Bidrar ni till barnens brollop?

kikel - det är den svenska avundsjukan - var så säker! man vågar ju för sjutton inte säga något till någon om sådant.

Andreas flicka: Låter som vi har det ganska lika, fråga pappa har man ju gjort några gånger Han är bra han! Jag pluggar just nu och får lite tillskott då och då för att de tycker jag är värd det, de vet ju hur det är att vara fattig student och tycker bara att det är kul att ge presenter. De kan komma med presenter till både mig och mina bröder bara för att de känner för det. För att inte tala om till mitt brorsbarn De brukar säga att det jämnar ut sig, när de blir gamla är de vi som kommer ta hand om och vara generösa mot dem.

kikel: Tråkigt med jantelagens Sverige, man ska minsann inte tro att man är bättre än någon annan. Så synd att folk tar det på fel sätt och inte ser vilken fin gåva det är.

Har man den synen på bröllop förstår jag att man inte vill bidra. Men jag och min familj har lite andra värderingar och ser bröllopet som något mer än bara juridik och en anledning att ha fest. För mig är bröllopet något av det största i livet, att inför Gud lova evig kärlek till den man älskar mest och att dela den dagen med nära och kära. (Nu låter jag som en superreligös person som går i kyrkan varje dag men så är det inte, däremot har jag en tro och går i kyrkan vid högtider och ser det som en självklar plats för vårt bröllop)

Eftersom du inte ser det på det sättet kommer säkert inte dina barn göra det, man ärver ju ofta de värderingarna. Så dina barn kommer väl säkert därför inte tycka att det är konstigt att du inte vill bidra ekonomiskt till deras bröllop.

Sån tur att man får tycka och göra som man vill.

Ja, se lilla pappa - , han går inte av för hackor!

Hans tankesätt har varit samma som dina föräldrars, han vet hur det känns att vara utan pengar. Därför lovade han sig själv att hans barn inte skulle behöva känna så. Jag respekterar honom för det - dvs jag skulle inte slösa bara för att "pappa betalar". Men det är klart, mitt liv har varit mycket lättare än många andras pga mina föräldrars generositet - det är jag ödmjuk inför. Därför tycker jag också att det är märkligt att föräldrar som har pengar inte "betalar" för sina barn... men alla är olika.

En annan sak är då man som förälder inte själv har medel såklart.

Hehe, hade själv kunnat skriva det sista du skrev MrsJR...

Nä nu ska jag gå hem.

Får jag barn och de någon gång ska gifta sig, så kommer jag givetvis vilja hjälpa till på något sätt. Har jag/vi ekonomiska möjligheter skulle jag nog vilja hjälpa till en del. Har jag/vi inte det, skulle jag ställa upp med tid istället och hjälpa till med praktiska saker.

När det gäller körkort, vill jag kunna hjälpa till med mina barns körkort. Ett villkor för det är dock att de inte börjar använda tobak och/eller narkotika.

För min del, nu när jag skriver, inser jag att det är precis så som mina föräldrar gjort.. Jag gillar deras inställning till det hela och det har funkat på mig. Däremot är det nästan så att jag tycker de vill hjälpa till för mycket ekonomiskt till bröllopet.. men det är verkligen ett i-landsproblem. Det ser jag som att de är glada för vår skulle och ser fram emot bröllop och eventuellt framtida barnbarn

Det är väldigt märkligt. Jag hade en klasskompis vars föräldrar hade VÄLDIGT gott om pengar men barnen fick inte ett öre. De fick betala för att låna bilen och tom betala sina egna busskort för att kunna ta sig till skolan. Det är ju bara elakt, när man själv lever i överflöd och inte kan dela med sig till sina barn.

Håller med dig, bara för att Pappa betalar betyder ju inte det att man blir otacksam och svänger på stureplan och dricker skumpa


Andreas flicka skrev 2010-01-27 17:13:29 följande:

Det kåter ju lite väl hårt men tanken bakom kanske r att lära sina barn att livet kostar och att man måste kämpa lite för att få det man vill ha.

Det har mina föräldrar lärt mig och det hoppas jag att jag ska kunna lära mina barn. Oavsett hur mycket pengar jag har kommer de nog att få kämpa lite själva eftersom jag tror det gör dem till bättre människor. Tror ingen mår bra av att få allt serverart på silverfat, sen kommer jag självklart se till att KUNNA hjälpa mina barn om de behöver det.

