Höstbröllop oktober 2011

Nu tog jag i igen! Jag är inte deprimerad, fast innerligt och fasligt trött på mitt jobb! Söker lite nya jobb när de dyker upp men blir bara kallad till intervju till de jobb jag egentligen inte vill ha.
Det är så trist att komma tillbaka efter en härlig julsemester och bara känna håglöshet så fort man kliver innanför jobbdörrarna.

Så igår, för att muntra upp mig lite, surfade jag runt lite efter cellofanpåsar. Har ju tänkt att ha en liten present till gästerna att ta med hem. Jag hade tänkt mig små påsar med smaksatt te (svart, vanligt ceylonte med torkade bär och blommor som jag ska plocka hos svärföräldrarna i sommar) och en liten påse biscotti som min syster erbjudit sig att svänga ihop. Det är tänkt som en liten frukost dagen efter då man kan se tillbaka på gårdagen och tänka på oss.
(Läste förresten i en tråd här på Bröllopstorget igår om presenternas varande eller icke varande. För mig handlar det om att ge gästerna det lilla extra och att förlänga festen ytterligare. Det är inget måste, men jag tycker att det är roligt. För mig behöver det inte vara glamoröst och påkostad, utan det ska vara varmt och gemytligt. När jag har varit på min marockanska väns förlovning och bröllop har man fått med sig en liten organzapåse med godis och ett litet fat med kakor i cellofan. Gulligt och lagom!)

Hur som helst, tillbaka till cellofanpåsarna, eller kanisterpåsarna, som det heter, eftersom det är en liten botten på (man lär sig något nytt varje dag...). jag beställde dem på en sida som heter: Sykompaniet. 100 små påsar för 70 kr och tre paket satinband"rester" för 15 kr påsen (alla band minst 0,5 m långa och i blandade färger). Väldigt överkomligt, tycker jag.
Det svarta teét som ska smaksättas har jag redan (fått en stoor förpackning i present bara för att burken teét låg i var så fin, inte en chans att jag hinner dricka upp allt det teét själv...).

Jag hade tänkt sätta satinband runt påsarna men så såg jag att Sykompaniet även har en blogg och där tipsade de om hur man gör sådana här små "toppers" till påsarna:


Jättegulligt, tycke jag (och enkelt)! Så på tepåsarna kanske jag gör något liknande och så sätter jag satinband på biscottipåsarna, bara för att jag har beställt band. Fast å andra sidan, satinband kan man aldrig ha för mycket av, det funkar till allt, hårband, presentband, till mitt smyckespysslande, till reflexer, till ALLT!

Jag beställde som sagt 100 påsar, om man tänker att det blir hälften med te och hälften med biscotti så blir det ju 50 av varje. Vi kommer att bjuda in cirka 65 personer (två vet jag redan att de inte kommer). När vi räknade på antal hushåll så var det 40 st, vill jag minnas, visst borde 50 av varje räcka då? Alla tar ju inte varsin, utan man kanske tar en per hushåll? Eller?

När jag kom hem igår hade också den vita pälsjackan, som jag köpte via köp & sälj här på Bröllopstorget, kommit. Som jag tidigare skrivit så ska jag ju prova min gammelfasters svarta pälsbolero, men jag tänkte att det var bra att ha något i reserv. Jag har ingen aning om den passar. Den här jackan var jättefin och kostade mig 200 kr + frakt. Så den var inte superdyr och bestämmer jag mig för gammelfasters så kan jag sälja den vita jackan igen för samma pris, tänker jag mig. Jag har hållit utiskt efter en liknande jacka länge och alla som varit till salu har legat på 500 kr, så när jag hittade den här slog jag till.
Vi får se vad som händer, kanske vill min syster ha den vita jackan om jag tar den svarta pälsen från gammelfaster?

Ingen kommentar

Pinglänk

Nja, riktigt så illa är det nog inte, men jag har en blivande man som håller på att sluta snusa. Jag borde vara jätteglad eftersom snus är bland det äckligaste jag vet. Men en mindre trevlig biverkan är hans humör, maken till grinigare make får man leta efter. Lättstött, tjurig och barnslig, skulle kunna sammanfatta symptomen.

