När snövit fick drömprinsen

Vi förlovade oss den 7 juni 2010, efter att ha pratat om det under en tid, då hade vi varit sambos i ett halvår. Vi träffades hösten 2007 när jag åkte ner till stan för att träffa några bekanta, på busstationen fick jag syn på en riktigt snygg kille som jag spanade på lite i smyg när jag gick för att möta mina vänner, till min förvåning var även han där, det visade sig att även han kände dem och han presenterade sig som Pierre, vi började prata direkt, väldigt naturligt och glömde snabbt bort att andra var med oss. Sedan den dagen har vi varit bästa vänner och den kommande våren blev vi oundvikligen ett par, vi var som gjorda för varandra.

Bröllopet var det jag som var mest engagerad i, Pierre hade tidigt sagt att han aldrig ville gifta sig men ångrade sig när vi blev tillsammans och var den som tog initiativ, men för honom var det inte lika viktigt hur bröllopet blev som det var för mig. Det största problemet med planeringen vi hade var att vi var tvungna att byta cateringfirma tre veckor innan bröllopet, men det löste sig och maten blev bättre än först tänkt. Vi hade en ganska tight budget, ca 20,000 kunde vi lägga på bröllopet medan vi la mer på bröllopsresan. Min bröllopsklänning fick jag uppsydd från grunden efter egna planer och önskemål, och även det blev aning försenat. Jag hämtade halva klänningen en vecka innan bröllopet (ca 19 mil hemifrån) med bil och fick resten på posten några dagar senare, behöver jag tillägga att jag var ett nervöst vrak tills jag fick hem den?

Och så kom tillslut bröllopsdagen. Jag hade arbetat av mina värsta nerver dagen innan och tog en lång dusch på morgonen och blev knappt stressad av att jag och min syster (som också var tärna) kom några minuter sent till frisören. Jag hade glömt något hemma och bad min m2b att lämna av det när han skulle åka för att göra sig i ordning och så fort jag såg honom fick jag klart för mig vem som var mest nervös, han var vit som ett lakan och visste knappt vad han hette. Efter frisör och påklädnad åkte vi till Odensåker Logård där både fest och vigsel skulle äga rum. Vi tog bröllopsfotona innan vigseln nere i några hagar vid en sjö, jag gick över stock och sten i stålkorsett, krinolin och platåskor (för den långa kjolens skull, mina klackskor var 14 cm höga) och det var inte det lättaste kan jag säga!

Sedan bar det av mot vigseln, vi tog häst och vagn upp från hagarna, en nordsvensk drog en fin gammal vagn på de ojämna grusvägarna, och både jag och Pierre var vita och illamående av nervositet. Alla gäster stod och väntade utan för lokalen när vi kom fram och jag fick hjälp ner från vagnen. Efter lite fotografering gick gästerna och satte sig, Pierre gick in med brudnäbben Samuel (min 3 åriga systerson) som strödde rosenblad över gången. Jag följde efter med min pappa till The Cure – Plainsong och var så nervös att jag trodde att jag skulle kräkas. Vigselförättaren tog till orda och jag trodde aldrig att jag skulle vara så rädd för att säga fel på ett kort, litet ord… ”Ja”. Vigseln gick inte alls enligt planerna, så fort vi var vigda gick vi bort mot dörren, vilket inte var mening, och min svåger spelade och sjöng Your song på keyboard. Men jag var glad att jag inte stod kvar där framme för nu kunde jag inte hålla tårarna utan de forsade ner för mina kinder. Jag har aldrig varit lyckligare, jag hade fått min Pierre och sången var så vacker.

Efteråt blev det skål, mingel och jordgubbar och jag spillde jordgubbssaft på kjolen. Middagen började och maten var fantastisk och vi kunde äntligen slappna av och bara njuta! Vi hade liveband som spelade i två omgångar och det blev både tårfyllda tal, där min faster påpekade den slående likheten mellan mig som brud och snövit, och spex och spektakel. Festen var rolig, avslappnad och rakt igenom lyckad. Maten och tårtan var perfekta och tillslut tog vi en vit limousin till hotellet. Det var den lyckligaste dagen våra liv och trots mindre missöden hade den inte kunnat bli bättre!