Har någon här vuxit upp med en förälder som drack?

Hej! Jag växte upp med en pappa som drack, och som då blev fysiskt våldsam mot sin flickvän. mina föräldrar var då skilda, och det blev lite som en rävsax att om mamma inte skickade dit oss varannan helg så var det ju hon som fick skit för det och hon manipulerade bara oss osv osv. Så det blev att vi åkte dit varannan helg. Och han drack och hon drack och det var jag som var äldst så fick jag vara extra mamma åt de yngre barnen. Så det som hände då var att jag tillslut hatade min pappa, jag skrev tillochmed hatbrev till honom och sa helt upp kontakten med honom. Men sen dumpade han sin tjej, slutade dricka och ville komma tillbaka in i våra liv. Men det tog långt och länge, men jag kände att jag hade mognat och han hade mognat och idag har vi en jättebra relation. Jag har absolut inte förlåtit den person han var då eller allt som skedde då. men jag har valt att lägga det bakom mig och älskar personen han är nu och den relation vi har nu. Det kanske låter konstigt men det fungerar för mig och för oss. Vi har också en sån familj där vi inte pratar om saker så vi har aldrig pratat om detta. Men på något sätt kändes det okej att lägga det bakom mig och ta han för den person han är nu, istället för att hata den person han var förut

Tack för att du delade med dig av din erfarenhet och vad skönt att du kan ta honom för den han är idag! Jag har tyvärr väldiga problem med detta. Jag verkar inte kunna glömma och förlåta och den som lider mest av det är ju jag. Jag vet att pappa försöker idag och jag behandlar ändå honom som luft och tänker för mig själv *så det är dags att komma nu*?! Men vart var han när jag var yngre?!! Plus att han inte behandlar mamma bra än i dag. Visst, han är inte fysiskt dum mot henne men han uppskattar inte allt hon gör för honom och tar henne för givet. Hon får aldrig några komplimanger eller någon slags ömhet och det gör mig såååå ont att se. Han är liksom mest spydig och sarkastisk mot henne. Så jag har väldigt svårt att acceptera det och ignorerar honom mest. Jag har ju aldrig sagt något eller sagt emot och det mönstret följer mig än idag fastän jag är äldre. Det som tar på mitt samvete är att dom ju är äldre och jag är så rädd att något ska hända någon av dom. Vad gör jag då med mitt dåliga samvete och hur jag varit?! Att jag inte kunnat glömma och gå vidare och acceptera och ta dom hur dom är idag??

Okej, nej det är ju svårt detdär, att lägga det bakom sig. Det man måste inse är att vem är det som lider av det? Att man går runt och hatar och är arg gör ju inte din pappa snällare eller bättre, det enda som händer är att det tar energi från dig och hindrar dig från att vara en glad och lätt till sinnet människa. För det sitter ju som en svart klump i magen all denna ilska och ogillande. men det är ju verkligen lättare sagt än gjort. Och det ska man inte sticka under stolen med. Det är viktigt att säga också att du inte behöver ha en bra relation med din pappa, eller att du måste förlåta honom. För det behöver du absolut inte göra. Men att du för din egen skull, inte för hans utan enbart för din skull, kan släppa det. Sen behöver du inte tycka om den han är idag heller. Men just dendär klumpen som ligger och hatar över det förflutna är så onödig att dras med. Den drar bara ned en. Och om din mamma fortfarande stannar hos honom så är det ju ändå hennes val, och också något man bara måste acceptera nästan. För oftast går det inte att 'övertala' någon att lämna någon annan. Det du kan göra är att du istället ger henne uppskattning och försöker göra roliga saker, bjud ut henne på någon middag någon gång bara ni och så. Och jag tycker inte att du behöver ha dåligt samvete hur du har betett dig, det har inte jag ett dugg. För det är ju knappast så att vrken du eller jag har överreagerat eller gjort en höna av en fjäder. Vi har blivit utsatta för sådant man inte ska behöva ta som ett barn, och för det så har vi all rätt i världen att hata och vara arga. Men för vår egen skull så är det bra att försöka släppa det hoppas att jag säger något vettigt och inte bara svamlar  

Hej

Jag har en pappa med vissa alkohol problem, sitter just nu på vårdhem för att få hjälp t o m
Men även om jag alltid vetat om att min pappa har alkohol problem t o m e alkoholist så har jag inte mått såååå dåligt över det... konstigt nog....
När jag pratar med min bror om det nu så kan han säga; kommer du inte ihåg det och det, men jag kommer inte ihåg så mkt mer än att han var vresig och somnade....
Jag flyttade i o f s hemmifrån när jag var 16 medan han bodde kvar ytterligare 4 år...
Jag har inte heller varit arg på min mamma som trots detta har stannat kvar alla dessa år trots rattfyllor, gömda nycklar stulna pengar mm....
Jag tycker synd om henne, jag lider med henne och situationen som han försatt henne i men samtidigt förstår jag henne, hon sa "i nöd och lust" och hon har hållt det fullt ut!

