1. Göm
    trådstart

    Spara till DeliciousDela på Facebook

    När den andra inte vill, hur hittar man en annan väg?

    Sön 3 mar 12:13 Läst 2271 gånger Totalt 40 svar
    Hoppas att jag har lagt den här frågan på rätt ställe, den består nog av rätt många delar... Glad

    Jag vill gärna ha synpunkter på vad man gör när den andra inte vill. Min pojkvän sedan ett par år har varit väldigt tydlig med att han inte vill gifta sig. Han har varit gift innan och har barn sedan det. Han ville inte gifta sig då heller, men kände sig tvingad och vill inte göra samma misstag igen att följa någon annnas vilja. Jag har inte heller tyckt förut att det är nödvändigt, det räcker att verkligen älska varandra. Nu känns det dock annorlunda eftersom han har gjort det för någon annan, men inte för mig och eftersom han har barn som påminner hela tiden om det han haft innan.

    Förutom det romantiska i att gifta sig ser jag ju det juridiska i att hans barn kommer ha rätt till allt, då jag "bara" är flickvän.  Här har vi diskuterat att man ta hjälp av en jurist att få en överenskommelse som inte gör att jag skulle behöva lämna huset för att det blir till hälften hans barns om något händer och det är väl ok för mig. Alltså, ja jag kan leva utan att gifta mig.

    Jag kände ju dock att vi kan väl i alla fall förlova oss och ha en riktg förlovningsfest med familj och vänner. (Jag vet att det formellt betyder att man tänker gifta sig, men många gör det utan den tanken). Det skulle kännas bättre för mig om vi hade ringar för att visa att vi hör ihop och jag vill att han ska visa utåt att jag är lika betydelsefull som hans ex var. Jag vet att jag är det men jag vill nog liksom att vi ska visa det. Jag uppfattar det lite som att han inte vill reta upp sitt ex, så att därför håller en lite låg profil. Jag skulle också vilja att han förklarar för sina barn varför vi inte gifter oss och att han inte vile gifta sig med deras mamma heller, eftersom det känns som de inte förstår att vår förhållande är (mer) värdefullt. Det är inte småbarn. De pratar ofta om gamla familjesaker, vilket jag uppfattar som att de försöker få mig att känna som att jag inte hör dit. Därför tycker jag att det är viktigt att jag och min pojkvän gör något som blir väldigt mycket vårt och visar att vi ska hålla ihop för alltid. Det är dock inte tänkbart för min pojkvän att sätta en ring på fingret. Det är en principsak, han tror inte på det. Jag har förklarat att det skulle göra mig lycklig och frågat om det på något sätt skulle göra hans liv sämre, men vi kommer inge längre där.

    Det blev ett långt inlägg, men min fråga är egentligen: Finns det något man kan göra istället?

    Jag har själv funderat på lite olika saker, men jag tycker egentligen at det är upp till min pojkvän att föreslå någon som kan fungera som "kompensation" för att han inte vill göra de "formella" sakerna. Jag har förklarat att han behöver hitta ett annat sätt att visa upp vår kärlek om det ska fungera för mig. Jag kan inte acceptera att hans barn tror att deras mamma hade en större plats i hans liv än vad jag har eller att hon vet/tror/tycker att han gjorde mer för henne än för mig.

    En sak, om man inte vil ha just ringar är kanske att gravera våra klockor med något fint (vi har båda dyra, fina klockor och det är ju något man alltid har med sig).

    En annan sak vore kanske att ha en jättefest a la "vi kommer aldrig gifta oss", med fin klänning, tal och allt sånt.

    Eller att hyra en bröllopsfotograf och ta jättefina bilder "typ som vid ett bröllop" och kanske göra någon jätteförstoring och ha i sovrummet. Alltså inte med vit klänning i kyrkan, men riktigt romantiska fina bilder.

    Någon som har bra förslag?
     
    « 1 2 3 4                   »
    1. Som svar till ta på hur länge man ska vänta på att ens göra ett försök med att flytta ihop:
      det är ju såklart individuellt men om du partner sköt upp flytta ihop biten så måste det ju ha funnits en anledning. Det låter som att han är väldigt mån om barnen och att det inte ska gå för fort, vilket ju är jättebra. För hur lyckliga skulle ni vara om barnen vantrivdes och alla mådde dåligt i den nya familjekonstellationen?

