Är det för tidigt...

Om det känns som att det går för fort ska du inte förlova dig. Du bör ju vara säker på att du vill leva resten av ditt liv med mannen i fråga och hur kär man än är efter en månad kanske det är ett alltför stort beslut att ta.

Du får helt enkelt förklara att du känner att går lite för fort fram, och om han tar det på fel sätt så är han kanske inte den rätte i alla fall.

Om DU tycker att det går för fort, då går det för fort! Fall inte för att han tycker en sak utan gå helt på din egen känsla. Ni är två i förhållandet och förlovning är ett stort steg som båda måste vara bekväma med.
Inte illa ment nu MEN, ni känner, faktiskt, inte alla sidor hos varandra än. Det kan man inte göra efter 1 månad. Och det är ju inte menat som ett avspisande mot honom om du inte vill förlova dig. Uppfattar han det så, ja då ställer han ju bara ultimatium för dig och det är inte ett bra tecken.
Jag tycker att det är moget och mycket klokt att inte förlova sig nu, bara att ställa frågan här visar ju att du inte är bekväm med sitautionen. Hade du velat förlova dig nu så hade du sagt ja utan att tveka.

Bara att du ställer frågan och tvekar skulle jag säga gör att det är för tidigt, du har redan bestämt dig för det själv låter det som. Om du tycker att det går för fort så gör det de. Om han nu är så fantastisk så kan han också vänta

Känns att det går förfort fram, sakta ner, då ska du inte förlova dig just nu och om det är sann kärlek kan förlovningen vänta.


Jag förlovade mig efter 11 dagar med min karl, men vi har känt varandra i 4 år och vi har varit kär i 3 men inte vågat ta steget.

Härligt! (och tur att ni vågade till slut!)

Tycker att om man känner att det är för tidigt så är det det. Den dagen man förlovar sig ska det kännas i hela kroppen att det känns helt rätt och att personen som man förlovar sig är den man har intentionen att dela hela livet med (sedan kan man ju inte styra över det alltid, men det är ju en annan sak). Älskar man någon respekterar man väl om en person vill vänta lite, det är ju trots allt inte samma sak som att man aldrig vill växla ringar.

min kille och jag förlovade oss efter nio månader och en del tyckte nog att det var lite tidigt, men vi kände båda helt starkt att det var med varandra vi ville vara i framtiden och till hösten ska vi gifta oss. Men hade det känts tveksamt med förlovning eller giftemål så hade jag nog väntat lite till. Ringen i sig gör ju inte en äkta kärlek större; den är ju stor i sig själv.

Jag frågade mina föräldrar som har varit gifta i snart 40 år, hur de vågade förlova sig med varandra efter att ha känt varandra i 2 månader och två dagar och sedan gifta sig med varandra 6 månader senare.

De sa, det kändes rätt, det fanns ingen form av känslan det här går för fort fram, all kändes rätt och det var först efter min syster födelse 2 år senare som de insåg hur snabbt deras liv hade ändrats.

Det är fortfarande fånigt kära i varandra, ser ut som kära tonåringar...

Så har du känlsan att vill bromsa och stanna upp en stund, gör så, det är dig själv du ska lyssna på.

Håller med föregående talare, om DU tycker att det går för fort, så går det för fort! Själva bestämde vi oss för att förlova oss när vi varit tillsammans i två månader, väntade dock tills vi varit tillsammans 8 mån. Nu har vi varit förlovade i fem år och planerar bröllop. Sammanfattningsvis, det är bara NI som bestämmer! Gör vad som KÄNNS rätt!

Om du känner att det går för fort och som att du måste försvara inför vänner och familj att ni ska förlova er, så är det förmodligen så att det kanske är lite väl tidigt.

Kan inte annat än att hålla med de andra, om DU tycker att det går för fort, så då går det för fort. Är ni som skapta för varandra så finns det ingen brådska med att binda sig till varandra, då kan man skynda långsamt och låta kärleken växa sig starkare och starkare för var dag utan någon press.

Lycka till och lyssna till ditt hjärta och bli inte förälskad i tanken av att bära förlovningsring, när tiden är inne och rätt så kommer ni att känna det!

*KRAM*

När jag träffade min M2B var jag 30 år. Jag hade aldrig bott ihop med någon eller haft nått riktigt seriöst utan var van att klara mig själv och hade svårt att riktigt släppa in nån. Han var störtsäker på oss två från dag 1 medans jag var minst sagt velig. En orsak till min velighet och att jag faktiskt gjorde slut med honom vid ett tillfälle var att allt gick på tok för fort. Han började sova hos mig från typ dag ett, ville ha en egen nyckel, presenterade mig för familjen efter en vecka ungefär och frågade om jag ville att vi skulle gifta oss i framtiden.

Jag sa vid ett par tillfällen att jag tyckte det gick för fort men jag antar att han tyckte att han tog det lugnare än vad han ville Jag är SÅ glad att jag inte gick med på att förlova mig då när jag hade dom tankarna för det skulle ha känts som lite bedrägeri från min sida om du förstår....först när han tog ett steg tillbaka (efter att jag gjort slut iof) så fick jag utrymme att känna efter vad jag verkligen kände. Jag kom då fram till att jag ville att vi skulle satsa 100% och då var det jag som kom med initiativet till att flytta ihop och skaffa barn.

Det blev lite långt och kanske inte hjälper dig, men vad jag vill ah sagt är väl att om din magkänsla säger dig att det går för fort så säg det...om han verkligen älskar dig så väntar han ju