Förlorade barnet i magen, vad ska jag göra?

Jag tror inte du kan påverka så mycket just nu.. Försök att bara stötta henne så gott det går. Vill hon inte prata om det så vänta ut henne. Du skriver att ni bor en bit ifrån varandra, skicka ett handskrivet kort så får du henne kanske att le :)
Gör dom små grejerna, det är oftast dom som är viktigast. Och när hon väl orkar prata om det så lyssna bara och ta in.

Jag tycker inte att du själv ska undvika att skaffa barn pga detta! Det är bäl kanske ett ganska laddat ämne just nu i er vänskapskrets med tanke på vad som hänt men du kan inte styra ditt/ert liv utefter andra.. Låter hemskt men du måste tänka på dig själv också!!

Hoppas jag varit till någon hjälp :)

Kramar om! 

Vad tråkigt att de förlorade sin bebis :(. Min vännina fick föda fram sin döda på bf dagen. Så förstår dina tankar kring allt nu. 
Du ska inte känna att du inte kan skaffa ett syskon till din son för tror inte de är så hon vill.
Men du ska vara dig själv när du pratar med henne och nämner hon vad som hände så lyssnar du och pratar med henne.

Det viktigaste är att hon får stöd nu och att man ger henne tid till hon själv vill prata om vad som hände.
Men finns där för henne via telefonen så kommer de betyda mycket för henne. 

Åh fy så tragiskt! Jag tror, utan att ha egen erfarenhet, att det bästa du kan göra är att bara göra som du gjort - visa att du finns där. Kanske skicka en blomma och ett fint brev om ni inte redan gjort det? Sen har jag förstått att många drar sig undan från människor med sorg därför att de själva inte vet hur de ska hantera det. Gör inte det, utan stå vid ert ord - att ni finns där.

Det är hemskt när något sånt här händer. Men det händer...

Hör av dig till henne så hon känner att du finns där, men gör det kravlöst. Ett sms "tänker på er" eller ett vykort (hur ofta får man "riktig" post i dagsläget? Och hur glad blir man inte varenda gång det kommer något som inte är en räkning). Visst är det bra att du sagt att du finns där. Men visa det också. Hon har inte ork att ta initiativet till något nu, bollen ligger hos dig.

Men låt som sagt inte bli att höra av dig. Vänta inte tills hon tar kontakt, för då finns det risk att hon känner att du överger henne. Sen behöver du inte sms:a eller så var och varannan dag för den delen. Hon måste ju få ha tid att sörja också...

Att du pausar ditt liv hjälper inte henne över huvud taget. Sorgen är hennes sorg. Du kan dela den men du kan inte överta den och du kan inte "laga" något.
Vill ni skaffa barn så gör det, och berätta det också för henne i så fall om du blir gravid (kanske först till henne så hon inte får höra det ryktesvägen och känner att du försöker mörka något). Men du kanske inte ringer dit helt himlastormande överlycklig och liksom gnider in det i ansiktet på henne om du förstår hur jag menar.
Det är dessutom inget som säger att hon inte kan vara glad för din skull, samtidigt som hon sörjer sin egen förlust. 

Kort och gott - Var en vän, en vän som finns där när hon behöver gråta ut.

Åh så sorgligt! Det är så sorgligt och hemskt när det blir som för din vän TS.
Som någon redan skrivit: skicka en liten blomma och ett litet kort. kanske kan du beställa blommor på nätet?
Jag vet att tex Interflora har så du även kan skicka lite choklad tillsammans med blomman, det kanske din vän uppskattar? och sluta inte höra av dig utan försök att vara lagom "påflugen". Skicka sms ibland och ring ibland och fortsätt så även om hon inte svarar alla gånger. Kanske ska ni låta dom andas precis dagarna efter men sedan ska ni nog höra av er med blommor,kort och sms och via telefon.
Brukar ni ses trots  avståndet?
Du kan ju vänta ett par månader och sedan föreslå att ni ses, du kan ju föreslå att ni ses bara ett par timmar och att du kan komma dit (även om det blir knöligt med avståndet för hon kanske inte orkar ena att tänka på att åka någonstans och kanske inte orkar med att ses så långa stunder men några timmar kanske funkar). Och försk komma ihåg dagen barnet föddes och skicka sedan blomma när barnet skulle fyllt 1 år, det tror jag de uppskattar! Men skriv inte "garttis xx på födelsedagen" utans kriv bara tex "Vi tänker på er" eller liknande.
För dom kommer ju just det där datumet vara laddat och de kommer ju inte fira födelsedag men de kommer säkert att uppmärksamma dagen på något sätt. Ska de ha begravning? Då kan du ju fråga om de vill att ni är med eller om det är ok med dom att ni skickar en liten krans?
Och när de pratar om barmnet, lyssna och försök ställa frågor och om de visar foton - säg snälla saker som: " Åh så fin h*n är! " och liknande och tänk på att de är föräldrar fast deras barn inte är här oss dom.
 De kanske kommer fira varandra på Mors dag och Fars dag och då ska ni i omgivningen bete er som att det är helt normalt ( och det är det, men man kan som anhörig kanske tycka att det är lite makabert men försök att tänka att det är normalt).