Men jag är inte arg, jag är lite ledsen, min sambo fyller 30 helgen efter han kommer ut från anstalten, han säger att han vill bli frisk men att ha honom med på en fest med hutlösa mängder sprit känns inte alls bra men samtidigt att säga till min sambo att han inte får lov att servera sprit när han fyller 30 känns inte heller bra... Vi får lösa det på något sätt men summa sumarium så tror jag att föräldrar påverkar en mycket men man väljer fortfarande själv hur man vill vara som människa, man väljer till viss del vad som man vill bli och göra genom att se på andra.
Jag har valt att stötta min mamma till viss del min pappa men framförallt så har jag gjort en bedömning om hur jag INTE vill vara och jag tror att denna typen av "förebilder" är lika viktiga som de man ser upp till...

Vet inte om detta kan vara någon hjälp till dig men det brukar kännas bättre när man vet att man inte är ensam! Lycka Till!!!

Även jag är uppvuxen i ett alkoholisthem med en supande och slående far.

Jag tycker att både mattiasFästmö och Late Night Love tar upp ett par viktiga bitar.
För det första;
- Du måste inte "glömma och  förlåta".
För min del har det varken varit intressant eller möjligt, jag har accepterat hur det var men att glömma och förlåta är det inte tal om.

För det andra;
-Att veta hur man INTE vill vara och hur man INTE vill bli behandlad är en styrka vi får med oss i livet.

Vår uppväxt formar oss på ont och gott. Jag har med mig kunskaper och förmågor som har tjänat mig väl i livet likaväl som jag har en ryggsäck med mig som ibland gör mig otroligt obstinat.

För mig var det viktigt att tala med min far om hur jag hade upplevt min barndom och vad jag ansåg om honom som förälder och person.
Detta var viktigt, men inte för att jag hoppades på ett mirakel eller ens en ursäkt. Trots allt så kännetecknas ju ofta alkolisten av "ofelbarhet"... det är alltid alla andra det är fel på, aldrig en själv.
Funktionen det samtalet fyllde för mig var att jag fick sätta ord på vad jag kände - jag kunde säga att han var en dålig far och att jag föraktade honom. Jag fick också möjlighet att säga att jag uppskattade att han var en bra morfar till mina barn.

Efteråt kunde jag lägga allt hat och all bitterhet på ett ställe där det inte gjorde mig så illa längre.

En klok människa som passerade mitt liv sa en gång: "Man måste inte älska sina föräldrar men man bör 'göra upp' medan tid är så att man inte förtärs av dåligt samvete när det är försent."

Jag hoppas TS att du hittar ett sätt att förhålla sig till det som har varit och det som är. Prata med dom om du kännar att du behöver det. Vänd dig till nån form av samtalsterapi om du känna att du behöver få "tänka högt". En del får god hjälp av Al-Anon.

Och framför allt - du har ingen anledning att ha dåligt samvete för det du känner.

Jag har också en far som har druckit mycket de senaste åren, jag har tom tvingats polisanmäla honom för ett par år sedan då han i en dispyt gav mig en örfil och sen satte sig i bilen på fyllan... Han blev dömd till skyddstillsym och försökte ta tag i sina problem, men icke,,,
Jag har mått så jäkla dåligt över hans drickande i många år, skuldbelagt mig själv, hatat, försökt rädda honom. Men han vill inte, har jag insett. Och när jag insåg det så föll en stor sten av sorg från mina axlar och jag kunde börja leva MITT liv igen.

Jag konfronterar honom varenda gång han luktar sprit mitt på dagen. Jag har uteslutit honom från sociala arrangemang, och öppet sagt att jag skäms. Den ärligheten är befriande  och gör att han själv får ansvaret. För börjar man låtsas som ingenting så blir ju ansvaret mitt, att dölja och hålla god min.
Jag undrar också varför min mamma stått ut i alla år. Han är otrevlig och domderande mot henne ganska ofta och är jag med då säger jag också ifrån. Men hon säger att hon älskar honom och när jag mådde som sämst i allt det här så förklarade hon att hon gjort valet att stanna. Hon var inte tvingad, hon VALDE själv.