      bara för att ta mig själv som exempel, min sambo frågade sina barn om vad de skulle tycka om vi flyttade ihop. Han frågade också dem när det väl började bli giftastankar, om de ville att vi skulle gifta oss. Jag i min tur pratade med mina barn. Hade någon av barnen sagt nej hade vi varken flyttat ihop eller gift oss. Självklart hade man ju velat veta varför men jag skulle inte ha tvingat in dem i det hela. De måste vara med på tåget liksom :)
    2. Hm, av svaren jag får att dömma så är jag tydligen en av få som tycker det var självklart att det var mina föräldrar som valde vilken ny partner de ville ha och när de skulle flytta ihop, var vi åt middag på kvällarna mm. Skulle aldrig kunnat tänka mig att äventyra mina föräldrars framtida lycka genom att tex säga att jag vill ha pappa för mig själv. Känns helt horribelt för mig om jag skulle ha fått sätta stopp för deras relationer eller säga nej till att de flyttade. De är ju jättelyckliga nu många år efteråt och jag har sedan länge flyttat hemifrån. Det är ju deras nya partners som de ska vara lycklig med resten av livet, jag skulle ju bara vara med tills jag skaffat ett eget liv!! NU får jag göra som jag vill, men som barn åker man lite med på tåget och det funkar rätt bra, har iaf gjort i den familj jag kommer från. Det finns mycket som är omställningar i livet elelr där man bara får gå med på det någon annan bestämmer. Skulle mina föräldrar frågat mig om det var ok att vi flyttade till ett annat hus tex när de fortfarande bodde ihop? Enligt mig är det de vuxna som avgör om man behöver flytta eller ändra situationen. Det är bra om barn kan vara delaktiga, men inte om de får bestämma.  Jag inser att det finns många (kanske nästan alla här) som har helt andra åsikter, kanske från att ha andra upplevelser själva. Det här var mer en reflektion över hur olika man kan uppleva saker.  För mig är det konstigt att höra om hur barnes vilja ska få styra och det är det faktiskt för min pojkvän också. Han vill att barnen ska vara delaktiga, men han skulle inte acceptera att de säger nej till att han träffar mig eller flyttar ihop med mig.
    3. Hans barn är hans största lycka. Skulle du vilja att dina föräldrar sårade dig/valde bort dig för en ny partner som föräldern inte ens bodde ihop med? Om du bad honom välja mellan kontakt med sitt ex o barnen och dig så skulle du bli bort vald, troligtvis.

      Vill du leva med en man som har två barn så får du nöja dig med att alltid komma som nummer tre. Om han inte vill gifta sig och skaffa fler barn så måste du dessutom förlika dig med att hans finaste stunder var med henne (när barnen föddes). Barnen kommer ALLTID först! Och om du tänker efter så skulle du nog inte vilja ha en man som INTE prioriterar sina barn högst. Jag skriver inte detta för att vara elak, jag bodde tidigare med en man med en dotter sen innan så jag vet att det är svårt. Jag hade mycket jag brottades med i mitt huvud då ;)

      Vill du komma som nummer ett, vara den enda kvinnan i en mans liv, så får du hitta någon ny. Vill du ha en man som upplever allt för för första gången med dig och vill du ha en kärnfamilj så får du skaffa någon ny. Jag ville vara den enda och den första riktiga kärleken för min man, därför valde jag en man utan bagage :) Alla väljer vi våra relationer :)

       

      Lycka till i din jakt efter mannen i ditt liv :)

    4. Nu är det ju rätt stor skillnad på att låta barnen bestämma om man ska flytta till en ny bostad, och på att ta in en ny familjemedlem i familjen. Bara för att man låter barnen vara med på tåget betyder det inte att de får bestämma alla val i familjen. Men det är klart att de ska vara delaktiga och sin röst hörd. Det måste du väl ändå tycka att målet är väl att ha en fungerande famijl där all tycker om varandra? Inte att man som barn kanske ska behöva leva med någon som kanske inte ens verkar gilla en, bara för att denne är ihop med ens förälder? Låter ju som en askungesaga i så fall. Jag har svårt att se hur man kan bygga ett lyckligt hem på det.
    5. jeanettejohansson skrev 2013-03-04 18:45:33 följande:

      Hans barn är hans största lycka. Skulle du vilja att dina föräldrar sårade dig/valde bort dig för en ny partner som föräldern inte ens bodde ihop med? Om du bad honom välja mellan kontakt med sitt ex o barnen och dig så skulle du bli bort vald, troligtvis.