Fast jag antar att det är samma sak för mig som för honom, bita ihop och hålla ut. Snart har jag en snusfri man som förhoppningsvis får tillbaka sitt goda humör och som jag kan spontankyssa när som helst utan att bli överraskad av äckligt snus.

Ingen kommentar

Pinglänk

På nyårsafton serverade jag alltså en pontentiell bröllopstårta. Jag gjorde en halv sats så det blev endast två våningar (och den mindre formen var lite för stor för att det skulle bli en riktigt fin kontrast mellan undre och övre lagret), men jag fick testa principen att bygga på höjden.
Jag blev förvånad hur lätt den var att baka, bottnarna blev jättebra och fyllningen (svartvinbärsmousse och hallonmousse) var fast och fin. Det lutar alltså åt att jag bakar tårtan själv...

Till nyår gjorde jag dock en helt annat dekoration än den som ska vara till bröllopet, jag fick dessutom hjälp av två små rara fjortonåringar, det fick ganska fritt spelrum och kunde inte sluta dekorera...


Tårtan blir såklart inte så mjuk och fluffig och saftig som en gräddtårta med mycket bär eftersom den måste staplas (det ska ju dessutom på ännu en botten uppepå den andra sedan). Men smaken var god och lite får man tumma på saftigheten för den där perfekta tårtan...

Jag ska provbaka en gång till, fast då bara som en enkel tårta utan våningar. Det är några småsaker som jag vill justera och så ska jag byta ut vinbärsmoussen mot björnbärsmousse. Jag tror inte det blir lika bra men Mattias envisas så då är det lika bra att testa för att få tyst på honom...

Den andra januari fyllde sen lillebror år och på kalaset kom min moster som ska sy i ordning min klänning. Det var jättespännande när hon nålade och tejpade och hade sig. Klänningen blev jättefin, även fast det satt nålar i den och jag kunde verkligen se hur fint den satt, det var lite svårt att se när den var för stor här och där.

Nu ska hon tejpa upp kjolen till rätt längd och sy upp axelbanden, sen ska jag komma över till henne och prova tillsammans med stövlarna och en bättre bh. Om jag är nöjd med längden på kjolen är det bara att sy upp och sen är den klar!
Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så spännande att fixa med klänningen, det kändes verkligen som på riktigt och jag blev nästan lite nervös...

Min moster berättade också att hon hade en svart pälsbolero som hon ärvt av sin (och min mammas) faster. Moster trodde att den skulle vara jättefin till klänningen så jag kommer att testa den också när jag testar klänningen. Jag har stora förhoppningar på den, jag har ärvt några kappor och ett par klänningar av gammelfaster och de är verkligen fantastiska, hon var välbeställd och kvaliteten på hennes kläder är superb och vi har exakt samma storlek. And just for the record, jag skulle aldrig bära nyköpt päls.

Allt känns så himla bra just nu, dessutom har jag en hel vecka kvar tills jag börjar jobba. Sämre kan man ha det!

Ingen kommentar

Pinglänk

Spännande, spännande, jag håller på att provbaka en bröllopstårta!

Jag skulle gärna baka  min egen tårta, men jag vill samtidigt att den ska vara fin, alltså inga halvmessyrer. Det som är bra med det recept jag provar, är att man kan göra klart bottnarna med fyllning och sen lägga i frysen tills det är dags. Sen tar man bara ut och fixar dekorationen samma  dag eller dagen innan.
Dessutom är receptet gjort för att bottnarna ska staplas på varandra i prima amerikanskt manér.

Jag provar nu en halv sats men tänkte prova stapla bottnarna på varandra, två lager blir det nog, istället för tre nu första gången.

Jag återkommer med resultatet, blir det pannkaka skiter jag i hembakt, blir det bra fast behöver några justeringar, gör jag ett till försök innan dagen D.

