När luften var tjock av kärlek...

Jag sätter ner en sidenvit sko i gruset och tittar upp. Molnen som legat över himlen spricker upp och solen lyser mot mig. Det är vårens första strålar som värmer mig. Jag hör fåglarnas kvitter, känner doften av ett rapsfält och känner mina egna hjärtslag. Det är dags. Det är äntligen dags!

Jag rundar ena hörnet på kyrkan och möter en mycket stolt pappa som skall gå in med mig för att möta mitt livs kärlek. När vi står i kyrkans förstuga med dörrarna stängda börjar klockorna slå. Orgeln börjar spela Änglagård och jag känner ögonen tåras. Vänder mig till pappa "Shit! Det här kommer gå åt h…" säger jag och tänker på tårarna. Undrar var han trodde jag menade… haha..

Men så fort dörrarna öppnas och jag ser alla glada och tårfyllda ögon så spricker mitt leende upp i ett riktigt fånflin och jag kan inte sluta le under hela cermonin. När jag kommer fram till min blivande man lutar sig världens bästa präst fram och skrattar "Mina hormoner! Mina hormoner!" säger han och då går det inte annat än att slappna av. Bakgrundshistoren till detta skämt var att prästen under vår förberedande träff hade sagt att ibland är brudarna så vackra att han får problem med sina hormoner. "Då gäller det att bruden säger ja till rätt Karl" sa han lite finurligt.

Så står vi där, lovar varandra evig trohet, solen skiner in genom de färgade fönstren. Elin spelar "Gabriellas sång" så inte ett öga är torrt, och alltihop känns varmt, innerligt och personligt. Det känns Vi.

Halvvägs in i cermonin hör jag "klippeti klopp" från hästens hovar som då anländer utanför kyrkan och jag ler ännu större. Skåne en dag i Maj ute på landet när solen skiner och rapsen blommar. Och det kommer en häst vi ska få åka med. OCH jag får lova min älskade evig trohet inför familj och vänner i en fullsatt kyrka. Kan det bli större? Skulle inte tro det.

Lokalen föll vi för redan första gången vi var och hälsade på - en gammal kvarn vid Kävlingeån - men vi bokade den i mars 2009, och då var vi rädda att vi inte skulle lyckas omvandla den väldigt grovhuggna lokalen till en plats att fira bröllop på. Vi hade inte behövt oroa oss. När Marsslask och spindelnät byttes ut mot körsbärskvistar, syrener, rosor och vita dukar var det verkligen kärlek. Jag kan inte tänka mig en bättre inramning! Vi myser i eftermiddagssolen tills vår underbara Toastmadam hälsar oss välkomna in.

Vi lyssnade på vackra och roliga tal, vi skrattade och sjöng, tårar fälldes och ljudnivån höjdes i takt med att glasen tömdes. Det vi i förväg önskade av vår dag var att det skulle vara en glad och avslappnad fest, och det fick vi verkligen! Det var varmt och gemytligt, inte stelt och formellt.Under förrätten stod balkongdörrarna öppna och in kommer den mest underbara doft av grillat. Jisses vad det vattnades i munnen! Jag som trodde att jag skulle vara för nervös för att kunna äta vräkte i mig av alla delikatesser så det stod ut ur öronen.

Så var det dags för mitt eget tal. Mamma och Pappa som också gift sig på Pingstafton firade 30 årig bröllopsdag och jag och Micke hade köpt en ny vigselring till pappa som slarvade bort sin en ynka månad in i sitt eget äktenskap. Så mitt tal handlade om mamma och pappas kärlek till varandra, en kärlek som har djupnat och strärkts under åren. En kärlek att se upp till. En kärlek som jag hoppas jag och min man kommer att få uppleva tillsammans.

Jag hade sen tidigare varit lite nervös inför brudparets förstadans. Jag menar - vi är inte några fantastiska dansare - och så ska vi stå där på ett tomt dansgolv medan alla tittar. Men världens konstigaste sak hände. När musiken startar och "The Book of Love" ljuder ur högtalarna går jag fram till Micke och tar hans hand. Och varenda person i lokalen försvinner. Det är bara jag och älsklingen i hela världen som myser till denna ljuvliga låt. När jag väl öppnar ögonen ser jag alla våra älskade familjemedlemmar och vänner stå och dansa tryckare till vår låt, och jag lovar, ALLA såg så fantastiskt nykära ut att jag blev alldeles tårögd. Tittar på Micke som också har en tår rinnandes längs kinden. Det var en väldigt fin stund som jag kommer bära med mig i mitt hjärta.

Efter en stunds vilt dansande så svetten lackade innanför korsetten och frisyren rasade mer och mer gick jag ut på bron för att ta lite luft. Lokalen var upplyst inifrån av stearinljus och diskolampor, ljuslyktor hängde på bron och sjön låg spegelblank. Jag hörde festen fortsätta utan mig och bara njöt i sommarnatten.

Vilken magisk kväll och vilken underbar lokal fylld av alla våra älskade nära och kära. Man kan inte annat än att känna sig lyckligt lottad. Fotobåset var välbesökt och vi har många galna bilder som bevis på hur roligt folk hade, cigarrerna i vår välkomstlåda gick åt som smör i solsken och luften dallrade av all värme som alla glada dansare alstrade.

Jag är inte alls objektiv i denna fråga, men frågar du mig var det en underbar fest!

Vid etttiden när musiken tystnade smög alla gästerna ut i mörkret och så tände vi tio thailändska Khom Loy lyktor för lycka och välgång och medan vi stod och såg lyktorna sakta stiga mot skyn tog vår bröllopsdag slut....