Jag tycker man kan lära barnen att kämpa för få det man vill ha även om man betalar saker för dem. Så länge man ger pengar inom rimliga gränser och kräver något tillbaka.

Mina föräldrar har betalat saker för mig men de har absolut inte varit utan krav på motprestation, det har absolut inte varit på något silverfat. De resonerade så att om jag sköter skolan, får bra betyg, engagerar mig i fritidsaktiviteter, inte röker och dricker, är snäll och respektfull mot dem osv så tycker de att det är ok att ge mig pengar till lite nya kläder eller bio eller vad det nu kan vara. Det tycker inte jag är att servera allt på ett silverfat! Jag kommer göra precis som de har gjort med mina barn.

Jag har absolut lärt mig kämpa för saker, till exempel fick jag slita många timmar över böckerna för att kunna komma in på min drömutbildning.

Att få allt på ett silverfat är för mig när pappa ger en ett kreditkort utan begränsning, köper lägenhet åt en, fixar in dig på en fin skola och senare ger dig ett fint jobb på sitt eller vännens företag. Då behöver man verkligen inte kämpa för någonting. Vanliga föräldrar som betalar vanliga utgifter för sina barn är en helt annan sak.

Fast ett bröllop som ju var det som diskuterades här kan väl knappast räknas som en vanlig utgift eller?

Jag har också fått mycket av mina föräldrar men de har också förväntat sig saker från mig vilket har varit bra. T.ex. fick jag en egen häst när jag var liten, det är inte många förunnat att ha men då skulle jag också ta hand om hästen och jag fick "offra" alla mina sommarlov till att köra hö för att hästen skulle ha något att äta under vintern. Det var helt klart värt det och det lärde mig att man får jobba för det man vill ha och jobbar man för det så blir det så som man vill.

Jag kommer itne att ge mina barn pengar till att ordna festen med. Däremot så kommer jag att hjälpa dem med att göra deras brudbuketter, att fotografera och givetvis så mycket man hinner med alla blomsterarrangemang, som brudbåge osv...
Då får de hjälp men inte i rena pengar utan i sådant som de annars måste lämna bort att få gjort

Jag skulle aldrig förvänta mig att någon annan skulle stå för mitt bröllop.

Vi bestämde oss nu i januari att vi skulle gifta oss nästa augusti och gjorde en budget efter hur mycket vi trodde att vi skulle hinna spara.

Nu har det tyvärr kommit ett litet bakslag och jag kommer att bli tvungen att lägga ut ca 10-15 000 på en behandling jag behöver för att må bra och det känns väl lite jobbigt, men då är det bara att ändra budgeten.

Sambons morsa sa att hon och hennes man kunde bidra om vi ville det, men det tackade vi nej till. Om vi verkligen känner att vi inte hinner spara ihop pengar är det ju bara att vänta ett år till, och sen är det inte mer med det.

Håller med dig CeKe som alltid, du med dina visa o kloka inlägg/råd

Vad i herrans namn bygger du det uttalandet på?

Nog för att eonomiska rådgivare rekommenaderar attman bör ha minst ett par månadslöner och gärna en årslön sparad som ekonomisk reserv, men att påstå att de allra flesta vuxna har det, det tror jag är helt felaktigt. Det är tvärtom så att skrämmande många inte har någon reserv alls och fler och fler har dessutom stora kredier och lån. "Lev nu betala sedan" har blivit en ny devis. Det larmas fårn kronofogden, rådgivare och annat insatt folk hela tiden.

Uppenbarligen är det många som inte fått lära sig hantera pengar. Vare sig till vardags eller till fest.

Jag har en pjke som är 9 år. Vi har inte ett särskilt sparkonto åt honom. Däremot har vi ett familjekonto, där vi sätter undan för att kunna göra saker för och med familjen på längre sikt. Där kan det röra sig om allt från en gemensam semesterresa till stöttning med körkort eller vad det nu kan vara.
Jag har två huvudskäl till valet av sparande, för det första ; får vi fler barn vill vi kunna stötta och ge på samma villkor.
För det andra vill vi inte ha ett personligt konto som innebär att hårt ihoparbetade slantar plötsligt likaväl kan gå till en partysommar
som till de stora steg i livet vi föräldrar tänkte backa upp i.

