Vänners barn?

Tycker inte alls att det är konstigt att du inte åkte, och du behöver inte vara aktiv i barnets liv. MEN som vän bör du vara aktiv i din vänninas liv. Om hon nu har barn kan det vara viktigt för henne att känna att du bryr dig om henne och barnet.

Det hadlar kanske inte om att resa fram och tillbaka till ett barnkalas men handlar kanske om att du ringer lite oftare och hör hur det är med henne. Hon kanske känner sig ensam utan er vänskap.

Jag är inte det minsta barnkär, men har flera vänner som har barn.

Är gudmor till en nära kompis dotter, tyvärr bor familjen LÅNGT bort (vi har båda flyttat åt olika håll från vår födelseort), så det är omöjligt att åka bara över dagen för att träffa dem. Brukar däremot skicka vykort till guddottern (och hennes systrar) när jag är ute och reser -- en så liten sak kan betyda jättemycket för ett barn (barnen är 1, 3 och fem år gamla). Julklappar och födelsedagspresenter är självklara. Det behöver inte vara något dyrt, ett gosedjur för någon tia eller en bilderbok för en hundralapp duger.
När vi hörs på telefon brukar jag fråga om barnen, eftersom jag VET att min kompis uppskattar det.

Samma sak med andra kompisar som fått barn; även om jag själv inte har barn fattar jag ju att barnen är det största som hänt mina kompisar. Likaså förstår jag att kompisarna vill att jag och deras barn ska ha en relation, kanske inte så mycket när ungarna är pyttesmå, men när de blir äldre blir det ju hur kul som helst att ha "kompisar" som man kan skämma bort hur mycket som helst, utan att ha dåligt samvete (Jag vill inte ha egna barn, utan planerar att skapa bra relationer till kompisarnas ungar).

Tycker inte man ska förvänta sig att folk ska åka 20 mil tur retur för att vara med på ett barnkalas (om det inte handlar om mormor&morfar/farmor&farfar), men får ens vänner barn måste man som vän faktiskt förstå att den som fått barn har ett totalförändrat liv hädanefter, och att det är JÄTTESTORT att få barn. Man kan inte låtsas som att barnet inte existerar när man pratar med en kompis som har barn. Nä jag skriver inte att barnet ska ta över totalt, men man kan ju prata en LITEN stund om hur det går på dagis, vad ungen lärt sig nyligen osv. Föräldrarna kommer att uppskatta omtanken och den värsta "föräldramanin" går över så småningom

Alltså, det låter väldigt konstigt att hon ska ha reagerat så extremt att hon nästan sa upp bekantskapen för något som dotterns födelsedag? Och sen när du säger att hon mår dåligt i övrigt annars så tror jag bara att antigen:

Hon saknar dig, ville så otroligt gärna ha dig där vid hennes sida så hon begärde o trodde du skulle åka dit och tillbaka på 1dag. Helt enkelt, uttryckte det väl fel av henne så att säga.

Eller,

Hon mår dåligt och reagerade och tog ut allting över dig helt enkelt? För hon fann ingen annan väg just nu? Är ni bästa vänner eller? Så kanske behöver du bara ringa och förklara att du kan inte bara åka 20mil sådär över en fika utan behöver mer tid för planering osv och kanske över en helg. Och sedan fråga henne om hon vill prata helt enkelt? Man vet aldrig vad som egentligen kommer ut då.

Min tärna och bästa kompis bor i Jönköping och jag själv i Malmö, vi håller kontakt konstant och så ofta vi kan men vi blir aldrig sura för om någon inte hör av sig på 1v, jag befinner mig i giftemål stadiet och hon är singel & student så hon har inga planer alls för män och äktenskap nu. Hon är däremot den bästa stöttande vännen som finns o skulle åka överallt för min del, det vet jag. Därför åker hon ner och står bredvid mig i Libanon också såklart =)

En gång dock så blev hon arg för jag inte kom till hennes födelsedag, jag hade inte pengarna helt enkelt och fick förklara det för henne och då kom det fram till vad den egentliga anlednignen var för att hon hade blivit så arg, det var jobbigt men bra att hon öppna sig såklart, hon hade ju hållt detta inne så länge och det var jobbigt att hon inte hade berättat det innan såklart.