Sen måste ju även folket på nyårsafton uttala sig om smaken...


PS: Det är vaniljbottnarn med hallonmousse på ena lagret och svartvinbärsmousse på det andra.

Ingen kommentar

Pinglänk

Måste få dela med mig av en handfast kärleksförklaring som jag fick från min blivande man i fredags.

Bakgrunden är denna: Min pappa gör världens godaste potatismos. Det är lite löst men fluffigt, han vispar liksom med en slev för att få till fluffet.
Mattias (M2B) är jätteduktig på att laga mat, han lagar en otrolig bearnesiesås bland annat. Men potatismoset är inte som pappas. Jag brukar försöka men det blir liksom aldrig riktigt lika bra, jag tror just att det är handvispningen jag misslyckas med, jag orkar helt enkelt inte vispa lika länge som pappa. Mattias vispade, när vi träffades, sitt mos med elvisp - helgerån! Det ofoget slutade han med direkt när jag påpekade att det var mot alla potatismosregler. Efter det har han, varje gång han gjort potatismos, frågat om det är som pappas. Och varje gång har jag fått lov att säga nej.

Det slog mig till slut att felet Mattias gjorde var att han gjorde det för stampigt. "Det ska vara lösare!" Deklarerade jag. "Men jag gillar inte löst mos." Försökte han.
I fredags när jag kom hem från jobbet och han hade varit ledig hela dagen, stod han vid diskbänken och vispade med en träsgaffel så att svetten lackade. I kastrullen låg det allra härligaste potatismos, lagom löst, ganska smörigt och fantstiskt fluffigt vispat!
Jag stoppade ner fingret och smakade en klick, log och sa "Precis som pappas!"
"Är det!?" Mattias sken upp.
"Fast du tycker att det är för löst va?" Frågade jag. Han nickade lite. "Fast du vill ju ha det så."

Är det inte kärlek så vet jag inte vad som är!

1 kommentar

Pinglänk

Såg på aftonbladet idag att Josefine Bornebusch har gift sig.
Är hon inte jättefin? Jag har tänkt mig något liknande. Fint, genomtänkt, kvinnligt, flickigt men inte docka och alla "attribut".

Nu när det är så här vackert ute (snö, rimfrost och disigt) så blir jag också sugen på ett vinterbröllop med glögg och pepparkakor och kanelstänger. Fast i vår kommer jag säkert bli sugen på ett vårbröllop...
Nej, jag håller mig till mitt höstbröllop, det kommer att bli jättefint!

Fick ett par örhängen av mamma i går, vi var inne på Antikt Gammalt och Nytt på Mäster Samuelsgatan (vet inte vilket nr men ett ganska lågt nr, nära Biblioteksgatan) här i Stockholm. Om ni inte varit inne där, GÅ DIT! Även om ni inte brukar köpa vintage, det är en fantastisk butik med glitter, smycken och hattar och nu också julgranskulor. Det är trångt, mycket och sparkling överallt. Det enda minuset är de båda butiksinnehavarna som är ganska buttra och sura.
Anyway, örhängena är jättefina, det är en snöstjärna i (lite oxiderat) silver som har lite glitter i sig och från snöstjärnan hänger det en oval sötvattenpärla. Jag funderar på om de inte skulle passa till bröllopet ändå, fast det är vintertema på dem. Jag vill ju se ut som en isprinsessa!

Får fundra lite på det...

Ingen kommentar

Pinglänk

Hade någon timme till övers igår, innan jag skulle på argentisk tangokurs, strosade lite i stan, skulle köpa lite julklappar. Gick in på Indiska, en butik jag i princip aldrig går in på (kläderna är fina, men jag passar aldrig i dem). Och då såg jag dem, precis när jag gått in! Skorna! Stövlarna!

