svårt att få remiss till operation, då det inte utgör ett "prioriterat" ingrepp. Men jag vet inte hur det fungerar privat - det kan ju vara en idé att kolla upp.

Förresten, ang. vikten; nä, denna typ av ingrepp görs helst inte på överviktiga personer eftersom det kan åtgärdas/försvinna vid en viktminskning. Personligen tycker jag faktiskt att det är bra att läkarna inte opererar i "onödan" - det är ju faktiskt inte fel att påpeka att övervikt dessutom är skadligt för hälsan. Och jag tycker att läkare gör rätt i att prioriterar arbete med folkhälsa och förebyggande vård. Däremot kan jag inte tänka mig att en läkare skulle anse att en person med stl 38/40 är överviktig... (Eller BMI under 25 för den delen) Men detta är ju ett annat ämne....

I vilket fall: Lycka till i vilket val du än gör!

Måste bara berätta, var hos en plastikkirurg igår och har fåttt godkänt en bröstförminskningsoperation som landstinget bekostar. Är jätteglad, äntligen ska jag "bli av" med mina tunga bröst. Detta har jag gått och funderat på i många år, och va så nervös inför läkarbesöket igår. Efter mindre än fem minuter, sa läkaren att jag var "ett klart fall" för operation. Kunde knappt fatta det, jag var så inställd på att det inte skulle bli ngt. Så nu ska jag opereras om ca tre månader. Känner mig ganska nervös inför själva operationen och inför att bli sövd, men längtar ändå redan!!!

Hej!
Oh, så glad jag är att det finns andra i liknande situationer! 65F här!

Jag avskýdde dem. Tunga, onödiga, i vägen, och en massa folk fick för sig att det var ok att kommentera. Jag tog danslektioner, och vissa rörelser kunde jag inte göra alls. En Golflektion slutade med att jag grät. När jag hade mindre gott om pengar, kände jag mig som ett freak när mina tjejkompisar handlade på H&M. Snygga, fräcka, figurnära kläder fanns inte i min storlek eller så såg de bara slampiga ut. Bikini? Inte att tänka på. Snacka om att inte passa in i normen! (Besvärlig kund!) Så jag skämdes!

Framför allt tyckte jag det kändes som om de klistrats dit utanpå min kropp. Ingen del av mig. Sen fick jag höra att jag refererats till som "hon med brösten".
Jag gick ner till 45 kg, och det enda som inte försvann var tuttarna. (1.6 m pinne med ryggsäck fram. Väldigt vackert...)

För egen del har jag beslutat mot operation. Bra behåar gjorde mycket för mig (10Q figleaves!) Idrotta skulle jag inte göra ändå. (Lathund!)

Dels kan det hända mycket med figuren om jag får barn, de kanske kommer att "behövas" då.
Dels har jag inte ärvt nåt annat av farmor.....
Dels vill jag inte behöva ändra på mig! Jag tycker det är underklädesindustrin som ska ändra på sig! (Än en gång, Tack, figleaves...)
Och om jag får en dotter med samma problem, vill jag att hon ska veta att även om alternativet operation finns, så duger man även om man inte anpassar sig. Typ.
Det tog 15 år efter att de växt ut, men nu börjar de kännas som mina egna....

Lycka till med operationen!

Erika:

Grattis! Va kul, förstår att du är glad. Jag skrev ett inlägg strax ovanför ditt (den 4/12 kl 06:17) och berättade att jag har fått en operation godkänd. Känns jättebra, kan knappt fatta det! Så i mars är det dags för min del.Lycka till!