      Vill du leva med en man som har två barn så får du nöja dig med att alltid komma som nummer tre. Om han inte vill gifta sig och skaffa fler barn så måste du dessutom förlika dig med att hans finaste stunder var med henne (när barnen föddes). Barnen kommer ALLTID först! Och om du tänker efter så skulle du nog inte vilja ha en man som INTE prioriterar sina barn högst. Jag skriver inte detta för att vara elak, jag bodde tidigare med en man med en dotter sen innan så jag vet att det är svårt. Jag hade mycket jag brottades med i mitt huvud då ;)

      Vill du komma som nummer ett, vara den enda kvinnan i en mans liv, så får du hitta någon ny. Vill du ha en man som upplever allt för för första gången med dig och vill du ha en kärnfamilj så får du skaffa någon ny. Jag ville vara den enda och den första riktiga kärleken för min man, därför valde jag en man utan bagage :) Alla väljer vi våra relationer :)

       

      Lycka till i din jakt efter mannen i ditt liv :)

      Så bra skrivet! Tummen upp!
    6. Självklart ska ny partner och att flytta ihop med denne vara föräldrarnas val och beslut, inte barnens.
      MEN naturligtvis ska man ta sitt ansvar som förälder och vara lyhörd för hur barnen mår och vad som blir bäst för barnen i alla lägen.

      Men jag skulle låta ett litet barn ta ett sånt beslut.
      Det måste ju kännas tryggare om mamma eller pappa själv kan ta såna beslut och man kan lita på att dom gör sitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt.
      Undrande skrev 2013-03-04 17:59:09 följande:
      Hm, av svaren jag får att dömma så är jag tydligen en av få som tycker det var självklart att det var mina föräldrar som valde vilken ny partner de ville ha och när de skulle flytta ihop, var vi åt middag på kvällarna mm. Skulle aldrig kunnat tänka mig att äventyra mina föräldrars framtida lycka genom att tex säga att jag vill ha pappa för mig själv. Känns helt horribelt för mig om jag skulle ha fått sätta stopp för deras relationer eller säga nej till att de flyttade. De är ju jättelyckliga nu många år efteråt och jag har sedan länge flyttat hemifrån. Det är ju deras nya partners som de ska vara lycklig med resten av livet, jag skulle ju bara vara med tills jag skaffat ett eget liv!! NU får jag göra som jag vill, men som barn åker man lite med på tåget och det funkar rätt bra, har iaf gjort i den familj jag kommer från. Det finns mycket som är omställningar i livet elelr där man bara får gå med på det någon annan bestämmer. Skulle mina föräldrar frågat mig om det var ok att vi flyttade till ett annat hus tex när de fortfarande bodde ihop? Enligt mig är det de vuxna som avgör om man behöver flytta eller ändra situationen. Det är bra om barn kan vara delaktiga, men inte om de får bestämma. Jag inser att det finns många (kanske nästan alla här) som har helt andra åsikter, kanske från att ha andra upplevelser själva. Det här var mer en reflektion över hur olika man kan uppleva saker. För mig är det konstigt att höra om hur barnes vilja ska få styra och det är det faktiskt för min pojkvän också. Han vill att barnen ska vara delaktiga, men han skulle inte acceptera att de säger nej till att han träffar mig eller flyttar ihop med mig.
    7. Undrande skrev 2013-03-04 17:59:09 följande:
      Hm, av svaren jag får att dömma så är jag tydligen en av få som tycker det var självklart att det var mina föräldrar som valde vilken ny partner de ville ha och när de skulle flytta ihop, var vi åt middag på kvällarna mm. Skulle aldrig kunnat tänka mig att äventyra mina föräldrars framtida lycka genom att tex säga att jag vill ha pappa för mig själv. Känns helt horribelt för mig om jag skulle ha fått sätta stopp för deras relationer eller säga nej till att de flyttade. De är ju jättelyckliga nu många år efteråt och jag har sedan länge flyttat hemifrån. Det är ju deras nya partners som de ska vara lycklig med resten av livet, jag skulle ju bara vara med tills jag skaffat ett eget liv!!


      För min del är det så här, mitt barn kommer alltid att vara mitt livs största kärlek. Det finns ingen jag skulle sätta framför honom och din tes om att du bara var med tills du flyttat hemifrån säger en del om hur du själv ser på föräldra-barnrelationer. Kärlekspartner behöver nödvändigtvis inte vara en livslång relation, men relationen med barn är det. Hade du av någon anledning inte funkat bra ihop med dina föräldrars nya partners hade det inte varit särskilt omsorgsfullt av dem att ändå välja varandra. I vart fall inte för att bo under samma tak. Du skriver att din pojkvän inte skulle acceptera om barnen sa nej. Nähä, hur kul blir livet för dem och för dig om ni skulle flytta ihop ändå? Alltså det är ju som att be om problem.....

       

      Jag håller med Sandra380 ovan, vill du vara någons prio ett så får du hitta någon som inte har barn.

