Hemmafru/hemmaman?

Jag är totalt tvärtom. Jag lever för att jobba. Tycker dock att det låter härligt när du beskriver hur just du vill ha det!

Nej, inget för mig... Jag behöver det sociala och träffa människor! Visst skulle de vara mysigt typ 6 månader, men sen skulle jag nog inte vara en sån glad och kärleksfull hemmafru utan snarare en liten sur gummea...hahaha

Även om jag snart är klar med min högskoleutbildning så skulle jag inte ha något emot att gå hemma om vi hade råd med det. Skulle vara härligt att hinna med allt det man inte hinner med nu, laga ordentlig mat och sånt :)

Hehe, jo.. jag är nog inte så social av mig, är lite av en ensamvarg, eller snarare familjevarg. Men det är klart, något hade man väl velat göra ibland, men man kan ju engagera sig i volontärarbete, skulle t.ex. tycka väldigt mkt om att hjälpa till lite på katthem eller liknande man kan ju även gå promenader med äldre, vara sällskap till personer med dåligt kontaktnät o.s.v. Hade nog kunnat sysselsätta mig

Jag är en så kallad hemmafru, jag har varit hemma sedan 2006 och skött barn och hushåll medan min man har jobbat. För oss funkat det kanon.

Hur fungerar det ekonomiskt?
Nu får vi ut ca 30 000 efter skatt ihop, om vi skulle leva på sambons lön skulle det bara vara kanske 13 000... känns helt omöjligt att levapå det! Jag tänker att det är möjligt om han får ett mer välbetalt jobb och jag kanske jobbar lite extra ibland.

Min man får ut ungefär 18,000kr efter skatt per månad, vi bor några mil utanför en stor stad, vi bor relativt billigt och betalar 2800kr per månad som lån på huset. Jag erkänner vissa månader har vi dåligt med pengar, och andra har vi gott ställt.

Men vi tycker huvudsaken är att vi har det bra som familj, vi rår om varandra och tar hand om varandra på bästa möjliga sätt. Vi hinner umgås, och ta oss tid till varandra.

Mina svärföräldrar ex hinner inte umgås med sin yngsta son pga att dom båda jobbar, han känner sig ibland åsidosatt och bortglömd när föräldrarna jobbar. Vi vill för våra barns skull inte ha det så och har valt att jag ska vara hemma, om jag söker extra arbete eller mindre deltidsarbete om några år återstår att se. Men jag känner mig fortfarande tillfreds med att "bara" gå hemma.

Jag är hemmafru/hemmamamma! Älskar det! Skulle INTE villja byta bort det mot något annat! Jag har varit hemma i 5 år nu! Har två döttrar som är 3½år resp 6 månader! Sambon jobbar 3 skift och är nästan mer ledig än han jobbar!! Vi bor i villa på landet utanför arboga! Så fort våren kommer tar jag på mig mina gröna fingrar och drar med mig kidsen&fästmannen ut i trädgården för odlingar och trägårds fix!! På hösten tar vi hela familjen våra korgar och beger oss ut på timms långa promenader och svamp plockning! Vi har en potatisåker en bit bort hos min blivande man´s farfar! Och Jag lagar mat från grunden! Dock får jag ofta höra att jag borde börja jobba från folk runt omkring..Att dom skulle bli tokiga av att gå hemma och "dröna" (som dom så fint kallar det) som jag.. Men jag vill iiinte! Jag vill finnas för mina barn och jag vägrar missa deras uppväxt! Men som sagt var jag hemma även innan vi fick barn! Jag trivs med det här livet!! och jag är glad att min blivande respekterar mitt val! Och att han känner som jag att så länge jag vill och det funkar kommer att vara hemma!

Jag lever i en dröm!! MIN dröm!

Blir alltid förvånad över inställningen att jobba med hemmet inte skulle vara att jobba... Det är klart att det också är ett jobb, en tillvaro!

Hoppas kunna ordna det så att vi kan bilda familj och ha tid tillräckligt för att verkligen vara hemma med barnen. Lära dem läsa, skriva, räkna själv, och annat också. Ha en trädgård och odla.

Jag är övertygad om att detta går att ordna rent praktiskt!

jag och min man har valt att göra nåt mellanting.. jag jobbar ca 40% och drar på så sätt in åtminstone lite pengar till hushållskassarn o så har jag tre lediga dagar/veckan. det känns jättebra, skulle inte alls vilja ha en stressigare tillvaro för min familj!

På det här sättet har jag tid att pyssla o dona här hemma, handla o ha koll på allt det innebär att va en familj o när min man kommer hem har vi kvalitetstid istället. ska dock poängtera att en anledning till att det är jag som är hemma är för att jag efter att ha jobbat i åtta år o kände att jag behövde en paus medan min man nyss börjat på sitt jobb o trivs jättebra.

Det här sättet att leva passar vår familj kanonfint, väldigt traditiopnelllt men jag vill inte ha det på nåt annat sätt. blir faktiskt lite mörkrädd när jag följer politiska debatter där partier vill lagstifta om vem som ska va hemma med barnen; det bestämmer väl mamman o pappan! INTE STOREBROR!