Jag har sett folk bränna sitt arv och allt de äger och har på rena dumheter.

Vår son får sedan flera år tillbaka veckopeng och vi jobbar på daglig basis med hans förståelse för pengar och dess värde, konsekvenser av att köpa upp allt på en gång och fördelarna med att spara lite. Han är jätteduktig och har kommit påtagligt mycket längre än de kompisar som inte har någon summa de själva tar ansvar för och hushållar med.

Små saker, som att han vet hur många veckopengar det där nya coola dataspelet kostar, är sådant jag är övertygad om kommer att hjälpa honom i framtiden. Dessutom blir han otroligt mycket gladare för sina presenter och det vi ger honom som överraskningar när jhan insett vad det har för värde.

Att föräldrarna betala r bröllopen tycker jag allmänt sett är lite förlegat dels för att det förr var en del i en affärsuppgörelse mellan släktfäder, där den som kunde slå på stort och ställa till imponerande fest och lämna åtråvärd hemgift var den som förvärvade inflytande och makt. Man behövde också ha något att komma med för att "bli av med" sina kostsamma döttrar som annars blev kvar hemma-omyndiga som de var.

Idag blir det lite konstigt, då ingen brud jag sett på BT eller irl unerkastar sig föräldrarnas val vare sig av partner eller av hur fest, klänning, gästlista och meny ska se ut.
Man vill liksom ha allt på en gång tycker jag ibland. Dvs, det är MIN dag , MITT bröllop och JAG är i fokus, firas, hyllas och uppmärkssammas. Jag har bestämt allt från A till Ö, pysslat hoppats och suttit med skyhöga förväntningar alltfrån det att inbjudingskorten sickats ut, till dess möhippan är inkasserad, tärnans insats och engagemang utvärderad, alla ev jobbiga bekanta bortsorterade och allt har filats på intill detaljninvå. Maximalt inflytande , total och fullständig kontroll. Men betalar, det gör någon annan....

Jag är fullt medveten om att jag målar upp något av en nidblid här , men kanske förstår någon vad jag menar.

Ska någon annan ställa till med baluns för en, då har denna Annan också ett rätt själklart inflytande över saker och tings utseende, storlek etc. Förr var det knappast bruden som bestämde om trista faster Berta var välkommen eller vilken lokal middagen skulle ätas i eller särskilt mycket annat alls faktiskt.

När vi numera dessutom är väsentligt många år äldre när vi gifter oss, är det väl helt rimligt att vi styr upp vårt festande helt på egen hand och då också står för att hosta upp lakan och långsjalar för att täcka kostnaderna.

Min pappa erbjöd sig att betala för vårat bröllop vilket gjorde mig helt ställd. Inte för att min pappa på något sätt år snål, utan för att jag var helt inställd på att betala själv. Vi tackade nej till hans erbjudande eftersom vi ville betala själv för de pengar vi sparat ihop. Men vi tar tacksamt emot när någon erbjuder sig att hjälpa till med något, oavsett om det handlar om tjänster eller pengar. Min moster som även är min gudmor är väldigt exalterad över bröllopet ville betala för inbjudningskorten, och det fick hon väldigt gärna.

Jag och min blivande är ganska unga och har det inte så bra ställt så vi känner att det är en bedrift att vi har lyckats spara ihop tillräckligt med pengar så vi kan bjuda in alla kära att dela våran dag med oss.

Med det sagt tycker jag inte att det är något fel i att föräldrarna betalar. Det är upp till var och en. Men jag anser inte att man som barn kan kräva detta av sina föräldrar!

Vi har två döttrar (hoppas på en lite trea inom några år) och ser det som en självklarhet att vi ska/vill vara med att betala det som gäller våra barn. Körkort, första bilen, häst, mc, hjälpa till för att de skall slippa ta studielån osv. Att få vara med och bidra till deras ev bröllop i den mån vi kan då, kommer vi att göra med glädje. Barnen är vårt allt. Detta innebär inte att de inte kommer att få lära sig hantera pengar, spara eller arbeta för det som de vill ha. Mina föräldrar ser det som en självklarhet att de skall bidra till vårt kommande bröllop, även om vi inte hade behövt deras hjälp.