       

       

       

       

    8. Undrande skrev 2013-03-04 17:59:09 följande:
      Hm, av svaren jag får att dömma så är jag tydligen en av få som tycker det var självklart att det var mina föräldrar som valde vilken ny partner de ville ha och när de skulle flytta ihop, var vi åt middag på kvällarna mm. Skulle aldrig kunnat tänka mig att äventyra mina föräldrars framtida lycka genom att tex säga att jag vill ha pappa för mig själv. Känns helt horribelt för mig om jag skulle ha fått sätta stopp för deras relationer eller säga nej till att de flyttade. De är ju jättelyckliga nu många år efteråt och jag har sedan länge flyttat hemifrån. Det är ju deras nya partners som de ska vara lycklig med resten av livet, jag skulle ju bara vara med tills jag skaffat ett eget liv!! NU får jag göra som jag vill, men som barn åker man lite med på tåget och det funkar rätt bra, har iaf gjort i den familj jag kommer från. Det finns mycket som är omställningar i livet elelr där man bara får gå med på det någon annan bestämmer. Skulle mina föräldrar frågat mig om det var ok att vi flyttade till ett annat hus tex när de fortfarande bodde ihop? Enligt mig är det de vuxna som avgör om man behöver flytta eller ändra situationen. Det är bra om barn kan vara delaktiga, men inte om de får bestämma.  Jag inser att det finns många (kanske nästan alla här) som har helt andra åsikter, kanske från att ha andra upplevelser själva. Det här var mer en reflektion över hur olika man kan uppleva saker.  För mig är det konstigt att höra om hur barnes vilja ska få styra och det är det faktiskt för min pojkvän också. Han vill att barnen ska vara delaktiga, men han skulle inte acceptera att de säger nej till att han träffar mig eller flyttar ihop med mig.
      Som allmän reflektion (ganska långt från din ursprungsfråga kanske kan tyckas, men men) är ju att föräldrars beslut om att t ex flytta som du tar upp väldigt ofta ändå sätter barnens behov i centrum, även om barnen inte till slut tar beslutet.  Att flytten antingen beror på elle rändå riggas för att på bästa sätt ta tillvara barnens intressen och behov, tänker jag. På samma sätt bör väl barnens intressen tas tillvara i frågan om hur familjens ska organiserar även efter en skilsmässa? De har inte valt situationen med skilda föräldrar eller deras resp nya partners, men det minsta man kan begära av vuxna är väl att de ska sätta sina barn i centrum? Vetorätt är inte det jag är ute efter, har flera fall i min närhet där barnen kanske styr sina bonusföräldrars tillvaro för mycket, men deras intressen och behov har absolut en rättmätig plats i avgörande beslut.

      Men jag tror fortfarande du ska fokusera på er relation separat från relationen med barnen. Din pojkvän är deras pappa och har ett ansvar för deras väl och ve. Om du vill visa för dem att du är permanent i deras tillvaro så får du nog visa det för dem, genom att hitta sätt att utveckla er relation på olika vis.
    9. Känns inte alls bra att läsa det här ! Jag är vigselförrättare sedan många år och ibland känns det att detta inte kommer att funka! Men självklart är det bara en bråkdel av de vigslar som jag genomfört som denna magkänsla uppstår! Förr i tiden var den vanligaste orsaken vid skilsmässa otrohet, i dag börjar det dyka upp "att jag vill självförverkliga mig" !! Vad tänkte man på då när man gifte sig! Det verkar tyvärr som din kille redan vill göra ett självförverkligande av sig själv redan innan! Tyvärr tror jag att det ligger i tiden att mer och mer tänka bara på sig själv! Jag har minsann rätt att .... Jag vill inte gifta mig i kyrka därför att ..... Jag vill inte bli vigd av en politiker därför att .... Vi ska bara ha en kort vigsel för det är festen som är viktig för att ...... Vår vigsel ska vara barnfri för att .... O.s.v! Så där hör jag lite då och då! För mig är ett äktenskap ett gammalt sätt att tillsammans dela vardagen i såväl motgångar som framgångar som inleds med att man känner något speciellt för den här människan! Ordet familj lär ha betydelsen "att leva under samma tak" och det innebär att familjen kunde se ut på många olika sätt ! Förr var väl djuren viktiga familjemedlemmar tex! Men vad som var självklart var att familjen tog hand om varandra, omöjligt att någon skulle åka "snålskjuts" ! Alla hade sina sysslor men med gemensamt mål! Puh det blev mycket! Men jag blir lite upprörd! Hälsningar Ulf G Johansson
    10. palma2013
      En liten eftertanke är att du kan bara ändra på dig själv och inte på någon annan hur gärna du än vill. Antingen älskar du honom och hela honom annars så söker du nog egentligen någon annan. Du kan inte forma en annan person efter din mall. Tror du innerst inne att er kärlek förstärks om den verifieras genom ringar, foton, gravyrer o.dyl?
    « 1 2 3 4                   »
Inte medlem? Logga in för att starta trådar eller skriva inlägg i forumet.
eller
E-post:
Lösenord:
Logga in automatiskt på denna dator