Åh så hemskt! Exakt detta hände min (blivande) svägerska för ganska precis ett år sedan, och hon var tvungen att föda fram sin döda dotter två veckor innan bf. Det var enormt uppslitande för hela familjen, även min sambo blev myckt påverkad, speciellt eftersom det redan finns ett barn i familjen, men som min sambos familj inte får /kan träffa på grund av olika omständigheter (det har inget med min sambos bror att göra egentligen, men det är en lång historia...) Nu väntar de barn igen och bf är att till två veckor efter vår vigsel så alla är väldigt nervösa...
   Som många andra har sagt så tycker jag att du ska visa att du finns där, skicka ett kort eller sms, behöver inte stå så mycket, det kanske räcker med bara "kram". För min svägerska och svåger så har deras dotter blivit väldigt viktig, de pratar ofta om henne till exempel och de har båda tauerat in hennes namn på handleden. Precis som ovan skrev att tänk på att de är föräldrar, även om deras barn inte är här! Låt henne prata om barnet om hon vill och lyssna accepterande, men ingen blir hjälpt av att du väntar med att skaffa barn om det är något som du och din man vill.

Min systers tvillingar dog i magen och hon fick gå med dem i två veckor.

 

Hör av dig!! Ring, sms:a, skicka brev/blommor, åk dit om du kan. Hon orkar inte.

Det hände att jag och min syster bara kramades, ibland i telefon var vi bara tysta och grät tillsammans.

 

En annan sak... jag vet inte hur din vän är, men min syster vile (vill fortfarande) prata om sina barn! Även om de inte lever så är det ju hennes barn och tänk dig själv om alla bara ignorerar dem!! Så var inte rädd för att fråga. Förmodligen blir hon jätteledsen, men jag tror att hon kommer uppskatta det! Fråga om du får se foton om hon har. Alla mödrar är väl stolta över sina barn, oavsett.

 

Jag lider verkligen med din vän, det är så grymt.

Jag beklagar verkligen, så tråkigt och ledsamt! Som de övriga sagt, så försök bara visa att du finns där för henne. Oavsett vad hon behöver, behöver hon lite andrum, så ge henne det. Hon kanske bara behöver veta att du finns där och väntar på henne. Om det verkar som att hon orkar med det, så prata med henne om barnet, för som sofiasmamma säger, så fanns ju barnet och kommer på ett sätt alltid finnas där. Det kommer alltid vara deras barn. Dra dig inte undan av rädsla för att göra eller säga fel saker, för oavsett, så är det mycket bättre att stanna kvar. Jag tycker det är helt fantastiskt att du så gärna vill finnas där för henne och barnets pappa. Jag vet av egen erfarenhet att många väljer att dra sig undan när jobbiga saker händer och det är det absolut sämsta man kan göra. Då känner man sig så övergiven, så bara att du ens vill hjälpa är som sagt väldigt bra tycker jag.

Och precis som Chicita och andra skriver, fortsätt leva ditt liv. Din vän kommer inte må bättre av att du/ni pausart ert liv. Tvärtom. Självklart kan ni försöka bli gravida igen om det är vad ni vill.

Citerar två stycken som jag tyckte var så oerhört klokt skrivna ovan...

 

Det är hennes sorg, inte din. Du kan däremot sörja med henne. Men du ska inte blanda in ditt eget familjebildande i det lidande hon går igenom nu. En sann vän (vilket du verkar vara och jag gissar att hon känner detsamma för dig) missunnar inte sin vän något så glatt och gott som ett nytt barn. Däremot kommer det vara jobbigt att hantera den andras lycka för stunden. Men om/när du själv isf blir gravid, låt det vara jobbigt för henne, det är ok. Det SKA vara jobbigt för henne. Och du ska stötta henne.

 

Och som sofiasmamma skriver, tillåt dem att vara verkliga! Skjut inte undan dem i tanken att det är barmhärtigt! För det är det inte, tro mig.

 

/Fortfarande barnlös

Ursäkta mig, skrev "dem" fast det var ett barn. Jag hade sofiasmammas exempel med ett tvillingpar i tanken när jag skrev.

Hej!

Ring, smsa, visa att du finns för henne. Det är jobbigt som bara den men du kan lyssna och trösta.

Jag träffade en tjej nyss som var i denna situation, hon kände sig besviken att inte nån hörde av sig. Hon ville berätta, sörja och få stöttning förstås.

Det ÄR jobbigt att lyssna men jag tror att det är bäst att den drabbade får säga allt det som finns inom henne (honom) och gråta. Man kan faktiskt gråta tillsammans. Jag har aldrig träffat någon som tycker det är kontsigt.

Man kan också hjälpa till med att få personen att få lugn, kanske sitta bredvid när hon sover. Tänka realistiskt, att det som har hänt kan ingen rå över. Och verkligen inte hon!

Många skuldbelägger sig själva med både det ena och det andra. Tex, jag skulle inte rest bort el likn. Att hitta syndabockar hjälper sällan. Att FÅ sörja en tid, få hjälp av närstående och även proffsionella tror jag är bra. När man sen kan gå vidare är det bra att fokusera på framtiden och på positiva saker. Det kan man också behöva mycket hjälp till.

Var stark och våga! Du kommer att vara till hjälp. Kram :)

Barnmorskann

Min vän förlorade sitt barn i v 30. Det jag gjorde var att jag först sa grattis till hennes son som förmodligen var den finaste i världen och sen beklagade för att hon inte fick ha honom kvar hos sig. Många som förlorat sina barn vill fortfarande höra ett "grattis" för dom har faktiskt blivit föräldrar trots att bebisen nu bor i himlen. Prata om barnet, fråga om dom bestämt något namn och säg att du finns där om hon behöver och när/om hon behöver det så ska du också finnas där för henne! Känn av situationen. Verkar hon vilja prata om det så gör det men verkar hon dra sig tillbaka så ge henne tid.
Sen tror jag inte att hon vill att ni ska vänta med era liv och era planer för att det hemska som hänt dom. Lev era liv som ni vill, det kommer ordna sig!