Jobbande småbarns mammor, hjälp mig

Åh, jag förstår precis hur du känner! Jag skolade in min minsting när han var bara ett år (just fyllda året.) och det gjorde verkligen ont i hjätat. Började jobba och det gick ganska bra, barnen trivdes gott på dagis. Jag jobbade inom handels med mycket obekväma tider, så tillslut orkade jag inte mer. Fick knappt träffa barnen. Vad är det för liv liksom? Nu har jag sådan otrolig tur, att jag och min sambo har/hade ekonomisk möjlighet till att jag sade upp mig. Nu är jag "hemmafru" och är hemma med barnen. Funkar jättebra för oss, men jag kan känna ibland att jag saknar mina arbetskamrater.
Finns både plus- och minussidor med att vara hemma!

Hoppas att det snart känns bättre för dig. Tror att det känns mest jobbigt för dig nu i början, sen blir det lättare.
Och barnen har det ju väldigt roligt på dagis!

Kram

Jag förstår hur du känner (har 2 barn, 7 år & 7 månader). När min äldsta tjej skulle börja på dagis kände jag också oro, både att lämna henne MEN också för att återgå till mitt yrke (är lärare) - tänk OM man har glömt HUR man gör?! Min erfarenhet är att efter 2 veckor var man inne i sitt jobb & min älskling älskade dagis... så det gick över fort!!! Men som sagt veckorna innan var INTE roliga!

Enda råd jag kan ge dig är att INTE "överföra" din rädsla/oro till den lilla- har sett flera vänner göra det omedvetet såklart- men barnen har fått väldigt tuffa start på dagis. Du som är förskollärare vet nog säkert vad jag menar!!! ;)

Det ordnar sig ska du se!!!! ;)

För det första måste du få bort ångesten, annars överför du den på dina barn.

Det är förståss enklare sagt än gjort att tänka "lyckliga tankar" men fokusera på det som är positivt med att jobba - du träffar den där arbetskamraten som du inte sett på länge, barnen får social träning på dagis, du får reglerade raster...

Ett bra steg för dig hade varit att barnens pappa var hemma medan du jobbade, då hade du haft en period där du kunde komma in i jobber i lugn o ro utan att känna dig stressad över om barnen hade det bra på dagarna. Lite sent för det nu, kankse...

Nu börjar ett nytt steg i utvecklingen, inte bara för era barn utan lika mycket för er som föräldrar! Ingen har sagt att det är enkelt att släppa taget om sina barn, vare sig de är 1, 3 eller 17 år gamla... så lycka till.

Hälsar en tonårsmorsa som såhär i backspegeln konstaterar att dagistiden var en förhållandevis okomplicerad tid även om det inte alltid kändes så då...

Visst är det jobbigt!! Jag är också förskollärare, utbildade mig på distans under min långa föräldrarledighet på fem år med tättfödande barn.
Sen var det dax för drygt sex månader sedan fick jag mitt första jobb :)
Det kändes sjukt konstigt att man lämna sina barn på en förskola och åker vidare till en annan .. Men jag har ansträngt mig att verkligen försöka tänka att detta är mitt jobb-- precis som vilket jobb som helst!! Jag är ju ej heller ensam om att uppleva denna situation!!
Men det som oroar mig mest är att personalen på mina barns dagis inte är bra!! Det stör mig också att min arbetsplats har bättre förskola och personal än den mina barn går på... Men tyvärr bor jag i en stad där kösystemet inte fungerar så bra..och det kan ta flera år att få in sitt barn på de bästa poppulära förskolorna!

Hej!Jag sitter i samma sits som dig och mår också jättedåligt...Våra är födda med 13,5 månader emellan så jag han inte heller gå tillbaks till jobbet emellan. Stora skolade vi in i höstas då vi tyckte han skulle få vänja sig långsamt iom att han inte visste om "nåt annat" än att vara hemma med oss. Vi ville att han skulle få en "mjukstart" och den sociala biten också såklart. Nu efter jul börjar jag jobba igen efter 2,5års föräldraledighet. Så då ska vi skola in "minstingen". Det jag känner är att om jag hade haft ett jobb som jag trivts med så hade det kanske varit en annan sak, men nu har jag både ångest över mitt jobb och att lämna bort barnen. Jag menar, det är ju nu man vill vara med barnen medan dom är små så man kan "lära känna" dom och vara med att påverka vilka små individer dom ska bli. Tyckte det där vårdbidraget lät jättebra, men tyvärr så röstade dom ner det i våran kommun, annars hade jag nappat på det. Min tröst (som jag tänker för mig själv) är att söka annat sedan när jag börjat jobba,men samtidigt så säger jag inte upp en tillsvidare anställning hursomhelst... Jag har en tröst nu iaf och det är att min sambo pluggar hemifrån på distans (och är färdig till sommaren), så vi har tänkt att han får lämna dom typ efter frukost och hämta efter mellis eller nåt så dom slipper gå så långa dagar. Sen när han är klar med utbildningen och förhoppningsvis får jobb på en gång, så ska båda gå ner i arbetstid. Vi lever inte för att jobba, vi jobbar för att kunna leva!!!Det mottot lever vi efter iaf, vi värderar familjetid högst. Hör av dig om du vill prata mer!Förstår dig till fullo, brukar ha ångest och gråta på kvällarna när jag är ensam, för jag vill verkligen INTE!!

Jag började jobba heltid igen i april när yngsta dottern var 9 månader. Visst var det tufft men en fördel var att sambon var hemma med henne till augusti då vi skolade in henne på dagis, för mig blev det nog en mjukare övergång än om hon hade fått börja på dagis direkt.

Vet hur det känns, men som förskollärare vet du ju oxå att barnen har det bra. Du vet hur det ska fungera på en förskola och kan ställa "rätt" frågor och krav. På min sons förskola tyckte de nog att jag var skit jobbig som frågade och påpekade mkt tex hur ofta de bytade blöjor :) ,men det struntade jag i. Lämnar ju bort det finaste jag har!

vi fick också våra barn tätt så jag var hemma rätt länge, nu är det ju inte riktigt samma sak kanske eftersom sambon är pappaledig med barnen istället och jag jobbar, men förutom den här biten att jag inbillade mig att de på något sätt inte skulle klara sig utan mig som är så oumbärlig (givetvis gick allt jättebra) så tyckte jag att det var rätt kul att börja jobba igen, få ha vuxna samtal och jobbarkompisar.
Försök att koncentrera dig på det som är bra och ta en dag i taget.

Vi fick våra barn tätt så jag var hemma i dryga tre år med ett snabbt mellanspel på jobbet innan den yngste kom. Jag trivdes verkligen inte på jobbet och kände som du, ångest och panik inför att börja jobba och lämna mina älsklingar till andra när det är jag som borde vara hemma och ta hand om dem. Min store var ju redan inskolad och STORtrivdes på dagis och tyckte att det skulle bli kul att få vara på dagis längre än förut. Även min lille kille älskar att vara på dagis. Båda två är väldigt sociala. Så på den biten har jag haft tur. Jobbet då, jag vantrivdes något fruktansvärt och jag bestämde mig för att jag inte skulle tillbaka. Så jag fick tjänstledigt i tre månader för att prova annat jobb och nu har jag sagt upp mig på mitt gamla och har ett jobb jag trivs väldigt bra med. En chansning var det men sambon stog bakom mig i detta och tyckte att jag måste chansa för att jag skulle må bra igen.

lite som jag då, att byta jobb gjorde en hel del för att tycka att det var kul att börja jobba igen