Sagan om...

Vi träffades väldigt traditionellt på jobbet. Jag hade ett förhållande och var inte alls ute efter nått nytt. Men ödet ville annat och ibland tar kärleken egna vändningar.
Tillslut var jag tvungen att inse att när man känner igen någons steg innan denna kommit genom dörren. Eller när man blir röd om öronen när denne passerar bakom en fast du inte ser honom. När hjärnan blir som bomull och man bara längtar tills man får träffa honom. Ja då är man kär!

Efter att ha vaknat av de fridfulla vågorna från havet så flöt förmiddagen i stillhet med påklädning, sminkning och fotografering i det gröna.

Precis innan det var dags att gå in, tryckte blåsan på. Det kunde slutat illa då jag till min förvåning knappt kunde dra ner trosan p g a strumpebanden Men det gick vägen.
Och sen var det dags att gå in. Tärnorna gick före och vår lille tärngosse till son kom släntrandes efter. I mitt försök att locka med honom traskade jag iväg lite väl fort och sekgubben hamnade en halvmeter efter. Jag saktade ner och vi kom fram samtidigt till altaret. 
Vår son (då 2 år) traskade vidare och ställde sig högtidligt intill prästen för att spana ut över de församlade.

När prästen sen höll ett litet tal under vigseln om att vi skulle uppfostra vår son väl så passade denne son på att klättra upp efter dopfunten...

Festen flöt på och min väninna, tillika sångfågel, sjön en sång hon gjort för vårt bröllop. Gissa om jag var rörd!!