Av denna långa novellen ville jag säga, snacka med henne! =)

Hm, svårt det där, men jag tycker de andra i tråden gett bra råd. Ring upp henne och förklara varför du inte kom.

Sen det där med barn... Det spelar väl ingen roll om man är barnkär eller inte, man är väl intresserad av det som betyder mycket för ens vän? En av mina närmaste kompisar, t ex, har ganska nyligen äntligen fått råd att skaffa en chihuahua-hund, vilket hon drömt om i typ hela sitt liv på samma sätt som jag själv drömt om att skaffa barn. Jag är VERKLIGEN ingen hundmänniska, tycker inte om dem alls. Men när vi pratar så frågar jag om vovven, hur det går, hur det känns osv. Min kompis i sin tur vill VERKLIGEN inte ha barn. Men hon frågar mig hur det är med min son, hur han mår osv.

Förstår du tänket? Du behöver ju inte vara intresserad av din kompis barn för egen del, men eftersom barnet är en så stor del av din kompis vän borde du ju ändå visa intresse.

Det skulle ju såklart stå "...men eftersom barnet är en så stor del av din kompis LIV borde du ju ändå visa intresse."

De gånger vi pratar i telefon så snackar vi inte om mycket annat än hennes barn! Jag visar intresse, men tydligen inte tillräckligt eftersom jag inte åkte 20 mil tur och retur för att gå på barnkalas.

Vi pratar inte i telefon så ofta heller, båda är dåliga på att höra av sig. Jag tycker inte enbart att det är mitt ansvar att lyfta luren men jag blir ju inte sur på henne för att hon inte ringer mig.

Själva grejen va ju att hon blev skitsne för att man inte kom på kalaset. Och jag undrar hur mycket man ska göra för sina vänners barn liksom!? Det var inte direkt att hon kom när jag fyllde år heller. Vilket jag inte heller blev sur över.

Hur fick du infon att hon var skitsur just för att du inte åkte? Sa hon det eller kännde du bara på dig det...eller på något annat sätt?

Annars kan du lägga alla korten på bordet och berätta rent ut hur du upplever situationen och vilka risker du ser med er vänskap om det inte blir ändringar.

Vissa föräldrar pratar BARA om sina barn hela tiden. Det är väldigt irriterande i längden- Tack och lov är inte mina vänner såna.

Det är klart att det inte bara är en persons ansvar att ringa hela tiden.

Hur ser du på er vänskap annars? När jag läser vad du skriver TS känns det som er vänskap är på väg att rinna ut i sanden.

Vi smsade. Var inte bara mig hon blev upprörd på heller, utan även våra andra vänner som inte åkte dit.

Men nej, vi är nog inte så bra vänner längre. Vi har kul när vi träffas och när vi snackar men det är inte ofta. Just därför kände jag desto mer att jag inte ville åka dit när det var en massa släktingar där också.

Aja hon verkar inte vara särskilt sur längre, men hela grejen fick mig att fundera på det här med vänners barn. Var därför jag skrev inlägget, ville ha lite fler synpunkter på det hela :)

Skönt du känner dig bättre iaf =)
Ibland kan man helt enkelt glida ifrån sina kompisar, även dem har känt i hela sitt liv men då får man kanske lära känna några nya betydelsefulla på vägen, har jag lärt mig.

Barn betyder nog något väldigt enormt mycket för dem som blir föräldrar och då blir man nog stolt och vill gärna visa upp det för hela världen, kanske därför man ofta snackar om sina barn också, nog naturligt liksom.

Men nu får hon åka milatals för ert bröllop istället

Haha jajemen det får hon