Nyss hemkommen från vår skidresa i Sälen. En härlig helg med underbar skidåkning, after ski och god mat med min blivande man. I år blev det dock ingen surprise på Påskafton som förra året när Niclas totalt överraskade mig och gick ned på knä och friade till mig
Inbjudningarna är äntligen ute! Responsen har varit ljummen och ett tag trodde jag att posten slarvat bort dem totalt. Men några samtal har strömmat in och nu är det bara att invänta att folk OSA’r sitt deltagande också.
Överlag kan jag säga att vi har det mesta under kontroll inför den stora dagen. Lite smådetaljer kvar bara, vilket känns riktigt skönt. Jag kollar hela tiden checklistan så att vi inte glömt något men det mesta är med och har status ”klar”.
Inatt gifte vi oss igen. Allt gick perfekt, vi kom till kyrkan som vi skulle, påklädda som vi skulle, rätt gäster på plats och i tid. Prästen kommer fram och inleder vigseln; “Välkomna att bevittna denna vigsel mellan Rebecka & Niclas år 1946 den 10 oktober”. Å nej! stönar både jag och Niclas. När vi nu klarat allt så himla fint så är det så typiskt att prästen slarvar bort årtalet så totalt! Jaja, vi håller god min så vi i alla fall blir gifta, kom vi överens om. Med andra ord tror jag att jag börjar lugna ner mig inför bröllopet och tar det lite mer som det kommer. Ett eller annat missöde är inte hela världen.