Gammalt som borde vara glömt

Till att börja med vill jag bara säga att det är väldigt bra och starkt av dig att du kunde lämna ditt förra förhållande och att du bearbetat/ar det du varit med om. Jag förstår att det ibland kan kännas som att du lämpat över mkt på din sambo, men, det är ju bland annat det man har varandra till. Nästa gång, så kanske det är din tur att vara stöttepelaren och finnas där för honom. Att ni tagit er igenom den tiden tillsammans är beundransvärt!

Sedan vidare till bröllopsdatumet, så vet jag inte vad som är rätt att göra så att säga. Om du ska strunta i kopplingen till ditt ex och "sätta dig över" det hela. Eller om ni ska byta datum, så du inte alls behöver tänka på det, varken nu eller i framtiden. Kan ni tänka er något annat datum? Har ni hunnit bokat något till det datumet? Skickat ut inbjudningar? Om det inte är så att tex er drömlokal bara är ledig det datumet eller att ni redan hunnit skicka ut inbjudningar, så finns det ju egentligen ingen anledning till att inte byta. Folk byter ju vigseldatum hela tiden pga diverse anledningar, så det kan väl ni också göra.

Hej!

Jag vet inte alls hur jag ska kunna råda dig egentligen men jag råkade ut för något liknande med mitt x. Han slog inte så ofta men han tryckte ner mig desto mer. Det enda jag kan säga är att jag har kommit över de jobbiga dagarna som påminner om honom genom att skapa mig nya minnen på just de dagarna. Det har fungerat bra för mig. Att ha dåligt samvete för att man känner att man "lämpat" över sina bekymmer på sin nya känner jag också igen men ser man det på ett annat sätt så är det kanske hans förtjänst att du kommit så långt som du har.Så känner jag inför min nya och när jag talade om det för honom så lyste han upp och kände sig stolt över att han fått mig tillbaka på rätt bana igen, att han kunde hjälpa till med det. Dessutom tror inte jag att din nya känner att han har "fått tagit" utan för honom är det nog bara en självklarhet.

Hoppas du hittar kraft att "bli av" med ditt x så mycket det går och att du och din nya får ett fantastiskt liv tillsammans!

Kram 

Grattis till att ha varit så stark så att du tog dig därifrån.

Och grattis till att ha hittat en så bra man som finns där för dig.

Skulle du kanske kunna se datumet på ett annat sätt?
Jag tänker mig lite typ:
Att jag gifter mig på x-ets namnsdag visar mig att jag defenitivt inte har några band kvar till honom. Jag behöver inte respektera hans "speciella" dagar och att vi firar vår kärlek på hans dag är något som kommer att stärka mig framöver. 

daniiel: Tack, jag försöker att säga det till mig själv också, att jag är stark och allt det, men det låter så platt när man säger det för sig själv. Min sambo och jag har redan gått igenom hela det här "for better or worse, sickness and health" under de år vi varit tillsammans. Jag har stöttat honom många gånger redan nu när anhöriga blivit sjuka och gått bort, bland annat. Anledningen till varför vi vill gifta oss nu är ju att vi får varandra att må bra och att vi gör varandra till bättre människor. Ingen kan få mig att känna mig så älskad som min sambo. Därför älskar jag honom mer än allt annat.
Angående datum har vi inte berättat för någon än, bara gett hintar om vilken tid på året osv. Så jag tror jag ska prata med min gubbe om att byta datum. Han är van att jag blir hispig, så han tar det med jämnmod.

Anonym: Av någon konstig anledning så tror man att man är helt ensam om att ha varit med om det. Mitt ex misshandlade mig egentligen inte särskilt ofta, det var någon enstaka gång, men jag lät honom bryta ner mig mentalt. Jag hade i stort sett ingen kontakt med min familj under ganska lång tid på grund av honom. De sa att han var dålig för mig och jag skämdes för att de hade rätt men vågade inte berätta för någon eller lämna honom.
Min sambo var den första jag berättade för när minnena kom tillbaka och han var mest bara tacksam för att jag litade på honom nog för att säga det. Nu vet han om att han är klippan i mitt liv och den jag vill leva med för alltid. Han pratar om barn och framtiden, att bli gamla tillsammans och allt det där som jag inte vågade tänka på med mitt ex. Jag försökte bara överleva då. 
Nu vet jag mer vad allt berodde på också, varför jag inte ville se vad som hände. Pusselbitarna har fallit på plats. Att kunna säga att jag inte är deprimerad och rädd längre, det trodde jag inte skulle kunna hända under månaderna och åren då jag bara grät och var rädd jämt.  

