Sjuk svartsjuka?

Du är inte alls löjlig, du mår inte bra.
Jag håller med alla övriga om att du måste söka hjälp så snart som möjligt.

Du tycker inte att du är värd att älskas och jämför dig själv med andra tjejer hela tiden. Dessutom stöter du undermedvetet ifrån dig din kille med ditt beteende. När han tillslut inte orkar mer och ger upp kommer du att få ännu mer bekräftelse:
"Ja, det var väl det jag visste hela tiden, jag är inte värd att bli älskad."
Du har kommit in i en dålig cirkel där du själv ser till att det du absolut inte vill ska hända tillslut händer så att du får veta att du hade rätt. Om du inte söker hjälp och löser detta så kommer det tillslut att gå så långt (om inte din kille är utbildad psykolog eller liknande och kan hjälpa dig igenom).
Det är min amatörpsykologdiagnos.

Du behöver hjälp själv, men det är inte fel om ni båda går i familjeterapi också. Svenska kyrkan på vissa orter kan ha kuratorer som inte kostar så mycket. (Det är inget religiöst utan ren familjeterapi.)

Det positiva är att efter allt detta så har ni alla chanser att komma ut ur detta starkare och mer sammansvetsade än de flesta par är.

Passionsblomman: Ja, du har helt rätt. Jag tänker berätta precis hur jag känner, skulle just den inte ta mig på allvar så bytar jag helt enkelt läkare, eller anmäler den!! ;) Tack, jag önskar mig själv också lycka till faktiskt... Kram!

Aleta: Mm, exakt, skulle han inte orka mer så blir allt ännu värre, det är så jag kommer att tänka. Pratade precis med honom och han tyckte det var bra att jag skulle ta kontakt med någon att prata med. :) Kram!

Du kommer att klara det här!
Många kramar.

Jag håller också med övriga. Du mår inte bra och måste få hjälp med det som ligger bakom det. Låter kallt och elakt när jag skriver det så här men jag menar det med stösta värme.

Du fixar det och kommer må jävligt mycket bättre sen.

Kram

BlomAnna: Nej, det låter inte kallt alls, jag förstår och jag tar åt mig av det ni säger. Skönt att få skriva av sig här, tack för all hjälp och för ni bryr er. :)

Kram!

När du ringer till din husläkare behöver du INTE berätta allt. Säg att du mår dåligt pga av din svartsjuka och att det leder till att du inte äter. Säg även att det påverkar din vardag såpass mycket att du inte kan sköta ditt jobb / skola.

Säg att du har behov av att prata med någon!
Jag tror och hoppas att det kommer lyssna på dig!
All lycka till.

Kram

Tack för rådet Sanna, har alltid svårt för att veta vad jag ska säga när jag ringer, men nu vet jag. Ska ringa redan på måndag.

Kram!

Kunde inte sova inatt, snöar in på grejer som hänt tidigare som jag inte släpper (svartsjukan kring sms bland annat)Min pojkvän har svarat på det jag undrat över men jag forstätter ändå älta det för mig själv, veckor senare.

Häromdagen var min pojkvän uppe hos en killkompis, när han skulle hem hade han följe med en tjejkompis hem, och då fick hon ett ep-anfall.

Så kom han hem sen då, jag var sur för han inte hade skickat sms när han var där uppe, det brukar han ju göra, herregud, bara för HON var där kan man väl skicka sms.

I alla fall, han kommer hem och är "chockad" för att det har hänt, men jag bara ligger vid min dator och säger inget, för vad ska jag säga? Jag känner mig tvingad och fråga något så jag säger nåt i stil med "jaha, var hände det då?" "Va gjorde du då?" Mina tankar var ju fall han hade rört henne, tatt upp henne och sånna grejer. Sen frågade jag om han följde henne hem efter det. En liten bit hade han gjort. Jag var tvungen att tillägga "Inte hela vägen hem väl?" Nej, det hade han "inte" gjort.

Sen var han helt stirrig här hemma och ringde sin bror, letade upp om ep-anfall på Internet, jag bara tänkte "Herregud asså..." Och så smsade han henne. Jag tänkte på en grej länge, jag vet att det inte är speciellt smart att säga och han lär bli arg på mig, men min tanke var "Du skriver väl inte kram till henne i sms:et?"

Min tanke var ju den att bara för det har hänt en sån grej så måste man ju inte skriva sånna grejer i sms, för det har han aldrig gjort tidigare till henne.

Jag brydde mig inte om händelsen, men var Tvungen att fråga.

Han sa förståss att jag var egoistisk efter jag frågat det där om kramen. Jag blev arg, och med så dålig självbild så skrev jag ut på facebook "jag är egoistisk, jag tänker bara på mig själv!!!!!"

Han sa att han ringde sin bror för han behövde "stöd" över det som hade hänt... Jag tänkte bara "shit, jag är ju för fan här" sen gick jag in i sovrummet med datorn.

Jag har alltid varit omtänksam innan och brytt mig, men nu på sistone har jag blivit så kall... Ska till läkare på onsdag angående något annat, tänkte ta upp detta då också.

Känner någon igen sig?

Kram

Jag råder dig till att verkligen ta upp alla aspekter av problemet då du talar med läkaren eller kontaktar vårdcentral för hjälp. Bedöms inte problemet som tillräckligt allvarligt är det inte säkert att man får remiss till psykolog.

Så försök att sakligt berätta precis vad du skrivit här, att detta är ett så stort problem att det förstör ditt liv, att du får utbrott för "småsaker" och känner för att skada dig själv och det händer så gott som varje dag.

Jag förstår att det kan kännas jobbigt och pinsamt att ta upp detta men det är viktigt att du får professionell hjälp för att kunna lära dig hantera detta.

Var stark! Lycka till!

havelina: Jag ska göra det, struntar i om jag känner mig löjlig, nu får dem ta mig på allvar, men jag tror dem gör det faktiskt, om jag berättar allt som hänt osv i livet så kommer dem göra det.

Är bara rädd att det inte ska bli bra igen, att jag inte kan bli "botad". Det är det som skrämmer mig, imed jag känner mig så långt ner i botten.

Är jag inte stark nu så lär jag bli det! Tack :)