Jag är väldigt delad på denna bit.
När jag var yngre (läs runt 20) så var jag inte alls främmande för att vara hemma med mina framtida barn. Min mamma var hemma med mig och mina två äldre bröder till jag började skolan och då började hon jobba 6 timmar om dagen så vissa dagar märkte jag knappt hon jobbade. Jag har alltid tänkt att det vore en dröm för mig att mina barn får det likadant. Men efter utbildning och nu ett jobb som jag älskar så skulle det kännas oerhört svårt att bara släppa det jag brinner för. Jag lever i förhoppningen att jag ska kunna kombinera båda delarna arbetsliv och ändå mycket tid till mina barn, t ex genom att arbeta halvtid.
Ofta är det ju ekonomin som avgör hur mycket man kan vara hemma men jag tror att det gäller att hitta ekonomiska lösningar som t ex billigare boende, billigare bil (om man nu är beroende av bil) etc. Mina föräldrar var inte särskilt högavlönade när jag och mina 2 bröder växte upp så det blev mycket ärva kläder och mindre moderna cyklar etc och skulle vi resa iväg på semester så blev det matsäck med och inga restaurangbesök att tala om. Men det fanns inget att klaga på, vi var ju en familj.

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara hemma på heltid. Min mamma var hemma med oss eftersom hon har fibromyalgi och hade svårt att hitta ett jobb som var tillräckligt varierande för att hon skulle klara av det. Och visst var det ju mysigt när man var liten att det alltid fanns nån hemma, att maten var klar när man kom hem från skolan och så. Men hon blev ju väldigt ensam eftersom de flesta människor jobbar och har mycket av sin sociala kontakt genom jobbet.
Jag kan ibland drömma om att ha en tillvaro liknande bullerbyn och hur mysigt det skulle vara, men jag skulle inte vilja ha det på heltid.. mer som ett sommarlov kanske

Våra barn är födda ganska så tätt, 17 månader emellan och efter att ha varit hemma så pass länge sammanhängande tyckte jag det var så skönt att få börja jobba igen, få ha vuxna människor at prata med och få något som var "mitt". När yngsta dottern var 5,5 månad började jag jobba och min sambo vara pappaledig, det är han fortfarande och hon blir nu ett år.
Tycker det funkar jättebra och är så glad över att vi haft möjligheten att vara hemma båda två.

Det är rätt häftigt hur olika alla är tycker jag En del brinner för sitt jobb, en del vill ha den sociala kontakten genom jobbet, en del vill sköta om hem och barn.
Själv har jag alltid avskytt skola och jobb, tycker inte om att behöva göra som jag blir tillsagd , och det sociala jag får genom jobbet (är ssk så träffar både diverse kolleger, patienter och anhöriga) snarare utarmar mig så jag inte orkar ha ngt socialt liv utanför jobbet.

Mmm, det handlar väl mkt om att man får hitta lösningar.
Har även funderat på om jag skulle ha ngt litet eget företag, typ sälja ngt jag tillverkar själv. Eller vara homepartyförsäljare eller ngt sådant. Hade inte massageutbildning varit så dyrt hade det också varit ett alternativ. Då hade jag kunnat jobba lite när jag ville och dra in lite pengar

mm, det ena behöver ju dock inte utesluta det andra.
När jag är på jobbet, då gör jag mitt bästa, umgås med mina jobbarkompisar som är supertrevliga och jag trivs riktigt bra. När jag kommer hem (kl 16.30) så lagar vi mat och barnen får vara med att hjälpa till, vi leker, umgås, hittar på saker både var för sig och som familj. Tycker vi har en rätt bra balans på att få till jobb, familjeliv och egentid.

Malin och Joel skrev 2010-02-19 09:39:34 följande:

Nej jag tror ju inte att föräldrar som jobbar struntar i hem och barn
Men som jag vill hellre sköta om hemmet (och i framtiden förhoppningsvis en liten gård) än att jobba. För iaf jag har inte ork till mer än det allra nödvändigaste hemma när jag jobbar, disk blir varannan-var tredje dag, tvätt kanske var tredje vecka, städning ngn gång i månaden, storhandling är ett stressande måste som man får klämma in när tid finns (typ aldrig, istället småhandlar vi på vår lilla konsum typ varje dag)... Aldrig några långkok, bakar aldrig (jo sambon har gjort det ngn gång, sent på kvällen efter att ha skjutit på det i flera dagar när det inte är roligt längre utan ett måste).
Och då ska tilläggas att min sambo gör mer än hälften av arbetet här hemma, men han jobbar ju också heltid.
Och helt bortsett från ovanstående, så tycker jag helt enkelt inte om att jobba. Jag är en liten husmor i själv och hjärta tror jag

mmm låter inte fel, jag kommer viserligen bli hemmafru men kommer inte ha en liten gård..
Jag är så lycklig att vi kommer att kunna ha det så. Men jag kommer nog jobba lite innan vi får barn men sen kommer jag vara hemma med mina barn de ska inte behöva ha någon annan som uppfostrar dom..