Jag tycker att det har varit rätt av dig att inkludera din pojkvän i detta. Det är ditt liv, dina upplevelser och det är du som måste bearbeta det. Det som har hänt påverkar dig för livet och gör dig också till den person du är idag. Känn inte att du lämpar över på din pojkvän. Han är ju med dig, och har varit det hela tiden, eller hur?

Jag har varit med om något liknande, fast jag är på andra sidan. Det är min pojkvän som blev förföljd och hotad av sitt ex. Det är helt sjukt, "någon" anlade till och med en brand i hans lägenhet, men fallet lades ner i brist på bevis.

Han har däremot inte velat prata med mig om det. Vid tiden när rättegången (för allt annat som gick att bevisa, förutom branden då) så fick jag tvinga honom att berätta vad som hade hänt, för det påverkar honom så mycket. Jag vill veta varför han reagerar som han gör på vissa saker, hur han känner och vad jag kan göra för honom.

Vad jag vill säga är att det är rätt att inkludera din nuvarande pojkvän. Han måste få veta, även om saker är svåra för honom att höra.

Jag förstår vad du menar, men på något vis har vi ju ändå ett band. Det har varit skitjobbigt ända från start, för vi hade massor av gemensamma kompisar som vi nu har delat på. De få som fortfarande är gemensamma har jag dålig kontakt med och är rädd för att prata med då jag inte vet vad jag kommer få veta. Jag vet inte heller vad de berättar om mig för honom. 
När jag tänker på min bröllopsdag så vill jag att det bara ska vara vår dag. En dag då vi får fira hur mycket vi älskar varandra med våra nära och kära. Jag vill inte att den ska bli ett statement gentemot mitt ex. Han får göra vad han vill med sitt liv så länge han håller sig utanför mitt. 
Även om jag sagt att jag inte vill ha kontakt med honom så respekterar han inte det, åtminstone inte i perioder. Så om jag kan göra en så enkel sak som att ringa lokalen vi preliminärbokat och flytta bokningen en vecka framåt så kommer jag att må bättre. Men jag förstår om det kan ses som att jag undviker honom och på så sätt ger honom mer utrymme än han förtjänar i mitt liv. Det är en balansgång på en knivsegg. 

Du ska göra det som funkar för dig. 
Jag (personligen) kan bli lite sådär "du ska tametusan inte bestämma över mig så nu har jag valt det här datumet och så skiter jag i resten" när det gäller såna grejor  
Men då ska det kännas stärkande för en själv också, och inget som liksom hänger över en.
Jag skulle nog ha glömt vem som hade namnsdag där eftersom jag aldrig har firat en namnsdag i hela mitt liv  

Jag förstår dig fullt ut! Innan min nuvarande så levde jag i 3 år med en man som misshandlade mig(mestadels psykiskt,, låste in mig ibland och med olika bestraffningsmetoder. Men även fysiskt ibland)

I början av den relationen jag har idag så kunde jag bryta ihop om min sambo höjde rösten vid datorn eller annat. Trots att jag vet att min nuvarande aldrig skulle göra mig illa så finns rädslan inbyggt i kroppen. Jag har aldrig gått i terapi men det blir lite bättre hela tiden. Jag klarar fortfarande inte av att gräla med min nuvarande utan att bli rädd. Så det är tur att vi aldrig grälar :) Istället låtsas-skriker vi på varandra ibland för att få ut frustation och träna mig på att det inte är farligt ;) Min nuvarande är en underbar man :)

När mitt ex äntligen flyttade så berodde det på att polisen kom. Polisen tog in honom för hot, misshandel och grovt kvinnofridsbrott. Men i brist på bevis så släpptes han.. vilket ärväldigt vanligt. Hade han fått ett straff så hade mina känslor nog varit annorlunda.

Jag har lärt mig inkludera honom och jag har berättat att jag har dåligt samvete över vad jag lastat över på honom. Men på något vis är det ju det som att leva tillsammans innebär, att man delar på bördan. Att jag vågar berätta för honom hur jag känner om små och stora saker är helt enormt för mig. Jag var rädd för det i början, men nu är det ganska naturligt. Han kan sucka och himla med ögonen ibland, men det kan jag leva med :) 

Mitt ex mamma firade namnsdagar lite som födelsedagar, och en sommar var jag tvungen att baka till mitt ex för att fira hans namnsdag. Därför hatar jag den dagen lite. Jag pratade min min sambo och med min syster igår och ingen av dem tyckte att det var något konstigt eller dumt.

jeanettejohansson: Det som berör mig mest med den här tråden är att det är så många andra som varit med om samma sak. Jag har på något vis alltid trott att jag har varit ensam om det, fast jag ändå vet att jag inte är det. Att gå i terapi var inget jag ville från början, men det blev enda lösningen eftersom jag mådde så dåligt och var så otroligt rädd fast jag hade flyttat långt bort från mitt ex. 
Jag kan bli rädd för min sambo ibland nu fortfarande, men då kan jag säga det till honom. Vi bråkar och höjer rösten ibland, men jag känner mig aldrig hotad som med mitt ex. Åtminstone inte nu längre. Jag kan fortfarande få panikattacker när min sambo håller om mig för hårt utan att jag är beredd på det, och jag klarar inte av att saker rör sig mot mitt ansikte eftersom jag är rädd att bli slagen.

