Att leva med social fobi

Jag har social fobi, har även haft deppression och panikångest men har inte det längre. Jag är rätt säker på att orsaken till att jag utvecklade social fobi var det bemötande jag fick under min skoltid. Jag var mobbad, fick ta mycket skit. Folk klagade på att dom tyckte jag var för smal, dom stämplade mig som anorektiker. Fast jag alldrig haft ätstörningar. Folk sa även att jag var för tyst, blyg, tillbakadragen. Jag drog mig undan, slöt mig inom mig själv. Det handlade om överlevnad, jag var tvungen att bli som en zombie för att orka fortsätta leva med all skit jag fick ta. Jag funderade på självmord men jag var ju redan död inombord. Jag såg ingen mening med att döda mig själv för jag kände mig redan som en levande död. Förutom min livsglädje så förlorade jag min tillit till människor.
Det var en befrielse men samtidigt skrämmade när jag tog studenten. En befrielse för att jag äntligen var fri, hade tagit mig igenom helvetet(skolan) med livet i behåll. Men det var inte mycket till liv, nu började den skrämmande kampen tillbaka till livet. Det var min handläggare på arbetsförmedlingen som hjälpe mig få kontakt med försäkringskassan som i sin tur hjälpte mig att få kontakt med psykiatrin. Jag blev beviljad sjukbidrag och har under de senaste 6 åren haft kontakt med psykolog, samtalsrådgivare och genomgått kbt( kognitiv beteendeterapi). Den som har hjälpt mig mest är min samtalsrådgivare, hon har verkligen lyssnat på mig. Hon var mitt stöd i min kamp för att komma tillbaka till livet och börja må bättre. Idag har jag inte nån kontakt med psykiatrin. Det var mitt eget beslut för jag känner mig redo att jobba med med min sociala fobi på egen hand. Jag har vertygen jag behöver för att ändra mitt tankesätt och gå emot den sociala fobin. När jag var yngre såg jag mig som en svag och inte älskvärd människa. Men idag vet jag att jag är stark. Jag har tagit mig igenom depression och panikångest med livet i behöll. Nu har jag äntligen kommit tillbaka till livet, är verkligen lycklig. Har en underbar fästman som jag har full tillit till och som har fått mig att inse att jag är älskvärd. Han har varit ett stort stöd för mig. Han förstår sig på mig bättre än någon annan för att vi har liknande bakgrund. Jag har fortfarande social fobi men det sociala är inte längre så jobbigt som det varit. Det går framåt för mig men vet inte om jag kommer bli helt frisk.
Finns det fler här med social fobi eller med närstående som har social fobi?