Vuxna människor får ta ansvar för sina egna liv. Man kan stötta i en förändringsprocess, men du kan aldrig få någon ur varken missbruk eller dåliga förhållanden om denne inte själv vill eller har kommit till insikt.
Var ärlig och öppen mot honom utan att skälla, han ska veta att det inte är okej att bete sig som han gör.
Försök att sluta må dåligt själv, det hjälper ändå inte. Sluta hata, det äter upp dig och gör dig bitter. Lev ditt egna liv med dem som gör dig glad och lycklig!!
Stora kramar!

Till MattiasFästmö: tack för dina ord!! Du skriver mycket bra och jag önskar bara det vore så lätt att ta dig på orden och lägga undan det där dåliga samvetet som jag lever med.

Det som gör mest ont är hur jag blir mot min underbara mamma. Det sjuka i det hela är att jag som vill vara allt min pappa inte är blir likadan som honom i deras närvaro!! Hur förklarar man det?! Jag blir liksom kortfattade mot mamma och visar inte henne någon värme när det är exakt DET jag vill ge henne för hon inte får något från pappa! Men det låser sig hos mig och jag blir jättekonstig. Jag är en helt annan person med andra. Men i mina föräldrars sällskap blir jag ett barn igen och säger inte mycket. Men det är ju inte jag! Det är även väldigt pinsamt om mina kompisar råkar befinna sig runt mig och mina föräldrar för då blir jag ju den där tysta personen som inte säger mycket. Men mina kompisar ser ju en helt annan person när dom inte är med. Hur gammal man än blir så ändrar det sig inte. Jag kan för allt i världen inte förstå varför jag blir sån. Jag ser hur mamma passar upp på pappa och gör allt för honom och knappt får ett tack. Han fräser mest tillbaka och jag vet inte vad hon får i utbyte och jag mår så dåligt av att se detta. Men som sagt, jag önskar jag kunde bara acceptera och ta dom för vad dom är idag. Jag tänker varje dag att det här ska vara dagen jag pratar med min mamma och åtminstone säger att jag vill inte vara såhär knepig för det är inte mitt riktiga jag. Men det blir aldrig av för det spärrar sig och jag mår så dåligt av det. Det ligger som ett mörkt moln över mitt huvud. Och tänk om något skulle hända min mamma då skulle jag aldrig förlåta mig själv. Så bara tanken på det borde ju få mig att ändra mig tycker jag men icke då. Jag bara låter dagarna gå och en dag är det väl för sent...........

Chiquita, först och främst: Du reflekterar och analyserar hela din familjesituation och era olika beteenden väldigt väl. Redan det är en bra bit på vägen. Du sitter inte fast. Du är i en process.

Man gör under resans gång olika val och går igenom olika faser. Det kan vara en fas där man totalt avvisar personer, vägrar kontakt och stänger dörren. Det finns ofta en där man behöver få säga sitt. Få ut det.

Själv skrev jag vid ett mycket specifikt tillfälle ett 13 A4-sidor långt brev till min pappa.
Det var efter en händelse som framkalalde en oerhört stark och helt oväntad reaktion hos mig. Han avarade på det, och därmed var mycket av allt det svåra ute i det öppna så att säga. Vi har inte behövt älta det mycket mer, utan sanningen är så att säga avslöjad.

Däremot har jag under åren pratat mycket med båda mina föräldrar. Jag har även lyssnat till mycket, lagt ihop pusselbitarna, och har en annan bild idag än den jag hade när jag var barn.
Att själv få barn har varit en annan stor milstolpe i mitt liv. Någonstans måste man liksom acceptera att livet varit som det varit, och sina föräldrar som de människor de är. Med all sin ofullkomlighet.
Men man kan välja en hel del framåt.
Både vem man själv vill vara och hur man vill forma fortsättningen av sin framtid, och vad man vill med sin relation till sina föräldrar.

Jag tycker det låter som att du just nu skulle må bra av att få ur dig en del av all samlad frustration och allt som sväller där inom dig. Det kanske är tid i ditt liv att visa att du inte längre har huvudet i sanden, att du vet att det står en stor rosa elefant i vardagsrummet och att du inte är nöjd med hur allting är.

Men jag tror också du skulle ha ut mycket av att prata och dela erfarenheter med andra. Al-anon är motsvarigheten till AA (Anonyma Alkoholister) fast det är anhöriga som träffas.
KBT, alltså Kognitiv samtalsterapi, är också många som tycker har varit jättebra. Det beror nog mycket på att man då fokuserar på hur man kan hantera framtiden, inte bara på att "gräva" i barndomen.