Värst av allt är egentligen att inget av det här syns på utsidan. Jag trodde i flera års tid att han skulle leta reda på mig och skada mig, men ingen som jag inte berättat för vet om hur rädd jag varit. Och en del som jag berättat för verkar inte bry sig utan tycker det är okej att skämta om våld mot kvinnor. Jag blir så vansinnigt besviken och förbannad att jag bara vill gråta. 

Nej det är varken konstigt eller dumt.
Och alla reagerar vi på olika sätt. Om det stör dig mycket så ska ni byta dag om det går. Helt klart  
Om dom har haft en tradition av att fira namnsdagar stort så blir det ju också en annan grej... Jag minns knappt när jag själv fyller år liksom  
Det är väldigt lite saker jag firar på bestämda dagar, jag firar hellre när dagen är grå och man behöver muntras upp. Men det är jag det.
Och du är du... Och vi har alla rätt till våra känslor, speciellt om man har extra bagage...

Jag har blivit mordhotad, knivrånad, misshandlad både psykiskt och fysiskt. Det har först brutit ner mig och sen gjort mig stark.
Nu lever jag mitt liv som jag vill leva det. Men självklart utan att trycka ner andra för att komma dit jag vill.
Vi som haft hemska händelser i vårt liv har kanske en annan förståelse för sånt... 

Ja, jag tror du har rätt. Jag pratade med min sambo och min syster igår, så nu är det ordnat. Ingen av dem tyckte att det var konstigt. De förstår, eller försöker åtminstone förstå, vad jag har varit med om. 
Redan innan jag träffade mitt ex och han vände upp och ner på min värld så hade jag aldrig kunnat tänka mig att trycka ner någon annan för att må bra själv. Nu förstår jag att det var det han gjorde mot mig. Genom att behandla mig som skit och trycka ner mig i skoskaften så stod han över mig, fast han själv mådde dåligt. Varför han mådde dåligt kommer jag aldrig få veta, och helt ärligt så bryr jag mig inte. Om man inte kan göra något bättre av sitt liv för att man haft en taskig barndom eller vad fasen som helst så har man ingen rätt att få andra att må dåligt.
Jag hoppas bara att jag var den sista han behandlade så.  

Du ser... det löser sig 
All skit löser sig - sa han som sket i vasken 

Ja vissa reagerar tyvärr så på dålig behandling... Dom hittar någon som dom kan trycka ner i sin tur för att då känner dom sig lite bättre.
Om man kliver på någon så kommer man lite högre bort från skiten liksom...

Det här är ändå något som har bidragit till att du är den du är i dag.
Det kommer att göra dig starkare i längden även om det inte känns så just nu kanske.
Lycka till nu med din fortsatta planering  

Jag började den här diskussionen eftersom jag hade lite ångest över vad jag utsätter min blivande man för, men samtidigt så vet jag att han ställer upp för mig oavsett vad som händer. I helgen förklarade han för mig att jag är den enda flicka han någonsin älskat. Förutom sin mamma då, men det är ju inte samma sak ;) Såna stunder så tänker jag att det spelar ingen roll vad som hänt mig innan jag träffade honom, nu är han min värld och gör allt för att jag ska må bra. 
Att det är så många andra som skrivit här och varit med om samma sak gör att jag känner mig mindre ensam. Vi har klarat det allihop, tänk på det!
Och jag vet att det säkert finns medlemmar som läser det här men inte vet vad de ska göra. Jag gick i fyra års tid och mådde dåligt och trodde inte att någon skulle tro mig om jag berättade. Det är inte en enda som har misstrott mig, förutom jag själv när jag polisanmälde mitt ex och utredningen blev nedlagd. Jag stötte ifrån mig min familj under åren med mitt ex eftersom jag skämdes så fruktansvärt, men de relationerna har gått att laga.

Jag är väldigt tacksam över alla era svar, och jag kommer vara det den dagen jag får gifta mig med min drömprins och leva lyckligt i alla våra dagar också.