Jag ska ju ha en kort, ganska enkel, vit klänning med v-ringning och söm under bysten. Knäkort, ungefär. Till det har jag tänkt att jag ska ha lite tjockare vita strumpbyxor, kanske några knästrumpor i vitt och en fin vit (fuskpäls-?)jacka. Sedan har jag ju min fina bukett gjord av broscher i lite varma färger och en virkad vit krona med små kristaller på. Håret har jag tänkt ska vara utsläppt, "naturligt" lockigt eller uppsatt i en sned, slarvig fläta. Lite old-school, Astrid Lindgren-höst, liksom.
Jag hade sett framför mig ett par mörkröda, höga kilklacksskor i mocka, men så hittade jag de här:


De jag köpte var i djupt vinröd färg med ganska mycket blått i tonen, alltså inte orangerött.
Så fina!

Jag måste prova dem tillsammans med en kjol som är i den längd jag har tänkt att klänningen ska bli (den är nu lite för lång) så att jag ser att längden på skaften passar bra till. Jag har ganska kurviga ben och vader och vill inte se korvig ut. 
Det är störigt det där med gener förresten, jag har ärvt min mammas ben, smala vrister, kraftiga vader och smala knän, allmänt kurviga alltså. Fördelen är att jag ser lite vältränad ut, fast jag inte på några villkor är det, nackdelen är att jag känner mig som en fotbollsspelare, vilket jag inte på några villkor heller är och att jag inte alltid passar i alla stövlar.

(Har dessutom upptäckt att jag ärvt min morfars högra tumnagel. Den har en fåra som går längs med hela nageln vilket gör att nagel lätt spricker ute på toppen och går av långt ner i köttet. Skitarv! Mamma har också samma nagel. Varför bestämmer sig min kropp, vid 30 års ålder, att jag ska utveckla samma värdelösa tumnagel som min morfar? Märkliga äro guds vägar, som det heter.)

Nej, nu glädjer jag mig istället åt mina skor (som var på rea för 399 kr!) och att jag har ett hem att vara i. Skänker en tanke till Sveriges alla hemlösa en dag som denna då temperaturen står på -13 grader.

Ingen kommentar

Pinglänk

En sak som jag verkligen älskar med Mattias är att han låter mina intressen ta plats. Det kanske låter fånigt och banalt, men jag har inte haft det så tidigare, jag har alltid tillåtit mig att skrumpna bort till förmån för andra. Till slut har jag inte vetat vilka intressen jag har, vad jag tycker om och inte.

Mattias låter mina hobbys ta plats, han underlättar för mig att utöva dem. Han tycker det är okej att jag förälskar mig i en turkos keramiktupp på en loppis, låter mig köpa den, låter mig ha den framme. Sånt är inte självklart för mig.

Ett strålande exempel på hur lycklig han gör mig i den lilla situationen, i vardagen, var igår. Jag stod och klädde granen (jag vill njuta av den lååångt innan jul). I tidigare boendekonstallationer har jag inte fått julpynta något alls, det är alltid en rumskompis (och en tidigare pojkvän) som tyckt att julen ska frysas ut, glömmas bort eller möjligtvis visas med stilrena, silverkulor i en juccapalm. Och jag har anpassat mig. Köpt julkulor (som jag älskar) och lagt på lager i en låda.
Sedan jag träffade Mattias (andra riktiga julen ihop, första julen åkte jag utomlands med min familj, vi hade precis träffats då) har jag "fått ha" gran och damma av alla fina kulor.
Igår stod jag alltså, hade pyntat granen med kulor till förbannelse, tre stycken ljusslingor, två färgade och en "antik" från mormor. Alla grenar hade något pynt på sig, de sista polkagriskäpparna fick dela gren med någon annan kula. Jag tittade nöjt på granen och frågade Mattias om han tyckte det saknades något. Han log lite, klappade mig rart på armen. Och så sa han: "Ska det inte vara något glitter i år?"

Och 10 meter glitter senare var granen ÄNNU finare och jag var ÄNNU mer kär i min älskade blivande make (trodde knappt det var möjligt).

Tänk att jag också har fått hittat rätt i livet.