Min farsa är alkis, och vi har inte någon kontakt längre. Morsan lämnade honom när jag var tre och mitt första minne i livet är faktiskt att han kommer till morsans lägenhet och river ner en hatthylla i ren ilska för att morsan kräver att han ska ta sitt ansvar och ha oss (mig och min syrra) varannan helg. (Erkänn att det är lite komiskt att riva en hatthylla. Känns lite Helan&Halvan-stuk. )

Helgen bestod av att jag och syrran kom dit på fredageftermiddagen, farsan gör mat, sen fixar han popcorn, sätter på en film och lämnade oss själva för att gå ut och supa med sina kompisar och kommer hem nån gång vid tre-tiden på natten. Lördagen tar han med oss till bowlingbanan, så får vi sitta i ett hörn och titta på när han bowlar och super med sina polare, sen åkte vi hem till farmor som lagade mat åt oss, och så drack han lite till. På söndagen åkte vi hem.

Heder till morsan som faktiskt försökte att vara opartisk och inte snacka skit om farsan framför oss, hon ville att vi själva skulle besluta oss för hur vi kände för honom.

Jag slutade åka hem till honom på helgerna när han vägrade att skaffa en större säng år mig (den jag hadde var jag tvungen att ligga i fosterställning i för den var för kort) med ursäkten "Du är ju inte här så ofta". Efter det hade vi bara kontakt på telefon, och så skickade han 400 spänn på min födelsedag.

Dagen jag sa upp kontakten hellt och hållet kom efter jag hade fyllt 18. Farsan ringde och sa att han ville träffa mig och ge mig en födelsedagspresent eftersom det var en sån speciell födelsedag.

Jag träffar honom i stan, och han ger mig 500 istället för 400 (wow, vilken underbar och omtänksam present) och tar med mig till en bar för att bjuda på en öl. Vi snackar lite om mitt plugg, och jag berättar att jag skaffat ett deltidsjobb och när jag går därifrån så har jag en viss förhoppning att han kanske har ändrat sig. Tji fick jag när Försäkringskassan ringer upp mig nån dag efteråt och säger att farsan har ring dem och vill inte betala underhåll länger eftersom "jag tjänar så mycket pengar". Jag fick kanske 40.000 om året. Så han ville helt enkelt bara träffa mig för att spionera på mig.

Efter det vägrade jag att ha någon kontakt med honom. Morsan försökte dock att bjuda in honom till min student (utan att säga nåt till mig, förstår fortfarande inte riktigt varför), men hans svar till morsan blev att "Jag vill inte träffa dig, och förresten är det väl ändå inte min unge eftersom du har kn*llat runt så mycket."

Och ungefär där bestämde jag mig för att klyva skallen på honom om jag någonsin träfffade honom igen. Men det var då, jag gick och hatade honom i ett par år, men nu är han helt enkelt en icke-person för mig. Jag bryr mig helt enkelt inte mer om honom än jag skulle göra en främling jag mötte på stan.

Syrran försökte också att ta upp kontakten med honom igen när hon fått sitt första barn, men han hade inget intresse av att träffa sitt barnbarn.

Min farmor är bjuden på vårt kommande bröllop, men farsan är det inte, och syrran gjorde likadant på sitt bröllop.

Jag måste dock säga att jag hade turen att ha en underbar styvfar från det jag var 4 år som älskade mig och min syster lika mycket som sina egna barn (mina brorsor). Tyvärr gick han bort när jag var sexton, men han var min "riktiga" pappa, och det är honom jag kommer att sakna på mitt bröllop.

Det värmer att ni har tagit er tiden att dela med er av era erfarenheter och råd. Jag känner jag med att det är en process men jag känner också att jag har inte den tiden det tar och håller på att ta. Jag bor nämligen utomlands och därav min ångest. Dom är inte i god hälsa och jag tänker varje dag på att något kan hända dom och då är det för sent. Och fastän jag nu tänker så sitter spärren där för mig ändå!! Det är bara inte klokt och jag lider så av det. Jag vill inte vara såhär mot dom. Mamma gör sitt bästa för att visa hur mycket hon tycker om mig och det gör allt så mycket värre. Hon kan inte vara snällare och jag är så rädd att förlorar henne. Speciellt när jag vet hur jag varit-är. Men jag kan av någon anledning inte komma över att hon valt någon som pappa. Hur bryter man plötsligt sitt beteende som man alltid haft? Vad skulle dom säga om jag plötsligt vaknade en morgon och var en annan person?? En som faktiskt pratade?!! Även om jag inte kan det så önskar jag att så vore fallet.........