Brudens resa till altargången

Idag är en sådan där dag när man är lite extra sentimental. Kan bero på att min blivande man varit bortrest med jobbet i 4 dagar nu och att han äntligen kommer hem ikväll. Eftersom han fyllde år igår så ska han välkomnas med en middag ikväll som jag, i mina mått mätt, ansträngt mig rejält för att få till. I år blir det ingen snabb pastarätt till födelsedagsbarnet. Igår kväll stod jag i köket i två timmar och förberedde mat och efterrätt för att allt ska gå så smidigt som möjligt ikväll och på så vis undvika en irriterad, svärande Becks som sliter sitt hår för att få färdig maten. Jag är ingen som njuter av att vara i köket direkt, förutom på helgerna när man har mer tid och Niclas huvudansvarig för tillagningen. Då står jag bredvid med ett glas vin i handen och assisterar lite, skalar potatisen och plockar undan disken medan Niclas komprimerar den enda goda rätten efter den andra - perfekt arbetsfördelning enligt min mening. Man ska ju göra det man är bra på. Vi får se hur kvällens middag artar sig, hittills är jag lite stolt över att jag t e x lyckats göra en helt egen marinad, utan fusk från någon Santa Maria-påse. Återstår att se hur köttet sedan smakar, kan vara så jag råkade hälla i lite för mycket av vissa saker, borde läst receptet innan jag doserade de olika ingredienserna. Jaja, tv-kockarna använder aldrig måttsatser heller.

Åter till min sentimentala sida. Bokade precis tågbiljetter till Malmö till resan i sommar. Vår bröllopsresa utgår från Kastrup, Köpenhamn så dagen innan åker vi ner till Malmö och njuter lite av sydkusten innan vi snortidigt dagen efter sätter oss på planet till mot vår bröllopsresa. När jag fick kvittot på tågbokningen på mailen blev jag rörd och det klappade till lite extra i bröstet när jag än en gång tänker på att jag ska verkligen gifta mig med mannen i mitt liv. Det är så stort, så häftigt. Det känns som om en ny era i vårt förhållande börjar då. Inte för att jag tror att vi kommer ändra vår relation till varandra men då har vi ingått ett löfte att leva tillsammans tills döden skiljer oss åt och med det kommer ett ansvar att vi måste vårda vår relation till dess. En del kanske tycker det låter instängt och krävande men jag tycker det på något vis är så vackert. Två människor som lovar varandra evig trohet. Jag skulle aldrig göra det om jag inte trodde på det och om jag inte trodde på mig och Niclas.

Kan ju nämna lite om vår bröllopsresa. Det blir ingen hisnande resa till andra sidan jordklotet med vandringar i öknen, bestigning av berg, kritvita stränder och en hängmatta mellan två palmer. Resan går mot Spanien! Och för er som känner oss så är ju Spanien i princip ett andra hem kan man säga då mina svärföräldrar har hus där. Kanske kan man tycka då att man borde testa något annat men Spanien känns helrätt. Både jag och Niclas längtar till huset, som har renoverats det senaste året, och vill jättegärna åka dit i år då vi inte var där förra sommaren. Vi kan åka till stranden med hängmattan mellan två palmer något annat år, varför måste det vara just vår bröllopsresa? Man ska göra som man själv känner är rätt.
Vi kommer dock inte sitta i huset och hänga hela tiden. Vi inleder resan med ett par nätter i Madrid, en stad jag alltid velat besöka och äntligen får möjlighet till det nu. Därefter styr vi kosan mot Cuenca som ska vara en fantastiskt vacker stad/by där vi ska bo i ett s k parador, typ ett slott. Efter ett par dagar i Cuenca drar vi ”hem” till Torrevieja för sol, bad, god mat och härliga utflykter i området. Jag tror vi kommer få en underbar resa tillsammans och som mamma sa igår ”man behöver inte resa runt halva jordklotet för upplevelsens skull, det kan man få på nära håll också”. Jag håller med, huvudsaken är att jag får vara med Niclas och får ta del av kultur, sol, bad och värme så är jag mer än nöjd.

Ingen kommentar

Pinglänk