Lagom pyntat? Inte, tycker jag, jag har fler och mer varierande kulor i min gran. Och så glitter, förståss...

Ingen kommentar

Pinglänk

När jag duschar får jag strålande idéer! Så är det faktiskt! När jag går en promenad med bra musik, när ligger i sängen och ska sova och när jag duschar, det är då jag löser världens mysterium.
När jag duschar och får de där bra idéerna så måste alltid Mattias (M2B) komma in och lyssna på dem, så att jag inte glömmer dem, liksom. Likadant var det igår, jag ropade och ropade, högre och högre, och till slut kom han. Stönandes för att han var tvungen att öppna dörren utifrån eftersom jag låst den, för att det var varmt och immigt i badrummet och för att han var tvungen att lyssna till en av mina strålande idéer.

Eftersom Mattias nu inte imponerades i den grad jag tycker att han borde, så tar jag idéen även här, så att ni, som förstår saker, håller med mig.
Vi ska ju ha vår vigsel utomhus, den 8:e oktober, och har pratat om en varm välkomnstdrink. Festen ska vi hålla i en festlokal precis intill.
Mina rara föräldrar har erbjudit sig att betala maten och lokalhyran åt oss, så det som återstår för oss (festmässigt alltså) är drycken. Och den kan ju som bekant springa iväg...

Nu tänkte jag dock såhär, varken Mattias eller jag är särskilt förtjusta i champange, så kanske skulle man göra brudskålen i den varma drinken? Jag tänker mig någon god äppeldrink med kanel och andra kryddor (lite som en vit glögg, kanske) och då kan man ju inta den redan på vigselplatsen. Det är mysigt, att inte gå in direkt och sätta sig till bords, utan få en stund att skåla och prata och titta på ringar och säga "kul att ni kom!". Och har man då en varm och gosig drink i handen så kan man ju stå ut lite längre i höstkylan. Jag hoppas såklart att det inte är svinkallt, utan lite lagom med en hög sol, klar luft och att det inte regnar.
Och förutom de sociala fördelarna så sparar vi förhoppningsvis en (ganska stor) slant. Dessutom får ju kock-svågern och kallskänke-syrran något att fundera på (de är lite bittra att vi inte frågat dem om de kan laga maten och besvikna på att vi caterar...).

Så, vad tycks? Smart idé va? Och ren blev jag på köpet!



1,5 dl    äppeljuice
2 krm    limejuice, pressad
1 tsk      råsocker
1 krm     ingefära, färskriven
1,5 msk  rom, mörk

Garnering
skivat äpple

4 kommentarer

Pinglänk

Precis som rubriken lyder, äntligen fick jag pyssla lite! Bakade saffransbullar med apelsin, citron och mandelmassa i igår. Slog också in några små julklappar (bara nååågra, kunde inte hålla mig).

Idag tänkte jag åka till systeryster och hämta jul-lådan (vi har inget källarförråd så vi brukar låna hennes). Kanske kan jag fööörbereda julen lite. Kanske bara packa upp och titta på grannlåten. Sortera lite kanske!



Min lilla hobby är annars att göra smycken, jag är ganska ny i gemet men har verkligen hittat rätt! Jag har provat på det mesta i pysselväg men alltid tröttnat. Baka älskar jag dock, men man blir så tjock av att baka...
Fast just nu har jag inte ro i kroppen att pyssla med smycken, jättetråkigt, för jag VILL! Om jag inte pysslar blir jag orolig och om jag är orolig kan jag inte pyssla. Snacka om moment 22...

Min svärmor är keramiker och ska ha ett bord på en julmarknad här snart, hon erbjöd mig att slänga dit lite smycken, bara på kul! Det är verkligen jättefrestande, jag kan inte vara där själv, men det vore kul att testa! Undrar om någon köper?

ÅÅÅh, kan jag inte få semester i några veckor, bara gå hemma, gå promenader i kylan, pyssla, baka, pynta, mysa!
Julmusik har jag i alla fall på här på jobbet! Elvis nu!

Ingen kommentar

Pinglänk