HUR komma över ett ex när man är helt ensam?

Förstår din ledsenhet. Alla tips här är jättebra tycker jag, dels att söka hjälp dels att tvinga sig själv till rutiner och att göra saker.

Personligen så är jag nästan en sådan person som är "beroende"av andra människor. Jag vet inte om det är något i min uppfostran. Min far har haft många kvinnor, men han har alltid haft en ny innan han lämnat den han haft för tillfället. Min mor blev helt galen när hon och min far skildes, sprang ute på dansställen och skickade in kontaktannonser. Träffade två olika karlar inom kort tid var snabb med att förlova sig innan hon hittade den man hon gifte sig med. Kändes som att hon var tvungen att ha någon. Min bror är likadan, han har haft flera förhållande och när det blivit strul och han singel, ja då har han blivit deprimerad och sagt rakt ut att han inte duger något till han kommer att bli ensam för resten av livet. Han är trettio. Personligen så levde jag i ett kärlekslöst äktenskap pga bekvämlighet, trygghet och för att jag var övertygad att jag inte skulle fixa det utan honom. När jag väl fick tummarna loss och separerade så träffade jag en kille som egentligen inte alls är min typ. Det visade sig att han var alkolist och förhållandet var destruktivt fysisk och psykisk misshandel. Jag som alltid har sagt att jag inte förstår kvinnor som stannar hos sådana män. Helt plötsligt var jag sån själv. Hittade dock styrkan någon stans att ta mig därifrån. Varför stannade jag då.. antagligen för att jag inte trodde att någon annan ville ha mig. Ville inte bli ensam.I båda förhållandena så sökte jag bekräftelse. Men jag förlorade kontakt med vänner och intressen, slutade rita och läsa som jag alltid tyckt om att göra.

Nu har jag nyligen gift mig med mina drömmars man. Även om allt ändå gått ganska snabbt så har det varit helt annorlunda. Vi har verkligen tid för varandra, men vi har även egna intressen och eget liv.Vi är två individer i vår tvåsamhet. Om du förstår vad jag menar. Att hänga upp sitt liv på den andra parten är så fel. Det behöver inte vara att man separerar det kan vara andra orsaker till att man förlorar sin partner. Nej nu har jag en helt annan självkänsla, trots att jag fortfarande hatar att vara ensam ringer gärna någon, har tvn på eller hänger på fb och chattar med folk. Det hade inte funkat för mig att vara ensam, jag är inte sådan som person. Har en väninna som är ensam och har väldigt hög integritet, många vänner men ingen partner och när någon kommer för nära så drar hon sig undan (säkerligen rädd att förlora sin frihet) men hon sa faktiskt igår.. Att det jag och min man har, den gemenskapen och kärleken en bubbla där ingen annan har tillträde, den avundas hon lite.

Vad jag vill ha sagt är att alla är olika, tre veckor är en kort tid ganska normalt att känna som du gör. En sorg oavsett orsak eller vem som ville separera. Dock är det viktigt att du inom rimlig tid kommer ur den här uppgivenhetskänslan. Lätt att hamna i en depression. Gör vad som passar dig beroende på vad för typ av människa du är. Du kanske behöver andra kring dig för att må bra, bjud hem den där tjejen på jobb som du kanske varit nyfiken på att lära känna. Eller grannen som du hälsat på i trappen. Om du har intressen försök att ta tag i dom. Skulle det hålla i sig med ditt illabefinnande så tycker jag absolut att du ska söka hjälp.

Styrkekramar